Forgive but Not Forget
Och Moa min barndomsvän Samuelsson är veckans bästaste! Hon har räddat mig från den här veckans stress, sorger och bekymmer, för hon har fått gratisbiljetter till Laleh och tar med mig :D Det kunde inte ha kommit något annat mer lägligt. Jag ler inombords, nästan så jag spricker. Och än en gång får jag erfara att det är bra med misslyckanden och depp, att möta svårigheter, för glädjen blir så mycket större när det verkligen kommer något bra. Tack till dig!
Kanske får det här mig att se saker lite annorlunda, men de där orden ekar fortfarande i huvudet, det skär, klingar så falskt. Men som sagt, valet är mitt, allt hänger på mig. Jag tror jag klarar det vilket som egentligen, det handlar bara om vilja, tålamod och att övertyga sig själv, finna motivationen och köra järnet enda in i mål. För jag vet att det går!
A little more for little you
Just look at you
You had the biggest plans
But no way
to carry through
It was all an act
And now you can't stick to the facts
Händerna börjar skaka, en klump växer i magen, getingar surrar i halsen, hjärtat skriker samtidigt som hjärnan springer som en hamster i hjul eller tickar som en sekundvisare i tystnad. Greppet av kontroll och säkerhet, den trygghet jag byggt upp så långsamt just för att ingenting ska få komma och skära av emellan försvinner. Andningen ökar, blodet fryser till is, lugn finns inte ens i benämningen närhet. Försöken till att samla sig möjliga vägar ut bidrar till attacker om sådant som aldrig kommit ur min mun, om sådant inte någon vet. Hämnden är ljuv, men det här handlar inte om hämnd längre, för om jag tar åt mig av det, minsta lilla, och det är jag som faller. Alla vet det, så vad är skälet till de där orden som gör så fruktansvärt ont?
Förhoppningen om tryggheten som erbjöds, hjälp ur ett felsteg, stöd och alla andra möjliga lösningar för just bara mitt bästa. Det var bara ord, som så många andra gånger. Det är nog största skälet till att jag blir svag av lögner. Besvikelsen för att man intalar sig själv att tro på någon, på något som kan bli bra om man bara är villig att kämpa. Och som jag har kämpat, med allt, både för mitt eget bästa och för andras. Nog tycker jag att jag förtjänar bättre än den där skärande meningen som ekar i mitt huvud, som kapar av alla band till kontroll. Den som skapar största möjliga förvirring och gör det hela ännu några tusentals gånger svårare att avgöra.
When a helping hand is all you ask for,
don't trust anyone,
because they now exactly what to say,
and everything can make you loose your way.
You are dreaming
För bara ett par dagar sedan kunde jag inte ha varit lugnare. Sov som prinsessan på ärten och drömde sött, men idag känns det så långt borta.. När man behöver lugnet. Nej, då är det någon helt annanstans.
Panik, ångest, tankar långt långt borta, inte vill de samarbeta för att klura ut bästa möjliga lösning, nejnej, vad ska det vara bra för? bättre att rusa upp, spinna allt på högvarv för att inte se någonting klart. Det är hemskt idag. Valen inför trean, and I don't know where to go.
Ingenting vill fungera, sömnen blir olidlig, mardrömmar, att vakna upp hyperstressad, omöjligt att få tillbaka lugnet. Det är inte likt mig. Men det är väl såhär det är. Skola, två dagar och sen är allt igång igen. Fullt upp mellan åtta och fem every day, how to make it all. Alla måsten, måste läsa engelska, måste plugga matte, måste välja rätt, måste städa rummet, måste hinna med stallet, måste måste måste. snart släpper jag allt till botten igen, för konstigt nog blir det lättare att börja om när man inte har någonting.
Och ändå vill jag bara sitta still och drömma, om allt som är fint. Allt du ger mig men inte tar, allt jag ger dig men du inte får. Vad vore jag utan drömmar?
With or Without you
Through the storm we reach the shore
You give it all but I want more
And Im waiting for you
Det finns nog egentligen bara en eller ett par rader i den här låten som inte passar in på mig just nu. Fast allting beror ju självklart på hur man tolkar det hela. Jag har tolkat på mitt sätt och det hänger säkert inte alls ihop med låtens verkliga betydelse. Men jag har i vilket fall tagit den till mig, gjort den till min just nu.
Det känns som äggröra i huvudet idag. Kroppen med för den delen, men vad gör man?
Keep up the good mood and smile, walking right through all you have to do.
There ain't over until you're finished.
That's just the way.
Men egentligen vill jag bara krypa ner på någon fridfull plats, sluta ögonen och drömma mig bort. Hur fort har den här lediga veckan har gått finns nog för många svar på.. och jag vill inte veta av något av dem, ge mig bara en vecka till. Redan innan lovets sista timmar hade närmat sig började jag räkna ner till nästa lediga vecka. Olikt mig, men sant. Jag behöver komma bort ett tag, rätt långt bort, länge tror jag. Det är bara så det är.
Blood visions
Det här får bli ett litet steg i taget förbättring, för den här gången ska jag lyckas. Jag kan, jag vill, och hoppas för en rad olika anledningar, håll tummarna.
Träning och engelska bok it is den här veckan.
Och inget fusk, för det drabbar bara mig i slutänden, det vet jag.
Keep up the good thinking mate, I know you can make it.
Knock youself out
Ord ekar i huvudet. Kan inte riktigt ta in dem, smälta eller sätta in dem i rätt sammanhang.
Kanske spelar det ingen roll, kanske all egentligen.
Gårdagen kändes som ett lyckorus, välbehövligt trots tröttheten idag.
Kroppen fick nog en smärre chock av pizza, kyla, sen natt, för lite sömn, hemsk mensvärk m.m..
Fast ibland är det värt det!
Men att gå upp mot sin egen vilja, ut i kyla tidigt, för ingenting egentligen, kändes rätt surt.
Kanske blir det annorlunda en annan gång.
Om det blir igen.
Hoppas på glädjen i vilket fall.
Promenaden runt strömmen med Lisa lättade upp det hela ett tag.
Tröttheten kom ifatt mig, men ett par timmar i stallet blev det.
Mat, sömn och en film sen.
Nu ska jag försöka ge mig lite energi i form av träning innan jag somnar.
För att vakna upp till en ny dag med träning, vänner, hästar...
Måste ta tag i pluggandet också, är trots allt lite efter.
Snart är lovet slut, back to reality.
Kan inte vara ut knockad då.
Even if I would like to
Black'n blue
Anorexi, bulemi eller vad det nu kan tänkas vara, eller har du ett bättre försvar va?
En wanna be av alla slag, kämpar efter att härma varenda dag.
Lager på lager ska det vara, hur många kilo kläder kan du klara?
Dricka te, läsa böcker, gå på konserter, klaga.
Vad kan du mer behaga.
Och jag vet precis vad det är som får mig att reagera.
Men käftsmällar får dig bara att vilja ge mera.
Så jag håller käften, tänker till, sysslar med vad jag vill.
För vad är dina ord, inte mycket annat än ett mord.
Skamfyllt, arrogant, irriterande,
emot dagens lag.
Tror ni inte sanningen vinner en dag?
Sex timmar har flutit förbi utan minsta kraftansträngning, kroppen säger ifrån om allt, det mest ansträngande hittills var att baka en kladdkaka för att kunna svälja alla begär och tankar. Stimulerande ett tag. Men nu känns det som att jag borde göra något av den här dagen. Elin är barnvakt, Malin med, så det är lugnt och tyst här hemma.
Oh Realise me i högtalarna sen ett tag tillbaka, kanske ska jag försöka måla lite, eller börja läsa min 380 sidor långa engelskabok som ska redovisas om två veckor. Eller kanske ta mig lite vett och skriva tyska recensionen, mest för att ha det gjort. Så jag kan spendera tid på gym och hästar när skolan börjar.
Fast jag vet inte, ingenting tycks värt att anstränga sig för idag, kanske det är lika bra att bara glida runt och låta allt vara. Det har trots allt varit full rulle sen i fredags. Med stall, städning, träning, bowling, shoppingrundor, skidåkning, bussresor, ridning, tvättstuga, vårdcentral, fika med Milla och lite annat smått och gott. Inte underligt att min kropp är trött efter att ha vilat i nästan en månad innan. Så penseln kanske blir min bästa vän ett tag, eller så väcker jag musklerna, tar en runda på gymmet och avslutar kvällen med ett par timmar i stallet eller en promenad med lisa. Vi får väl se.
Upside down
Kaos, i oändlighet.
Spelar högre för att överrösta
det min kropp inte vill ta in
Sjunger för att slippa förstå
Ändå bryter allt igenom
Det finns ingen tid som läker sår
de blir bara djupare och djupare
Att ni aldrig förstår.
Ett skratt, ditt liv, kontrasterna mellan oss
de lever som mina färger mot en målning.
Sambandet, vikten av betydelse.
Ingenting har jag saknat så mycket som
tonerna av skrattet som fyller mig,
med sådan glädje att jag bara vill lätta.
Samtidigt vill jag aldrig gå,
inte röra mig en millimeter
För jag vet att det där är ett sådant ögonblick,
som kommer bevaras genom livet.
In i all framtid,
kommer det stärka mig.
När jag har dig, så nära,
utan att ens våga se sanningen.
Om vi bara ler, frågar efter vad vi ser
Kan vi bevara varandra.
Jag älskar dig
>Kim<
See the Sun
Det är så fint med dig. Alla svart moln skingrar sig, tyngderna inombords lättar, jag vill sväva mer och mer, aldrig släppa taget. Har inte allt det vackra ett slut? För så har det alltid varit förut. Får jag sväva sådär mer nu, vill jag stanna här.
Frihet har ju alltid varit ett mål, ett läkemedel mot alla begär. Men med dig tvingas tankarna gå åt andra håll. Samlas, försvinna ut, det blir ljust på en gång. Likafint som solnedgångar om sommarnätter, stjärnklara himlar och dans med kastanjetter. Är det inte otroligt?
Det lär dock inte bli lika ljust när dörrar av minnen slås upp. Förhoppningsvis kommer sanningen fram tydligt, så vi slipper skruva på oss av kliande sår. Minnen är trots allt fina, jag ska försöka förvara och uppgradera mina. Så släpp all oro, det kommer gå bra. För jag behöver egentligen bara några timmars vila idag.
Go go
Efter en dag i ljus, snö vitare än socker, liftar, backar, bussresa, musik, tyska läsning, två filmer känner man att man lever. Fast man önskar man kunde ligga kvar i sängen och spela död. Allting höll, dagen flöt förbi, ljuset och tystnaden i liften uppskattades nog mer än själva åkningen. Men det är vi nog flera om att disskutera, men jag står fast vid min åsikt. Hade önskat mig en kamera och att egentligen bara få sitta där uppe på toppen och titta ut över världen och drömma mig bort bland alla snötyngda granar, människor i svischande fart och kylan av fartvinden mot kinderna. Rätt härligt.
Idag blir det träffa Linnéa om ca två timmar, för att sedan palla mig ut till Exet och mysa, rida och allt annat som hör till. Sen kan vi ju disskutera vem som sover gott inatt, för det är jag ganska säker att jag har ett bra svar på. Men först ska jag nog pyssla klart här hemma i lugnet och väcka mina muskler.
Push it along
När du puffar på mig sådär ömt och blåser värme i mitt hår blir jag så glad det bara går. Dina vackra ögon får mig att le, inombords, enda ut, du får mitt hjärta att gå itur. Det finns ingen som kan skänka så mycket glädje genom att bara finnas där i närheten som du. Vetskapen om att du har ont skrämmer mig, jag klarar inte att bli ensam nu. Hoppas du blir bra snart, du förtjänar inte att ha ont igen. Kämpa, jag finns här och stöttar dig älskling.
Save Yourself
Solen sken lika fint där, Maria och Trollet fick sällskap på en tur i skogen, det var riktigt härligt. Som att rensa själen på allt ont! Och dagens citat stämmer nog ganska bra, eller vad säger du Maria?
Dagens citat:
Franciskus - En enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor.
Att det är alla hjärtans dag rör mig inte särskilt mycket egentligen. Fick väl min dos av det så det räckte inatt gissar jag, en mycket trevlig och givande konversation. Det är nog sånt jag uppskattar mest, nattkonversationer med spännande stämmning. Och så har jag ju klappat Noak kärleksfullt, stackarn har fått ett sår på benet, som har knäet att svullna. Men lite glad blev han nog för lite ompyssling och äpplen :) Precis som jag blir när solen skiner, det räcker för mig idag. Kärlek kan man sprida varje dag! Jag tror jag ska ringa mormor och föreslå en favorit i repris, melodifestival hos henne ikväll alltså, om inte någon annan kommer med ett bättre förslag. Alltid kan man glädja någon :)
Glad alla hjärtans dag på er :)
To be gone
fick jag spela en sång för dig
skulle den komma inifrån mig
saknad svider, som salt i sår
jag försöker minnas
så gott det går
solskenet som spreds gjorde mig tillfreds
nu är det rätt mörkt trist
men jag hittar nog tillbaks till sånt jag mist
för det finns kvar även regniga dagar
jag kan plocka fram mina minnen om jag behagar
Walking a line
Fortsätter det i de här banorna kommer jag aldrig förstå vad jag tvivlat för. Allting liksom reder upp sig av sig självt, inga onda tankar, överraskande krav. Lättnad efter lättnad, insikter som är värda guld, ord som vänder allt. Det är en dröm, säg det till mig.
Fast jag tvivlade lite på det när Björn sa att jag ska dansa onsdagen efter lovet, ensam, för honom. Min skräck, alla låsningar, kört ekade det i min hjärna. Men vi får väl se, bara att öva och göra bästa möjliga av det. Hoppas, hoppas att det fortsätter såhär!
Time for me to fly
Och så blev det helt tyst, man kunde nästan höra våra andetag, hjärtans slag. Sen en röst som bryter tystnaden, lite halvhjärtat skämtsamt, spänningen släpper och vi skrattar. Men med nästa ton blir allt allvarligare och tyngre igen, kan se hur några skruvar på sig av medlidande och rent hånfyllt. Där sitter jag, känner hur pulsen stiger, vill bara ställa mig upp och springa därifrån, men jag sitter kvar, sväljer hårt ett par gånger, andas djupt, ta in mer luft, titta ut, försvinna bort. Så hör jag en röst, ängsligare än min inre, då släpper nervositeten lite. Intalar mig själv att det går och så står jag där framme som om jag aldrig gjort annat. Alltid denna skumma känsla. Först en blick på tavlan, (dom är inte bättre än mig), vänder mig om och har efter en knapp halvminut gjort mitt framförande. Lättnade sprider sig och jag kan leende ta emot lärarens analys. Häftigt att någon tolkade vad jag skrev bättre än jag ens funderat på att det kunde handla om. Kanske för att det blev klart exakt 10.55 och vi började 11.25, alltså precis i tid för att jag skulle hinna till lektionen. Bra jobbat.
Friheten att sluta tidigt, före 15.00 för en gång skull, gjorde att det blev en tur till stallet för mys med Noak. Och ingenting kunde nog ha gjort mig gladare idag. Det är som att ta ett djupt andetag i stressade situationer, det går rysningar längs ryggraden och tankarna blir klara. Precis vad man behöver ibland, uppskattning och fysisk kontakt. Bara samtala lite i vänlig ton, ja vi talar vårat språk.
Som när jag står där med min stela kropp och ska utföra rörelser som inte alls går ihop mellan kropp och hjärna. Tar in, blandar om och ut kommer allt fel. Fast det är skönt, roligt, avslappnande och man får tänka på annat än problem. Så något bra kommer väl med det hoppas jag. Fast det vore rätt skönt att sätta allt rätt någon gång åtminstone. Men vad tog det, hmm ca 11 år att lära sig rida så då kan jag väl inte kräva att jag ska kunna dansa efter 3 timmar? Nej, om en klar förbättring syns vid terminens slut ska jag vara nöjd, och det tror jag på, för då har nog ryggen hunnit vänja sig vid att röra på sig igen :) Det lossnar mer och mer, jag börjar känna mig hel.
I Hope, I Think, I Know
Tisdagen börjades tidigt, instuktioner på gymmet för att kunna stärka ryggen, så nu blir det 2 pass där i veckan i hopp om förbättring för att så småningom kunna rida som vanligt igen. Men imorgon är det dans igen, får se hur det känns då, det är trots allt början på en 12 veckors period med något nytt. Sen är det torsdag och då ska jag få rida Exellent igen :) jag är både pirrig och rädd, men vi får väl ta det lugnt, steg för steg och hoppas att det går. driekt efteråt ska jag skynda mig så jag hinner till Café Schwartz och lyssna på Micke och Jimmy, för det har jag lovat. Och jag tror det kan göra mig glad :) Egentligen hade jag velat att det skulle vara idag, för imorgon ska vi redovisa dikt på svenskan och jag är någon annanstans med mitt poetiska sinne, inte alls så jag vill stå inför alla och berätta om vad som gömmer sig här inne.. Men jag ska komma på något, och vet att jag kan klara det.
Jag är hos dig igen
Jag är hos dig igen
Jag försvann ett tag på vägen
Men jag saknade dina sinnen
Det har varit tungt och grått
Jag är frusen än
När livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen
Jag kan titta på mig själv och le, jag kan se allt jag sett förut men skratta lite snett åt det. Men jag kan inte förstå varför jag alltid tappar kontrollen och själens ro när jag som mest behöver den. Men jag tror att jag har hunnit ifatt mig själv lite till idag så nu kanske jag kan börja balansera igen, jag ska försöka för allt i världen att hålla balansen. Annars faller jag ju i gapet jag vet, men ibland är det svårt att balansera, när ena foten blir för tung eller det svartnar för ögonen.
Men så är det inte nu, för solen lyser hos mig idag, jag är utvilad och börjar inte skolan förns halv tre!
Ett par timmar i stallet igår, handboll, tapetsering och filmkväll med syster och Markus, det var ett bra slut på en annars väldigt stressig och ångestfylld vecka. Men helgen har nog varit den bästa på länge faktiskt, gitarrkväll med Maria i fredags :) ett par timmar med syster i Lördags, melodifestivalen med mormor. Lugnt och skönt hemma, den där trevliga familjestämningen, den har varit saknad! Det är nystädat och luktar mat när man kommer innanför dörren, tänk att så lite kan betyda så mycket.
Nu ska jag se vad den här veckan kommer kräva av mig och fundera på om jag ska fixa det innan jag tar mig en lång och frisk promenad, lite gitarr spel, för att sedan ta mig till skolan. Om bara den här förkyldningen ville försvinna skulle allt kunna bli ganska bra tror jag, för det är nog mest träningen jag saknar förutom alla gamla vänskapsband som jag ska försöka plocka upp med tiden. Så bli inte förvånade om det ringer en Kim :)
Thinking out loud
vad vore väl en resa till varmare breddgrader? jo, som grädden på moset, det skulle sitta så underbart fint. att bara vandra omkring halvnaken i den varma solen, äta frukter och dricka paraplydrinkar, bada i det salta havet, vandra i djungeln, studera djurens beteenden, sitta i midnattssolen och lyssna på vågorna, läsa böcker på stranden, träffa nya människor som inte har ett dugg med sverige att göra. jo,det är vad jag önskar mig mest just nu.
att försöka uppskatta något som bara skär och skär, blir tyngre och tyngre, med alla dessa fördomar och vridna syner på allt. nej, det är absolut ingenting som fungerar mitt i all stress. alla små näst intill minimala problem som fyller mig med något som bara vill etsa sig fast. jag har fått nog av att bära upp allt, det blir bara tyngre och det hjälper inte en själv att komma någonstans alls faktiskt. rätt sorligt om jag får säga det själv.
men alla drömmar då? och de i ens närhet som faktiskt bryr sig, vad gör man med dem? stunder som den igår kväll glömmer man inte i första taget, att något så litet kan betyda så mycket. det känns bra, förutom att min hals är om möjligt ännu värre idag. jag som bara vill må bra och göra gott, lyckas alltid skapa fel och bli sjuk. idiotiskt är det. ge mig något lyckligt som jag kan leva på ett tag, det behövs verkligen. men jag ska försöka få ändan ur vagnen och göra något vettigt idag, även om sängen var mycket skönare än på länge.
Om vi blundar
Men jag kan inte sluta tänka på dig
Det är måste efter måste och jag håller på att rasa samman, för vem styr upp allt och försöker, vem lyfter mig framåt om inte jag själv lyckas hålla alla bollar i luften? Egentligen är det nog bara ren dumhet och lathet, nu vill jag bara stampa på och svära åt mig själv att jag inte kunde samlat mina tankar tidigare och gjort det här då. För jag kan inte koppla av en sekund förns jag har fått det här ur världen, men nu är verkligen helt fel tid för jämförande litteratur analyser, läsa tyska böcker som man ska klara att redovisa på tusen sätt, mattetal som är för svåra att begripa men för svåra att glömma. Historier om sitt liv att skriva, när man helst av allt bara vill glömma att man existerar. Hur fan får man allt att gå runt egentligen?
Kroppen ger vika, ingenting fungerar som det ska, den sprider signaler och jag känner igen dem tydligare än någonsin tidigare, men jag blundar, känner inte efter, jag håller bara tummarna för att jag ska slippa bli sjuk nu också. Men det är redan försent, för det går någon med knivar i min hals och klumpar i min näsa och gör allt sådär lagom fint. Fy fan vad jag vill drömma mig bort och göra något kul. Men det får bli i helgen, eller under engelska filmen som ska ses för att kunna svara på en massa frågor. Det här blir inget bra, jag känner det på mig.
Och som pricken över i tog jag mod till mig och ringde angående sommarvikare plats och fick svaret att det kanske inte ens var någon idé att söka om jag inte var reporter eller något annat sedan tidigare. Visst är världen ljus när man inte kan se för allt mörker? Inte ett jävla dugg.
Men jag vägrar ge upp, för jag vet att det blir lugn efter stormen. Och misstagen får man ta med en nypa salt, för man lär sig alltid något som kan vara bra att plocka med sig där inne i medvetandet när man har tid att lyssna på det. Och sommrar utan jobb har jag ju klarat bra förut. Så egentligen borde jag väl vara tacksam för att jag lever och har överlevt en dag med 4 timmar kalla kriget på schemat.
Lose Control
Here we go now
Here we go now
Here we go now
Watch out now
Undrar vad som hände egentligen? Där satt jag stel som en pinne, halsen kändes som den skulle torka igen, tankarna for från allt till inget. Fast det är väl fullt normalt bland främmande människor i nya sammanhang? Ah, när det väl var min tur att presentera mig fick jag iaf ur mig några ord, hur det lät är det ingen som vet, förhoppningsvis är det glömt nu. Det var skönt att få tänka på något annat, att vara här och nu för en gång skull. Det får bli såhär varje onsdag ett tag framöver, två timmar i streck, kroppen får göra sitt och samarbetar förhoppningsvis med hjärnan. Så småningom måste väl också musklerna kunna slappna av och göra som jag vill, eller som de borde. Jag har ju iaf musiken att stödja mig på, och så länge den finns där så finns möjligheten att det kan bli något bra. Vi får se.
Killing Lies
is gonna stay the same
That's impossible.
Det susar och surrar vart jag än vänder mig, människor springer fram och tillbaka som om de hade väldigt bråttom till något, man hör vissa röster sticka ut genom sorlet, men de når inte riktigt fram, nej, någonstans i all förvirring och brådska stannar de upp och studsar tillbaka till en annan verklighet. Känslan av att sitta på stockholmscentralen i rusningstrafik, man klarar inte att ta till sig någonting, alla rusar runt som robotar med sitt eget mål i sikte och jag har egentligen ingen som helst koll på någonting. Känns som om jag har fastnat där någonstans mitt i alla rusande människor, jag varken ser, hör eller känner åt vilket håll som är min destination. Har bara lust att lägga mig ner på golvet och stirra upp i taket och vänta på att någon ska komma fram och skaka om mig och fråga vart jag är någonstans, vart jag ska åka, eller om jag behöver en hjälpande hand. Men sånt sker inte, nästan aldrig faktiskt. För det sägs att det är fegt att be om hjälp, och alla runt omkring är så upptagna av sitt att de inte märker om man försvinner, om man släpper taget om allt som någonsin betytt något, allt man försökt bygga upp och rivit skyskrapor för. Det är obetydligt, men vad vet jag, jag är ju bara någon som stannar upp och inte ser åt vilket håll allting är påväg. Det känns märkligt. Overkligt.
Jag som alltid var den som såg, hörde och kände allt. Den som förklarade för andra, som höll ut en hjälpande hand, som såg det ingen ville se. Men det var väl bara illusioner, precis som allt annat. Nu vill jag bara lägga mig ner och titta på himlen, för den är alltid lika vacker och omfamnar en alltid. Vilken dag det än är.
You make it real
Mmmmm
There's so much craziness, surrounding me
There's so much going on, it gets hard to breathe
When all my faith has gone, you bring it back to me
You make it real for me
When I'm not sure of, my priorities
When I've lost site of, where I'm meant to be
Like holy water, washing over me
You make it real for me
And I'm running to you baby
You are the only one who saved me
That's why I've been missing you lately
Cause you make it real for me
When my head is strong, but my heart is weak
I'm full of arrogance, and uncertainty
But I can find the words, you teach my heart to speak
You make it real for meee, yeaaa
And I'm running to you baby
Cause you are the only one who saved me
That's whyyy I've been missing you lately
Cause you make it real for me
Ohhh
Everybodies talking in words
I don't understand
You got to be the only one
Who knows just who I am
Your shinin in the distance
I hope I can make it through
Cause the only place
That I want to be
Is right back home with you
I guess there's so much more
I have to learn
But if you're here with me
I know which way to turn
You always give me somewhere,
Somewhere I can learn
You make it real for me
And I'm running to you baby
Cause you are the only one who saved me
That's why I've been missing you lately
Cause you make it real for me
You make it real for me
