Allihave

Det kryper och drar, medan något annat slår och sliter.
Någon annan viskar och den trejde skriker.
Den fjärde syns ibland, men gömmer sig för det mesta.
Den femte har fått nog och tänker på ett mord.
Den sjätte säger kämpa och utan att tänka vinner han kampen.

Är det inte märkligt hur allting kan komma och gå så fort? Tänk om man kunde komma underfund med saker just när de inträffar, allting vore så himla mycket enklare då. Om man kunde välja rätt med en gång och inte behöva gå och dras med att man har gjort ett misslyckande. Visst sägs det att det är av dom man lär sig, och det stämmer nog till viss del. Men inte tror jag att man tänkre om nästa gång, nej, man är nog så dum att man går på det en gång till, och hur många gånger till som helst. För det finns inget slut i den här cirkeln, den är oändlig. Kanske finns det något sätt att dela den och bara känna halva smärtan, men det får inte ens tänkas på. Det är förbjudet.

Att stå still på samma fläck är inte min grejj, jag hatar när det inte händer någon ting och allt man kan eller har tillåtelse till att göra är att sitta still och rulla tummarna. Det fungerar inte i min värld, jag blir skogstokig. Därför kan jag nog inte förstå varför jag avskyr att något förändras, att allting går vidare. Det är omöjligt för mig att få ihop det. Jag klarar det inte, och det gör mig så fruktansvärt frustrerad. Jag har fått nog av onda cirklar.

Om jag bara kunde uppskatta något för stunden och minnas det. Bara få känna den känslan en gång i mitt liv, det vore något. And I still keep dreaming. För jag har tappat lusten att hoppas. Jag går bara ner mig, igen och igen och igen.

Jag har tröttnat på mig själv.
And that's it.

A land and life faraway from myself would be something, but no, it can't be more than just a dream.

Jag tror jag är sådär glad som när man är kär. För jag har köpt mig akrylfärger nu, och då ska jag inte låta något komma emellan mera, för nu ska jag måla och göra vad jag känner för hela dagen lång. Dock ska jag ta lite tid för träning sen ikväll när det har svalnat lite :) Det går framåt nu. JIPPI!

Emellanåt tror jag att det här sommarlovet har stärkt mig enormt mycket, men samtidigt finns rädslan för att falla igen, tillbaka, eller ännu längre ständigt i bakhuvudet. Jag vågar inte ta ett steg för mycket, för nu är kontrollbehovet större än någonsin. Jobbigt blir det. Men jag tror iaf, fast jag inte vågar. Att det är lite bättre. Jag vågar i vilket fall som helst tänka framåt och det känns som en enorm lättnad. Men lite intalar jag mig nog att skolan kommer göra så att allt rasar igen, och det är nog den värsta mardröm jag kan ha just nu. Eller det värsta.. aja, jag kan inte skriva som vanligt längre, det är alldeles för längesen jag satt här. Sommarlovet har spenderats på annat vilket jag är lite glad för, även om det inte blev som planerat. Men nu verkar det i vilket fall som helst att det kan bli lite båtåk av, för pappa leker Mulle-meck och fixar allt i en hejdundrande fart i den här kanonvärmen. En guldstjärna till honom!

Och om nästan exakt en vecka kommer hästarna hem! Jag saknar Noak som en tok och har faktiskt inte varit där och hälsat på en enda gång, för hans sommarlov är hans sommarlov och så ska man vara utan varandra och få sakna riktigt ordentligt, det känns mycket mer när man träffas då :) Jag har faktiskt inte ridigt på ca en månad! det är nästan reckord de senaste 11 åren tror jag, för det brukar alltid vara ridläger eller något annat med hästar inblandat. Och Ann-marie tror att jag är på semester, det har jag varit emellanåt och det var ju meningen egentligen, men nästa vecka ska jag minsann ta mig en sväng ut till Exet och hälsa på. Och till Noak bär det nog av nu, alldeles snart.

Nej, nu orkar ni inte läsa mer och jag orkar inte skriva.. eller jag vill skriva bra, men det känns inte så nu, så då tar vi det en annan gång. Puss hej!

Sitter på ett hotell i nykøping. Inte alls som planerat. Men tænker båten vara trasig så tænker den det. Sånt ær livet. Snart ska vi vidare till Pappas morfars land och sola och bada. På tal om sol, jag tror inte jag någonsin har fått såhær mycket færg, så akta er. Jag kommer se ut som en neger snart. Fast just nu ær det mest tomatfejjs nummer ett.

Visst ær det roligt att det ser ut som om man ær utomlands nær man skriver ;) HAHA, jag stør mig jættemycket på det. Men ah, vi kommer sækert hem så man kan skriva normalt snart.

So long!
Puss på er

Oh well I never said it was clever
I just like getting leathered
Looking for the light the light behind your eyes

Lustigt att jag jämnt faller in i djupa tankar, som jag inte kan påverka på något sätt. På tankar om saker och människor jag saknar så det gör ont, men sen kommer jag på mig själv med att tänka på det. Så jag slutar, för att slippa smärtan. Att se dem ha ett liv långt utanför mitt eget, leva lyckliga och ha utvecklats, kanske rent av blivit något. Det stör mig lite, för jag önskar jag hade kommit dit själv, men det känns som om jag bara står still och trampar. För jag hatar att jag aldrig kan glädjas åt något, sånt som andra gläds. Tänk om jag bara kunde acceptera att jag inte vet vem jag är eller vart jag är, vad jag gör eller vill göra. Tänk om jag bara kunde glömma allt förflutet, alla minnen och leva mitt liv. Undrar vem jag skulle vara då, hur andra skulle se på mig. Just nu svävar allt i någon slags molning gegga, jag som just trodde att dimman hade lättat. Typiskt att jag alltid ska testa gränserna, för att alltid falla i en annan fälla.

 
I can almost see you clear now.

Har skrubbat båt med pappa hela dagen. Så nu är mina händer alldeles jag vet inte vad, som dom blir när man har varit i vatten alldeles för länge med händerna :D Ah, jag är nog allmänt lite äcklig, så jag ska knalla in i duschen och göra mig ren igen, sen bär det av till Eneby för att köpa tacobröd. Sen ska jag laga taco till Simon kommer hit från jobbet :) Blir sista kvällen tillsammans innan vi beger oss av på sjön i ett par dagar eller veckor. Det beror på lite hur det blir med kaninerna. : / Dom måste säljas sägs det. Det gör mig lite ledsen, men om vi hittar någon som skulle ta hand om dom väl kanske det vore bäst så. Nu ska jag inte deppa, för det är en bra dag. Jag är glad. Nästan lycklig av all båt och sjöluft :) Härligt!

This place is a prison, these people aren't your friends
i know there's a big world out there
like the one i saw on the screen
in my living room late last night
it was almost too bright to see

Jag vet inte vad det är eller hur det kommer sig. Men allt känns så svåråtkomligt, hur långt jag än sträcker mig så når jag ingenstans. Det är som om ingenting räcker till, det krävs hela tiden mer och mer. Större och större ansträngningar, gränserna blir allt mer otydliga, ingenting är så fast som det borde. Jag flyter, eller sjunker, vet inte riktigt vad. Det känns inget bra. Mitt kontrollbehov klarar inte av sånt här, det är illa. Kanske vänjer jag mig vid det här med, men troligtvis inte.
Aja, det börjar kännas mer och mer obehagligt, det är en sak som är klar. Snart måste isen brytas och allt smältas till vatten igen, det måste rinna fint, flyta med. Fan. Jag vill träna nu. Men jag tränade nyss, fast inte boxningen, det kanske är det som är felet :O Får se hur det blir imorgon, ikväll blir det iaf pokerkväll med Johanna och grabbarna. Hoppas det blir trevligt, som den första delen av kvällen igår. :)

Det drar i mig, alla krafter samlas på ett håll. Jag förstår inte varför, känslan är inte bekant någonstans. Den gör mig bara förvirrad och rädd, mest för att jag inte vet vad som väntar. Känns som om det skulle kunna vara precis vad som helst, vilket oroar mig ganska mycket. Innerst inne hoppas jag nog att det ska ge sig och att allt ska återgå till sin plats, men någonting säger mig att det inte alls kommer att bli så. Det är försent, allt har gått för långt.
Låt det gå över. Stryk sträck eller dra linjer, att sväva i ett land bortom allt skrämmer mig. Det finns ingen mark, allting flyter, nästan sådär som när det blir översvämmning och man inte har någonstans att ta vägen. Man klättrar upp i ett träd eller på ett tak för att slippa simma, men vad gör man när trädet sköljs med eller taket är under vatten? Fortsätter man att simma då? Nej, antagligen dras man med ner i vattnet och snart vet man inte vart man är längre, allt är svart. Kommer man ut igen?

Hey little girl, where are you going
I know I have to change or you're gonna leave
But hey little girl, my love's still growing
Is there something I can do to make you believe?

Dom senaste timmarna har jag tillägnat åt att lyssna på Nikola Sarcevic medan jag duschat, lagat mat och sovit. Låtarna har fått min hjärna att börja tänka, på allt och inget. Men av någon orsak så stänger jag av innan det kommer någonstans, alla tankar inte bara de dåliga. Det känns lite halvt, men jag tror inte jag vågar riskera något nu, för det känns som om det börjar infinna sig en balans. Jag litar inte på något fullt ut, så då försöker jag verkligen undvika det som skulle få mig att tappa balansen. Vad det är precis vet jag inte riktigt, men i förebyggande syfte liksom.

Jag har blivit lite sugen på att skriva egna texter igen, det var ett tag sen. Jag började faktiskt lite smått igår kväll / inatt, när hostan inte ville ge sig. Och jag tror att jag skulle kunna klura ut att göra något bra om jag bara ansträngde mig och tog mig tid. Jag läste i mitt horoskop att allt handlar om koncentration och självdisciplin, vem vet, det kanske är precis så det är. Om jag koncentrerar mig till det yttersta och lägger band på mig själv och verkligen fokuserar på att göra något bra, så kanske jag skulle lyckas :) Det vore något. Precis som det är att vi ska spela i helgen, nästan the old gang, med lite utbyten här och var. Det ska bli riktigt kul faktiskt, jag saknar så mycket som inte finns här varje dag längre. All den där glädjen vi eller jag ska nog säga ni skapade, det gjorde mig hel hur splittrad jag än var. Nu måste jag hela tiden själv hålla allt på plats, det var mycket lättare när någon annan lyckades att göra det åt en. Så nu ska jag bara suga in all glädje och samla den, ta vara på den när den behövs som bäst. Och låta energin gå åt till allt jag verkligen vill, det som stärker mig. Härligt! Jag börjar tänka framåt, en applåd till mig! :) YEES!

Ah, inte kan jag säga att jag hostar mindre idag precis, snarare mer.
Men gårdagen är helt klart den bästa på riktigt länge, glädjen var hög och adrenalinet slog höga rekord på alla nivåer. Skratten och skriken höll länge och väl, kanske lite för länge, och lite för väl för min hals. Men jag tyckte om det, kanske lite för mycket. Men ryggen känns konstigt nog inte värre, den är nog påväg att repa sig. Härligt, för på måndag blir det träning som aldrig förr, då börjar jag på RIKTIGT, skaffade mig träningsprogram i samband med lämplighetsansökan till lumpen, så hoppas det blir något av det. Jag ska kämpa tills jag inte orkar mer, och då ska jag kämpa ännu lite mer.

Nu ska jag ner till akilles, första gången på väldigt länge och få lite tips av Dane, sen blir det träning när förkyldningen repar sig. Härligt härligt. Allting blir vad man gör det till, glöm inte det :)

If I could turn back time
I'll go wherever you will go

Jag tror jag har varit glad i stort sett hela dagen, hör och häpna! Simon och jag har spelat gitarr, jag har lärt mig lite nya låtar :D (inte hela dock, som vanligt) Men det är alltid något, jag börjar få lite självförtroende igen. Det känns bra. Men jag är lika rädd som vanligt att det kommer svacka iväg någonstans och gömma sig för gott. Vi såg i vilket fall Into the wild igår, och den är bäst på alla sätt, musiken, landskapet, texterna, engelskan, allt. Jag älskar den.

Kanske har jag varit gladare för att ryggen är bättre och förkyldningen är påväg bort, ut från min kropp. Det måste nästan firas, med en utebio :) Ja, det blir det. Och sen Liseberg imorgon. Wiiieeehuuuww :) Jag ska åka som aldrig förr, ska fixa en kamera att ta med också, så ni får lite trevliga spybilder x) närå, men glada karusellåkare ska det allt fasta på korten!

Något som inte är lika roligt är laktosmjölk, det är sött, äckligt och lätt att spilla ut. Jag tycker inte om det, men vad gör man inte för sin mages skull. Det har nog ändå fungerat rätt bra att inte äta någon laktos på två veckor, snart ska jag väl göra det stora testet och äta det igen, hoppas det går bra åt något håll. Jag vet inte vilket, för jag skulle nog klara mig utan. Men laktosmjölken är blää, då dricker jag nästan hellre havremjölk!

En annan sak jag också funderade på för ett tag sen är varför inte laktosmjölken/ havremjölken och sojamjölken har lika fina och färgglada förpackningar som vanlig mjölk. Dom skulle kunna se så himla mycket roligare ut, och kanske det till och med skulle göra att den smakade bättre. Vem vet ? :)

Det är mycket som blir vad man gör det till och det känns både bra och dåligt. Men idag är det nog mest bra.Det känns lättare när det är bra, då är man glad. Smärtan börjar avta och det gör att det känns ännu lite lättare.

Det innebär att det blir Liseberg på torsdag, idag är biljetterna bokade och klara, men vi blir bara tre, men man kan ha tillräckligt roligt på tre, det ska jag se till : ) JAG ÄR GLAD :D

Things may end up better than you think.
Om man bara är ärlig så löser sig allt på ett eller annat sätt.
Jag ser fram emot morgondagen som ska spenderas med Simon och massa mys :)
Vi ska se Into the wild igen :) som en liten nostalgitripp, för det har blivit lite av våran film. Jag älskar den, bästa filmen någonsin, hittills i vilket fall. Den får mina drömmar att bli ännu starkare om att resa iväg och upptäcka världen.
Baka kakor ska vi göra också, och jag ska slå Simon i tv- spel, det är väl ungefär på den nivån min träning kommer bli den här veckan. Ryggen gör ont som aldrig förr, men nu har energin samlats och jag ska ut och promenera med lisa och stella en sväng, så får vi se hur det går :)

Sen ska jag förbereda er på att det kommer riktigt härliga betesbilder inom kort :)

Ibland hatar jag mig själv, ibland hatar jag verkligheten och ibland hatar jag till och med drömmar.
För när jag drömmer plockar jag bort verkligheten och förstör mig själv.
När jag lever i verkligheten hatar jag drömmarna för de gör att jag hatar mig själv för allt jag inte är, för allt jag inte gör. Men speciellt för allt jag inte kan bli.

Och idag minns jag ingenting, och ibland minns jag allt.
Idag förstår jag ingenting, ibland förstår jag allt.
Det är lustigt.

Jag behöver nog luft, det är jobbigt att inte sova som vanligt, att vakna varje halvtimme och inse att tiden går så långsamt när man bär på smärta. Jag hatar smärta för den gör så ont. Outhärdlig. När man inte kan vända sig om som vanligt, när man bara hör huvudets dunkande och regnets smatter mot fönsterbläcket låter som pistolskott. När det känns som att i varenda rörelse man gör ska vända magen till tusen, som om man satt i en gummibåt på öppet hav i full storm.
Man har minsta möjliga matlust och allt känns som om det sker i slomotion femtiotvå gånger om, allt blixtrar runt på tusentals teve apparater i huvdet och man kan inte stänga av. Det är meningen att det ska vara såhär.

Och det är lång väg ner
Och jag skulle aldrig ramla mer
Och jag ramlar glada Gatan fram,
sen ramlar jag tillbaks igen
Nu har jag ramlat gatan klart,
men jag är ändå inte riktigt lika glad
- själv

Nej, jag är trött på att ramla. Hit och dit, upp och ner. Omkull och kravla sig upp på alla fyra, fast jag bara har två att stå på. Men någonstans ska jag nog komma, det känns som att det måste finnas en poäng i allt, för nu skriver fingrarna så det glöder, fort som bara tusan.. Konstigt nog kände jag mig sådär lam innan jag gick in i duschen, sådär så man bara känner för att ge upp allt vad liv och drömmar heter. Men sen kom något till mig, en slags glädje eller styrka. Jag tror jag insåg att mitt liv inte ens har börjat än och att jag inte kan ge upp nu, för om man vill något riktigt mycket kan man klara det. Så måste det vara, annars kan jag lika gärna gräva ner mig nu, och det vill jag nog inte innerst inne, för tänk så mycket det är man inte har upptäckt, så mycket man inte vet eller kommer få veta om man gräver ner sig nu, 17 år gammal. Nej, slut med sånna negativa tankar, nu är det fullrulle drömmar och liv som gäller.

Visst kan man vela hit och dit, fram och tillbaka, upp och ner. Men man får inte vela så mycket att man ramlar, man kan ju inte sätta krokben för sig själv innan man har rest sig upp. Eller hur? Det låter som en ganska dum och oklok idé, så nu är det bara till att resa sig upp, kämpa framåt, leta igenom alla drömmar och se vilken som känns som den största utmaningen och försöka ta ett steg mot målet, alla andra drömmar, kanske de som inte är lika krävande får man ta hjälp av på vägen, en i taget, en lista kanske.... hmm.. nu tappade jag nog min tråd här någonstans, poängen i det hela. Men ah, jag svamlar om drömmar jämnt, fast det är nog sådan jag är, en riktig drömmare.

Jag tror jag drömmer om allt vad drömmar heter, allt ifrån fjutt saker som nya kläder, till att resa världen runt och upptäcka, fota, skriva ja kämpa för att samla ihop något som jag sedan kan leva på. Jag har mina planer, men bromsen i allt det är väl att jag tar upp de där tankarna på alla andra. Jag kan ju inte göra vad jag vill för "tänk vad alla andra skulle säga" skulle mina bästa vänner rata mig för resten av livet om jag lämnade dem här i sverige ett tag, om jag blev något stort? Jag vet inte om det är värt det, men jag tror jag börjar inse allt mer att det faktiskt känns som så. För inte vill jag må dåligt hela livet, för att jag aldrig tog chansen och upptäckte allt jag ville, för att jag inte förverkligade mina drömmar medan jag var ung och hade möjligheterna. Nej, jag tror inte att mina bästa vänner vill det heller, för då skulle jag nog sluta som ett psykfall någonstans och inte är det bättre. Och riktiga vänner håller man kvar i oavsett vad som händer och kommer på kanterna, det tror jag i vilket fall. 

Så närmaste timmen ska jag tillbringa åt att lista upp vad som betyder något för mig, vad jag vill göra i livet och när, vad jag skulle kunna tänka mig att offra och hur mycket tid jag vill lägga ner på det. Kanske blir något av det, man vet aldrig. För sån är jag, får mina snilleblixtar, som jag sedan upptäcker kanske inte är så snilliga till slut. Det brukar ju alltid sluta på ett eller annat sätt. 

Och just nu längtar jag nog efter att få komma ut på sjön, för där kan jag andas frisk, fri luft. Det behöver jag med alla dessa tankar på allt och inget. För att komma i balanns med mig själv, men det blir antagligen framflyttat till v. 30 så jag får väl hitta på så mycket som möjligt fram tills dess. Även om det hade varit skönt att komma iväg nu, när humöret känns som om det är påväg tillbaka.

Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.  

På andra sidan jorden, på andra sidan stan Finns ingenting att göra, jag har sovit hela dan För mycket tid att tänka på allt jag ser hos dig Jag vet att det går över men det är lika svårt för mig Här finns så mycket vackert som jag inte kan se Jag drar mig sakta undan och solen följer med Jag vet vad jag behöver och jag stannar där jag är Det regnade idag och det finns en mening med det

Det är forfarande lite mycket i mitt huvud, men det vill inte komma ut i ord och meningar just nu. Så det får väl stanna där det är tills vidare. Efter regn kommer alltid solsken, som det så fint heter. Hos mig regnar det nu, i mitt huvud, inom mig. Men jag känner hur solen är påväg fram.