Wild World
Man vill att det ska hända saker, men sen när man sitter där med allt i händerna och måste tänka klart vill man bara kasta det vidare, som bomben i buzz spelen, man måste svara fort så inte bomben sprängs på en, för då får någon annan poängen, och man själv får minus. Så släpper man ut tanken och får svaret: well, i don't know.. men det känns som om det där var en jävligt bra metafor.
Och kanske är det sant, en bra metafor för något som inte hör till den här världen, en historia för tung för att bära, för svår för att lösa, omöjlig att göra rättvis, oavsett hur mycket man än vill orkar man inte försöka. Det finns slut, förändringar och intelligens hos oss alla. Men ibland räcker man inte till, kan inte vara allt man vill, göra allt man önskar, lyfta allt och alla.
Man är trots allt inte mer än en människa, och jag har lärt mig att leva med den hemska sanningen: man måste göra det man själv vill, det som stärker en själv, för när det väl kommer till kritan, kanske man står där ensam, och då har man bara sig själv att luta sig emot. Den dagen är man tacksam om man orkat säga ifrån, lyft sig själv och strävat framåt, funnit vägar för att växa som människa. Kanske är det så? Kanske inte?
