Allihave

Zorro har fortfarande inte återvänt, men feber hallucinationerna har minskat en aning och jag kan agera i det närmaste med en human varelse. Blek som snö, stel som stål, snurrig som karusell och allmänt nedstämd, men det hör väl till. Högen med plugg krympte hur som helst 3 kapitel psykologi idag, litet framsteg, fast det krävdes två timmars sömn mellanåt. Och höjden av vad mina tre senaste dagars energi har räckt till har varit matlagning närmare kl 18, mest för att glädja familjen, som inte alls har verkat intresserade dessvärre. Allt förgäves.

Och vissa ord är svåra att ta, inte för att man inte tänkt tanken på att de skulle kunna komma, utan mer för att man inte vill inse att det kan vara så. Sanningen är grym, gör ont och är inte alls sådär sagolik som man önskar mestadels av alla timmar på dygnet. Man vill inte ta in dem, väntar till sista sekund med att intala sig själv hur det ligger till, det kunde lika gärna varit en dröm, en feberfylld hallucination. Tänk om det ändå vore så väl.

   Man vill att det ska hända saker, men sen när man sitter där med allt i händerna och måste tänka klart vill man bara kasta det vidare, som bomben i buzz spelen, man måste svara fort så inte bomben sprängs på en, för då får någon annan poängen, och man själv får minus. Så släpper man ut tanken och får svaret: well, i don't know.. men det känns som om det där var en jävligt bra metafor.
   Och kanske är det sant, en bra metafor för något som inte hör till den här världen, en historia för tung för att bära, för svår för att lösa, omöjlig att göra rättvis, oavsett hur mycket man än vill orkar man inte försöka. Det finns slut, förändringar och intelligens hos oss alla. Men ibland räcker man inte till, kan inte vara allt man vill, göra allt man önskar, lyfta allt och alla. 
   Man är trots allt inte mer än en människa, och jag har lärt mig att leva med den hemska sanningen: man måste göra det man själv vill, det som stärker en själv, för när det väl kommer till kritan, kanske man står där ensam, och då har man bara sig själv att luta sig emot. Den dagen är man tacksam om man orkat säga ifrån, lyft sig själv och strävat framåt, funnit vägar för att växa som människa. Kanske är det så? Kanske inte?

I hear a timebomb ticking when you come too near
Violent explosions no one but i can hear
I hear a timebomb ticking

Egentligen vill jag låta orden flöda och bilda fina texter och berättelser, det är inte helt omöjligt, för det har hänt så mycket. Allt från förvandlingar till hjältar, galet bussåkande, promenader i för höga skor, konstiga vägförklaringar, glada överaskningar, dans, stall, muffinsbakande och mys. Kanske för mycket, för det går inte att formulera någonting, det vill inte komma ut rätt.

Even if I could hear what you said
I doubt my reply would be interesting for you to hear

Siluetter i den mörka natten, skuggor som härmar varje steg vi tar, den mystiska takten, trådarna som håller ihop allt, mjukheten, värmen, det starka trycket, susen i öronen, rösterna i allt vimmlet, jag behöver det nu. Komma bort från allt, bara få röra bort allt under dans i ett par timmar, med toner som dövar allt, verkar som en renande kur, behöver komma ut, känna lukten av friheten, andas djupt och friskt.

Allt stakar sig, håller sig kvar, etsar sig fast, det blir trassligt, men det känns inte som om det syns, som om det märks, allt som hörs är orden som lämnar munnen, för att kanske aldrig nå fram, aldrig tas in, inte bli tagen på allvar, klart det, när man ändå inte har mycket vettigt att säga. Det är en ny röst som talar, som får mina ord att försvinna i luften, ut i ingenstans. Bara vill bort, ut, andas, frisk luft. Fri värld. Vill se siluetterna från vattnet röra sig ut bland klipporna, fångar upp vågorna och speglar solen, molnen och alla fåglarna, vindens sus i träden, fuktens lukt som doftar av berg, mossa, hav och tång. Vill minnas, allt helst, nu på en gång.

Take me out tonight...

   Hjältar och hjältinnor, brudar och banditer jag fann en mycket passande bild för fredagkvällens tema, att låten är mysigt härlig med tonerna som fyller en av glädje är inte heller fel. Och jag drömmer mig bort, fantiserar om en annan värld. Något bortom träningsvärk, dålig motivation och tankar. En värld där man bara kan svinga sig ut på molnen och fara iväg utan direkt eftertanke. Förhoppningsvis kommer vi dit en dag. 

   Men än sålänge är det bara onsdag, en helt vanlig onsdag. Vaknar onödigt tidigt, har massor av dödtid att spilla, skola att sköta, stress, hem, äta och så vidare till dagens höjdpunkt kanske, nämligen hästen, hem, duscha och så sängen på det. Fast idag ska jag göra den vanliga dagen ovanlig, ta mig själv i kragen och vara effektiv. Kanske vad som behövs för att glömma drömmande och tankar ett tag, det luktar spänning. Eller vad säger ni? Nämn gärna en värd hjälte att maskera sig till.

Inte ens faktumet att jag tyckt på snoozeknappen minst fem gånger för att bara få ett par minuters mer vila, vända på mig och bara sova bort dagen, glömma allt som ska genomföras. Men tillslut kommer man på sig själv och inser att det blir inte bättre om man väntar ut dagen och lägger allt på hög till en annan gång. Det är bara att pressa sig upp, gnugga sömnen ur ögonen och ta på sig flithandskarna för att sätta fart. Innan klockan åtta till och med. Tragiskt.

What if we could stay there forever.
Somewhere else

Jag har inga starka armar att bära dig på
jag är inte mycket, inte mycket att titta på


Nej, just nu är inte världen mycket alls, jag känner mig lite som världen, inte mycket alls. Jag vet, jag borde, men jag har ingen lust ingen kraft, orkar inte ta tag i det. Med penseln i handen försvann allt för ett tag, där i blått, lila, rött, gult och grönt behöver jag inte vara, inte mycket alls, det räcker med att låta armarna gå sin egen väg, en aning styrda av tankarna kanske. Då blir det bra, när man slipper fundera så mycket, bara göra, bara vara. Okomplicerat, lugnande, fritt. Ändå vet man att man borde, måste och ska, jo jag ska faktiskt. För idag är det bara en liten lektion som väntar, och så alla förberedelser för redovisningar, skriva arbeten och proven som väntar. Kanske får dom vänta lite till, för det blir inte så bra hur mycket jag än vill. Kaos.

Ikväll ska jag i vilket fall rida, kosta vad det kosta vill. Det går myror med kniv i min rygg igen, men dom får gå där tills imorgon, då är det behandling igen, så hoppas vi att det går över sen. För jag kände mig ju sådär redo för inte så länge sen, och så rasar det och man får börja om igen. Skit är vad det är. Men jag klarar det här. Låt det vara så.

Can't you see?

Remote control but you got it all
And you've got it all
But you got it all wrong!

Förändras förändras aldrig
behåll din röstlöshet
Och stanna inte
Såna som oss blir aldrig framme



Det är lite läskigt att höra toner som inte riktigt passar in, som skär genom luften och skär genom atmosfären.
Men den där kvällen, jag minns den, då skar sig inte mycket, vi nynnande tillsammans på välkända melodier och nya spår som förhoppningsvis har en bra bit kvar till slutet, bland moln och fontäner. Men så kan ju inte slutet vara, för det var ju bara början.
Var är vi nu är frågan, när det skär sig lite och så i mina öron, men det luktar ändå som det alltid har gjort, den där lukten som en gång fick mig att falla, faller jag igen? Nej, inte. Det skulle bara röra till allt ännu mer, eller? Jo, kanske, vem vet. Och nu handlar inte allt det här om vad du skulle tro att det gör, det är blandade budskap överallt, förvirrande ja, förlåt för det, men jag orkar inte skriva om allt i verklighet.
Nu ska jag hur som helst till friskis och svettas, skönt ska det bli, har nämligen träningsvärk och stela muskler från gårdagens ridning, fint :)

I'm so alive, but I feel so dead, mysterious me.

Parallel lines, move so fast,
toward the same point,
infinity is as near as it is far.

Gårdagen kanske inte började på bästa vis, men när Ebba dök upp och gjorde mig sällskap lyftes leendet och jag blev lite mer närvarande, det var en fin kväll, trevligt att cykla på annorlunda vägar, känna andra dofter och smaka blåbärspaj med tjusigt galler, att bara konversera om allt och inget. Tack för värmen och gemenskapen :)

Kanske blir denna dag om möjligt lika trevlig, fast på sitt eget lilla vis, ska nämligen träffa Milla och äventyra mig iväg ut mot söderköpingstrakterna för att sedan låta ödet styra hur kvällen blir. Och helgen kanske leder till ett kärt återseende av en mycket saknad liten vän, får jag som jag vill beger jag mig ut med den gröna skylten mot Norsholmstrakterna och hälsar på Sesam. Och så ett par rejäla timmar i stallet, det har jag förtjänat efter den här tunga veckan, speciellt eftersom nästa vecka tycks bli ännu tyngre, men ihopp om bättre med sömn då, beger jag mig nu ut för att avsluta denna vecka på ett så bra sätt som möjligt.

Never give up,
do what you can,
it's the best way to survive.

Sjunger vi på samma visa du och jag? Det är som om det står skrivet i uttrycket, i känslan, i tomheten mellan, ingen vet någonting, sanningen är bevarad och det är tyst men ändå hör jag susningarna som sjunger något fint.
Jag borde sluta lyssna, släppa, gå ut i löven, men vart försvann solen som lyste så fint när jag vaknade? Tror den skulle vara behövd här idag, värma lite inombords om inte annat. Men istället tar jag in, sparar, kan inte sortera, allt är i samma oreda som det varit förut, fast lite svårare att se igenom, lättare att hantera. Det är erfarenheten brukar dom säga.
Men så försov jag mig ju lite, fast inte egentligen, jag blev bara aldrig klar, fast det var ju bara en film, som visas i eftermiddag igen, så det gjorde ju inte mycket alls, förutom att projektarbetet blir en timme kortare idag, fy skäms. Men sånt händer, en gång är ingen gång. Jag kom ju iaf igång med min engelska, det är alltid något, kanske har jag till och med en så klar idé att jag inte behöver oroa sönder mig inför seminariet, skönt om det vore så, vi får väl se.
Det är oro överallt nu känns det som. En annorlunda vecka. Träningsvärk, rak rygg med knäckebrödskras, undrar hur det löser sig. Förhoppningsvis kan jag sätta mig på hästryggen nästa vecka igen, eller jag kan göra det nu om jag vill, men jag är nog feg och så, kanske förnuftig, vet ej. Jag ska hur som helst dit och sniffa på den toviga manen idag igen, kanske fotografera lite när de flyger över hinder på fältet också, jo det ska jag nog. Jag behöver det, släppa allt annat. Bort.

To high speed,
breath a while,
no don't stop,
keep pushing, faster, harder,
don't stop,
noooo.
Stop, need to stop.

Sömn, friska vindar, fina uppvisningar, lite slipdamm, lack och träning har fyllt min helg. Tiden har gått fort, största delen känns helt ovärt att prata om, har rensat lite, eller mycket, mest inombords. Tänk att det tar sån tid att komma till ro, om man ens kommer till ro. Svårt det där när man väl kommer upp i varv, in i rutiner och dåliga vanor. Men sånt är det slut med nu, för vi ska ut och vandra bland löv på promenader! Det blir en fin kväll som slut på den här veckan.

Now it's said and done. Don't have to mess it around. It's out, I'm free.

   Och så stiger pulsen, hjärtat slår lite fortare och tankarna riktas mot helt onödiga saker. Men så kommer leendet, värmen och den kärleksfulla stämningen, hur är det möjligt, allt är så kaotiskt inombords, fast det ordnade nog upp sig lite i allt trassel där, när man känner att det faktiskt finns en helhet, vi är ett.
   Men sen ökar pulsen igen, av andra orsaker den här gången, jag tycker inte riktigt om att göra mig av med sådant jag samlat på mig, men nu är det verkligen dags att rensa upp, även om det bara handlar om små papperslappar med meningslöst kladd så känns det ändå som att de har en så stor del i allt, för det är bara man själv som vet när de kom till, varför det står som det gör, varför handstilen är sådär krokig och otydlig. 
   Eller alla kvitton, ujj, jag samlar frentiskt på mig dem utan att egentligen inte veta varför, kanske för att jag en gång fick order om att föra kassabok, vilket fungerade för en liten tid, men som med allt annat var det bara roligt den första tiden, då när det verkligen var nytt och spännande. Sen dog glöden och kassaboken har gömt sig, ingen aning om vart, men kvittona samlas fortfarande på hög, som utfyllnad av allt som aldrig finns där man vill, eller när man vill. Det där man önskar sig men aldrig får, aldrig har råd med. Saker av en annan värld egentligen.  
   När jag bäddade min säng i allt perfektionistiska undanplockande av allt som skräpar tänkte jag på en himla massa saker, undrar hur så många tankar kan rymmas i en hjärna egentligen. Det är mycket som är av andra världar, hur kan man framstå som olika personer i olika sammanhang och miljöer, man är väl bara en kropp, en hjärna, en människa, det är inte tekniskt möjligt att bära på fem personligheter, fyra olika livsfilosofier, sjuttion hobbies och femtioelva vägval. Eller är allt möjligt bara man låter pulsen öka och hjärtat slå lite fortare?

Främlingar, överallt främlingar.
Främmande ansikten, främmande röster, främlingar överallt.
Faktum är att jag drömde inatt, det har inte hänt på väldigt länge, undrar om jag drömde om främlingar, för det är det enda som kretsar i mitt huvud med all annan stress bland allt jag borde ha gjort och inte ha gjort. Hur som helst sov jag tolv timmar, det är inte normalt, inte alls det minsta normalt, det händer bara när jag är sjuk. Så antagligen är jag lite sjuk eftersom jag hetsar så om alla främmande människor, ansikten och röster. Undrar om det är rädsla som fyller mig, får mig att vilja ta de flyktiga planerna i beredskap. Försvinna.

Hur kan man föresten vara så säker på en plats, men så vilsen när man går därifrån, hur kan man inbilla sig att man vet när man i själva verket inte har en aning. Varför spärrar man allt i förväg, det är en lustig fråga och jag vill lite ha svar på den, men ändå inte, för jag vet inte om jag verkligen vill veta på riktigt. För jag ser läskiga saker, det händer så mycket i mitt huvud, sånt jag varken kan eller vill förstå.

Make it stop, give it up.

tar jag ut händelser i förväg, sånt som kanske aldrig händer.
hope so

   Stunder som igår ger lite nostalgi och värme på vardagen. Sitta där på en bänk när solen går ner och prata om livets äventyr, kolla när hästarna dansar runt på banan, promenera och lyssna på skogens ljud, det betyder så mycket. För man vet att det snart är för kallt för att sitta ute, för mörkt för att promenera i skogen och man är medveten om att man måste tillbringa största delen av tiden under dygnets ljusa timmar inlåst med huvudet i en bok eller framför en datorskärm. Nej, jag önskar mig mer fin tid på bänkar i solen, på promenader i skogen och allt annat som kryddar vardagen.
   Och bakom ratten går det nog rätt bra nu, måste bara sätta fart på all teori, idag har jag tagit mig ett steg framåt i vilket fall, känns som en bra början.
   Fast jag tvivlar på matte C kursen, inget för mig, jag har ju alltid vetat det, ändå har jag gett mig in på det, idiot. Och så allt annat att plugga, redan, terminen har ju knappt börjat. Å andra sidan är det väl bra att det kommer igång direkt så man inte får en hel hög med arbeten som ska göras lagom till lovet. Förhoppningsvis kan man vara ledig då! Jag vill vara ledig nu.

Why do my thoughts come to you every little second? Need to have it clear.