Allihave

Kan inte minnas när jag saknade mig själv sist. Lågan brinner inte som den borde, gläden pyr knappt, jag bara är, bara göra, genomför. Men inte med hjärtat och själen som jag brukade. Jag har slutat bry mig, ältar inte, känner bara - ger upp, eller kämpar för något nytt. Vart är min kraft? Kraften att göra det bästa av allt jag tog mig för. Kraften att skriva, att drömma, att tänka. Måla gör jag visserligen, kanske mer och bättre än någonsin, tur är väl det, för annars vore det ju förgäves. Arbetsprover, ska skickas de sista imorrn. Sen blir det annat i fokus ett tag, jag ska bara ta hand om mig själv, få allt att läka. Det är inre sår, skador och gamla vanor/rutiner som ska återupptas och nya som ska spolas och så lite tvärtom.
Tur är iaf att jag har katterna, de ger nog lika mycket som hästarna har gjort i alla år, men är inte lika fysiskt krävande. Jag saknar dagarna i stallet, vardagsmyset, lukten, känslan, värmen. Att bara få åka iväg och ingen som stör, de förstår att det måste göras. Nu ska man vara tillgänglig 100 % jämnt, det är inte min grej. Jag behöver vila från omvärlden ibland, kanske väldigt ofta. Annars hänger jag inte med, är fysiskt på plats men inte vid medvetande. Jag svävar runt i min egen värld.
Som idag när jag skulle till stan och byta 2 klänningar, kvittot låg kvar på köksbordet hemma, jag fick spendera tiden på annat. Strosade runt på Åhléns, mycket fint hann jag upptäcka under en timme, åh vad jag vill skapa mitt eget hem just nu. En liten stuga på landet skulle passa utmärkt, ett rum och kök, en desto större trädgård, som rymmer odlingar med lite av varje, och närhet till skog eller landsvägar att ströva runt på. Plats för målarfärgerna, tavlorna och en katt eller två. Tekannan på spisen och kopparna på bordet, fåtöljen framför brasan och boken i handen. Ja, behöver jag säga att jag insett att stress är något som inte hör till mitt liv?
Jag vill börja om, och det är ordentligt. Undrar om det är för att man har fått för mycket av världen, samhället och vardagen. Eller om det helt enkelt bara är så att jag behöver vila, för att hitta ut i rätt spår. Jag vet inte vad, men lugn och ro skulle jag uppskatta.
Inte så att jag inte uppskattar vänner och andra i min närhet, tvärtom. Jag berättar nog inte nog många gånger hur mycket det är värt med alla glada själar runt mig, hur mycket mer jag önskar att jag tog kontakt, hur mycket jag önskar jag kunde berätta för dem att de har betytt eller betyder. Men det är svårt när man hela tiden väljer något annat, som tycks vara avståndstagande utåt sett, men egentligen bara handlar om inre oro. Röran som inte får läcka ut, men som sipprar som en flod genom varje samtal.
Nu ska färgen få fortsätta sippra och jag ska bli klar med målningarna.
Ta hand om er.