Allihave

Jag har inga starka armar att bära dig på
jag är inte mycket, inte mycket att titta på


Nej, just nu är inte världen mycket alls, jag känner mig lite som världen, inte mycket alls. Jag vet, jag borde, men jag har ingen lust ingen kraft, orkar inte ta tag i det. Med penseln i handen försvann allt för ett tag, där i blått, lila, rött, gult och grönt behöver jag inte vara, inte mycket alls, det räcker med att låta armarna gå sin egen väg, en aning styrda av tankarna kanske. Då blir det bra, när man slipper fundera så mycket, bara göra, bara vara. Okomplicerat, lugnande, fritt. Ändå vet man att man borde, måste och ska, jo jag ska faktiskt. För idag är det bara en liten lektion som väntar, och så alla förberedelser för redovisningar, skriva arbeten och proven som väntar. Kanske får dom vänta lite till, för det blir inte så bra hur mycket jag än vill. Kaos.

Ikväll ska jag i vilket fall rida, kosta vad det kosta vill. Det går myror med kniv i min rygg igen, men dom får gå där tills imorgon, då är det behandling igen, så hoppas vi att det går över sen. För jag kände mig ju sådär redo för inte så länge sen, och så rasar det och man får börja om igen. Skit är vad det är. Men jag klarar det här. Låt det vara så.

Can't you see?