Allihave

Tonerna går i andra tonarter nu, dom hoppar med vilda språng, inte alls sådär fint och harmoniskt som tidigare. Går inte kontrollera vart fingrarna spelar, allt rusar runt, fort går det, eller så händer det absolut ingenting. Allt står still, framkallar panikattacker, hur ska något lätt kunna bli så svårt. Ställ dig upp, höj din röst, be dem lyssna, det är du värd. Men hela tiden kommer något emellan, en annan röst, en annan ton, dom hör inte, det susar bara förbi. Du finns inte mer än i bakgrunden, som en betraktare till allt, som en vägg, en spegel, du ser allt men kan inte medverka, du hör allt men kan inte prata, dina ord når inte fram, dom är av ett annat slag. En annan melodi.

Det är lite som att sväva, eller bli fastbunden, man hör allt, man ser allt och känner, men det är vagt, minnet är inte tydligt någonstans. Det snurrar som i karusellerna, högt först, sen lågt, sen ännu högre, man går runt på vingliga ben, stakande tar man sig framåt när man väl kommit loss. Det går om man vill, men så försvinner allt in i dimma, inte riktigt klart nog att se eller höra alls egentligen. Det bara är, allt bara är. Det känns inte, bara finns. Tomt och otäckt. Så blir allt svart och man undrar vart man tagit vägen. Så hör man de där tonerna, som väcker någonting starkt inombords, längtan tillbaka till dess ursprung. Något som alltid funnits, men som inte längre finns.

Time make it all change...