Allihave

Zorro har fortfarande inte återvänt, men feber hallucinationerna har minskat en aning och jag kan agera i det närmaste med en human varelse. Blek som snö, stel som stål, snurrig som karusell och allmänt nedstämd, men det hör väl till. Högen med plugg krympte hur som helst 3 kapitel psykologi idag, litet framsteg, fast det krävdes två timmars sömn mellanåt. Och höjden av vad mina tre senaste dagars energi har räckt till har varit matlagning närmare kl 18, mest för att glädja familjen, som inte alls har verkat intresserade dessvärre. Allt förgäves.

Och vissa ord är svåra att ta, inte för att man inte tänkt tanken på att de skulle kunna komma, utan mer för att man inte vill inse att det kan vara så. Sanningen är grym, gör ont och är inte alls sådär sagolik som man önskar mestadels av alla timmar på dygnet. Man vill inte ta in dem, väntar till sista sekund med att intala sig själv hur det ligger till, det kunde lika gärna varit en dröm, en feberfylld hallucination. Tänk om det ändå vore så väl.