Allihave

We got everything we need right here and everything we need is enough
just so easy
when the whole world fits inside of your arms
do we really need to pay attention to the alarm?

Som de där slagen på strängarna, simtagen, eller lyften som görs så enkelt, så borde allt annat också vara eller göras. Men så är inte allt jämnt, även om mycket blivit förändrat på sistone. Kan vi inte bara drömma oss iväg sådär som förr, titta ut i ingenstans och fastna där, glömma allt runtomkring och bara se vad vi vill, skratta när vi målar vår lilla trista värld i regnbågens alla färger och gör allt vackert. Måste vi verkligen vara närvarande hela tiden, kan man inte bara få sväva iväg, är det för mycket begärt? Vad behöver vi egentligen? Ett gott skratt, en vänlig själ, värmande hand, nya vyer, så kan vi må bra. Tänk så lite som behövs för att man ska vilja fortsätta, våga upptäcka, önska undersöka, gå vidare. Några simtag och allting känns övervinnerligt. Det är underligt, allt, jag hinner inte riktigt med i drömmandet och tänkandet, för det händer så mycket runt omkring och jag vill vara överallt samtidigt. Men just nu känns det som om jag har allt, så jag klagar inte, lutar mig bara tillbaka och drömmer om nya höjder, galna vyer av skyar jag aldrig sett, horisonter att utforska, främlingar att lära känna.

But I still miss times we had before I decided to leave.
When I think about it now, I still can smell all what it did taste.
Want it back? In the future perhaps.
Confusion is my middle name

I used to be like the poisonous stillness
Stuck in the waters of my brain

Du tickar och går, ungefär som ett maskingevär skär du i mitt huvud, men bara om det går tillräckligt fort, jag trivs med det spännande ljudet, att lägga tankarna på något nytt, det samlar mig på ett mystiskt men värdefullt sätt. Och så fortsatte jag i mina tankar enda tills jag får för mig att du ska explodera och rätt vad det är så skjuter du ut rök, brinner, hur lyckades jag få dig så varm? Men det löste sig i vilket fall, ingen eld, bara lite damm, bara en liten gnutta panik och oro, alldeles i onödan kanske, men bättre det än inte alls. Häftigt. Jag övergav dig för nålar och tråd, säkrare, och sen var mina gardiner klara, pandan och väskan lagade, fint. Hoppas vi hittar häftena till gardinstången nu bara, då blir det fint.
 
Sen kapade vi ner ett lutande plommonträd, jag och min far, flitmyror är vi, det säger mamma i alla fall. Och kanske är det så, att vi får myror i rumpan av att sitta still, att vi älskar när det händer saker, jag gör i vilket fall. Därför blir jag lite sur ibland när inget händer och jag vill att andra ska förstå att jag vill vara med även om jag inte säger det. Därför blir andra sura på mig, och jag ångrar att jag blev sur från första början. Men det handlar ju bara om att ge och ta, dela. Fast ibland vill man inte det, ibland vill man bara ha för sig själv, bara slippa alla andra. Men samtidigt känns det tvärtom, man vill vara där allt händer, där alla är. För det är då man mår bra!

Jag grävde hur som helst en grop på drygt en meter i diameter, 40 cm djup och så grävde vi upp en buske, rosa var den, fin, men idag är den död, ville inte flytta sa den. Men det ville vi, för allt ska flyttas. Det är nu det är intressant, när det händer saker. Jag gillar det. Och er även om jag surar och vill ta endel saker förgivet och ställa krav som är helt meningslösa och dumdristiga!

Hot as a fever, rattling bones
I could just taste it, taste it
If it's not forever, if it's just tonight
Oh, it's still the greatest, the greatest, the greatest

Den här veckan har varit omtumlande, glädjande, lite overkligt fin, men ändå toppen. Vad kommer alla vändningar av? Jag vill sitta och filosofera och skriva fint, men jag är för mycket inne i allt med för mycket att vilja få ut, så det blir inte alls sådär fint och filosofiskt. Det tar vi igen en annan gång.
Igår var det partaj, galet med dans, mysiga vänner, efterfest som inte alls var någon efterfest utan snarare prat och sura och glada miner i ett kök, men höll på till ljuset, då promenaden hem fylldes med ännu mera prat och fint delande.
Nu blir det landet igen!

Or is happiness a little more like knocking
On your door, and you just let it in?

Jag öppnade en dörr och släppte in, lyckan, värmen och glädjen. Kanske var igår bästa dagen på väldigt länge, jag lyckades se det fina i precis allt, skratten kom från hjärtat, fångade upp min själ. Inga onda tankar, bara vänliga känslor som fyllde min kropp. Det var fint, det är dagar som igår som man önskar man hade varje dag, en gnutta av varje. Träffa människor, vänner och personer som man inte sett på länge, som man tycker om, som ger en något, något speciellt. Att känna sig som ett med sig själv, utan tanke på vad andra egentligen tycker. Lyckas sortera ut det goda i allt, se det vackra, det meningsfulla. Oh, jag önskar jag kunde beskriva på något fint sätt. But I can just say to you who where with me yesterday, that I'm happy for you being so good, that I'm glad that I've once met you and wish I could do so even more.

Lost my words and creativity? Maybe words, but I think they are coming out in other creative ways, cause I've done the color-thing pretty much lately. Happy me :)

As you know
We are here for changes
You must be caught to see
It's the heart that imprisons
But if you're caught
You're not free

Det kommer dagar när man ser sig själv, från alla sidor, genom alla år som gått, eller som ska komma. Vad har man upplevt, sagt, gjort, sett, hört, delat, hemlighållt, hur kommer framtiden se ut, blir det si eller så. Varför funderar jag? Vill leva här och nu, men på något sett verkar det som allt eller inget har blivit på ett vis tidigare för att jag inte ska göra om det igen, ändå upprepas misstag, känslor och tankar. Kan man plocka ner stjärnor och bevara dem som bilder, som minnen man samlat. På något sätt har de kommit att betyda väldigt mycket den senaste tiden, hela tiden rullar de som en film på repeat framför mitt inre, och jag blir inte klok på varför. Tänk att bara få släppa ut allt, skapa en helt ny värld. Jag vill dagdrömma sådär som på mattelektionerna i högstadiet, det var fina dagar, i vilket fall i drömmarnas världar. Det var jag.

Min lust är fri, men min frihet är bakom galler
Res med mig
Till ett annat land
För vi faller, faller, faller
Jag faller, faller, faller

Det regnar, blåser kallt och man vill rugga ihop sig, packa in sig och njuta av värmen från allt som går. Kanske var det vad jag funderade på där jag satt på min cykel rullandes runt hörnet som kom att ge mig den största chocken och nära döden upplevelse på väldigt länge. En bildörr i en cykel, ett styre i bröstet, pang. Men efter några minuters återhämtning och konstaterande att andning fungerar, det inte blöder och inget är brutet tog jag mig hem på skakiga ben med min cykel under mig. Lustig dag, mycket som händer, många känslor. Och så en rad timmars shopping med min vän Milla, som var höjdåunkten, mycket trevligt!
Resten tar vi en annan dag, jag tror jag beger mig ut till landet och tryggheten igen, det jobbigaste att brottas med där är ormen, myggen och sniglarna, men jag tror vi kommer rätt bra överens om var och en håller sig till sitt. Jag instängd med mina färger och tankar, de utomhus i det gröna och fria.

Kanske det bästa av allt var att komma hem igen. Norrköping är nog rätt fint, trots alla gånger man svurit över att bo i denna stad. Kanske kan jag nu se det som en trygghet att ha mina rötter på ett och samma ställe, alla åkrar är så mycket grönare nu, alla hus så hemtrevliga, alla människor så bekanta, även om luften är tung, det är högsäsong på allergifronten har det visat sig, mysigt mysigt, men även det kunde ju självklart ha varit värre.

Mycket resande har det varit, svårt att finna ro, men det har gett så otroligt mycket på flera sätt. Det är rätt spännande att komma närmare sig själv, upptäcka sidor man inte trodde att man hade, se saker med nya ögon och hela tiden vidga sina perspektiv. Fast det kan man ju självklart göra hemma med, men det blir på något sätt tydligare när man är på annan ort, med andra människor, andra rutiner. Alla naturligtvis inte alls fullt så uppskattade, men de finns ändå där, som ett måste.

Fast lite lustigt känns det, igår spenderades eftermiddagen/kvällen hos Sabina, vi badade och kollade på en massa bilder, eller jag gjorde i vilket fall. Ungefär som att se de fyra senaste åren passera framför ögonen, så mycket som har hänt, så mycket man har glömt eller förträngt, saker man kanske borde prata om oftare, händelser som borde ha blivit mer uppskattade. Varför har det bara flutit ut där i ingenstans, som Sabina sa "om inte de här bilderna fanns, skulle jag kanske aldrig minnas den där kvällen" och det ligger så mycket i det, alla dessa bilder, som blivit tagna, som vi kanske önskar aldrig existerat kan påminna oss om så mycket, väcka så mycket till liv. Jag tror det är bra att kameror finns, utan dem skulle vi glömma så mycket viktigt. För även om vi inte vill minnas, kan det vara bra, det kan ge oss nya perspektiv på saker och ting, att se då och nu är bara det lite magiskt i sig, visst?

Fast egentligen ville jag bara tala om något annat magiskt, påtal om kärlekens alla färjor. Vi åkte färja hem från Fredrikshavn, jag har tappat suget för färjor helt, blir nästan åksjuk, jag som är uppvuxen på båt, mystiskt. Men nu fastnade mina ögon på en väldigt annorlunda men bekant människa. En stilig ung man, mycket lik Emile Hirsch skådespelare med huvudrollen i bla. Into the Wild, som förövrigt är en film i min smak. Detta upptog min tankeverksamhet under resan, hurvida jag skulle ge honom en komplimang för detta, men fegheten vann, och jag gick av färjan utan att ha mer än betraktat denna man under 3 timmars båttur, som visade sig vara dansk dessutom. Ja, båtturen kändes hur som helst inte som en enda pina med tankarna på detta, skönt med tanke på vilka rangliga ben jag hade ^^ Skönt att vara hemma, med fast mark under fötterna.

Å andra sidan uppskattades en del andra fartfyllda turer under resan, Islandshästridningen till exempel, superhärligt att galoppera i lågvattnet mellan öarna i full fart. Tölta i skogen, och bara njuta av att äntligen ha hittat det där riktiga suget efter att fortsätta rida igen. Konstigt att det kom där och då, på ryggen på Gleidi, islänningen jag red, det ska mycket till innan jag förstår det. Men ibland kan man inte sluta förvånas, förändringar kan ge mer än man först väntat sig.

Är i vilket fall bussåkande till frankrike, genom belgien, tyskland och danmark mer än tillräckligt. Vi gick mycket, varmt och skönt var det, svettigt med andra ord, mycket skratt, volleyboll och fotboll på kvällarna, kyrkor och andra sevärdheter, nya människor, glada ansikten, delad sorg och smärta.    Lite av varje helt enkelt. Men så fint, det lilla, enkelheten kan betyda mycket mer än allt det där andra, all denna extra kuriosa vi smetar in i vardagen som inte alls är nödvändig för att uppskatta sig själv och livet. Nej, nu har man vandrat mot ett mål varje dag, med ryggsäck där endast det nödvändigaste funnits, boendet har varit enkelt, men det har funnits dusch, toalett och mat, alldeles tillräckligt visade det sig. Och alla tankar och känslor som har väckts under vandringen, bönerna och samtalen är många och jobbiga, men nog så nyttiga.   
Ändå uppskattar man att komma hem, vill leva sådär fint och praktiskt som det faktiskt är, men då är det bara att packa upp, tvätta och så packa ner allt igen, för imorgon bär det av med bil till danmark, för en veckas semestrande med familjen, då ska jag utforska allt vad sandstränder, kanoter, islandshästar, cyklar, bandande, danska frukostar och allt annat var det lilla, men mycket trevligt grötiga landet har att erbjuda.    Bara jag slipper baguetter och kalaspuffar är jag nöjd! För det har det funnits på tok för mycket av i frankrike, även om det mesta var fint. Bilder kommer senare!    Så passa på att njut av sommarvärmen här hemma nu, jag saknar er, men man får ta en sak i taget, och jag har insett att ju längre man är ifrån det som betyder mycket, desto mer kommer det att betyda och desto mer saknar man det faktiskt. Ta hand om er, puss från er resande vän.