Allihave

Jag fryser kanske mer nu. Huden blir allt torrare, andetagen tyngre. Behöver värme. Mycket. Avundsjuka, skuld, ångest och tveksamheten gör sig påmind gång på gång. Men ändå hoppas jag, jag vill tro, jag måste glömma. Det är så det är. Besvikelse. Jobbar på att drömma mig iväg, gärna till värmen, framtiden och något värdefullt. Det är lite för stelt här nu, allt går som på tomgång, bara andas grå sörja, tunga moln. Håll ut. Fortsätter att frysa.

Oh when I look to the shape of my heart,
it's seperated only by scars,
that cut in and cut out, or leave me without,
all a heart that functions at all.

Igår gav jag bort något som verkade bli uppskattat, jag hoppas det var så, att orden var äkta. Men varför skulle jag ens tvivla? För att tvivel en dag stärker en. Kanske är det därför jag alltid ifrågasätter allt. Om det är äkta får man något tillbaka, kämparglöden pyr och kampen visar sig bara ha börjat. Vissa är bättre krigsherrar än andra, det märks rätt tydligt. Jag hoppas någon uppfattar mig som en krigare, på ett bra sätt då helst, inte sådär som gör det blodigt och hjärtskärande för andra, utan någon som kämpar för det bra. Som följer hjärtats inre röst.

Jag vill bara skriva poesi, men tiden finns aldrig till och poesi kräver sin tid. Synd.

Ett helt nytt ljus ger oss nytt hopp
Men även skuggorna blir större nu
Och inget är sig längre likt

I din värld av mörker syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Jag känner mig som världens största svikare. Känns hemskt att ha mött din blick igen och kännt hur sårat det är inombords. Jag borde inte, jag vill inte, men något säger mig att jag måste. Och om så inte nu som om för en tid framåt. Vilket är bäst? Jag bara vet att jag kommer tillbaka, förr eller senare, när snön har lagt sig och innan den gjort det med. För jag behöver dig. Allra helst nu.

Ingenting går ihop sig i mitt huvud, kaos, snöstorm och brännande sol på en gång. Det fungerar liksom inte i praktiken, men känslan av att brinna upp och blåsa bort samtidigt som man blir helt stelfrusen i ansiktet är nog det närmaste man kan komma känslan inombords. Ja, ungefär.

Det förra var en hemsk vecka på många sätt, med lite bra ljusglimtar. Jag bara tvingar mig själv att hålla masken och kämpa på nu, det är inte långt kvar. Till vadå? Det här handlar ju inte om skola. Det handlar om döden. Och det låter så tragiskt. Lika tragiskt som det i själva verket är orättvist.
Ett dödsbesked från ett annat land, dit man inte kan ta sig å begravning, en påminnelse från någon annanstans och så ett farväl som kanske varit det tyngsta någonsin. Bara det säger ju sitt om att man inte kan vara på topp. Så jag ber om ursäkt både i för och efterhand, hoppas ni har överseende och står ut. Jag lovar att bättra mig till våren, sålänge får annat stå i fokus. Så vill ni promenera eller träna hör av er, det får den tomma själen att läka. Även om annat trasas sönder, gång på gång blir jag påmind. Men ignorerar det mer eller mindre. Blä.

There's a sign on the wall
But she wants to be sure
'Cause you know sometimes words have
Two meanings

Ett skutt närmare och jag glömmer allt som var tungt och jobbigt, om så inte för ett tag. Att träffa dig ger glädje och värme, man inser att det finns hopp om livet och mänskligheten. Man får höra att man själv inte alls är sådär galet tokig som man tror vilket resulterar i att man går därifrån med större självförtroende än vad man kanske gjort sig förtjänt av. Det är du som borde få allt bra. Fast det kanske du får på sätt och vis, jag hoppas det hur som helst, för du är värd det. Mycket är du värd, jag skulle vilja berätta för världen vad du fått mig att inse, hur mycket du hjälpt mig och allt annat fint. Men det är för privat och tungt och ingen skulle tro mig egentligen, jag bara vet att jag mår bra av att träffa dig. Att vi ger varandra bra saker att fundera över. Det finns inte många jag är så tacksamma att jag träffat i rätt stund, som med dig. Du räddade mig och det är inte att ta i. Tack, det är det minsta jag kan säga.

Take a step and come out of the shade
I can tell you're no longer afraid
I'm helpless without your warming smile
Take a step and come out in the sun
I can tell it's already begun
I'm helpless without your warming smile

Men även solen går i moln, och strålarna lyser inte för evigt. Det har varit lite sånna moln som har gjort sig påminda, vilket har dragit ned stämmningen något inombords. Jag kämpar emot, vill inte gå ner mig. Och om jag tror tillräckligt mycket att jag är pigg och glad kanske det fungerar. Winnerbäck säger ju "allting blir precis som man förväntar sig", ibland tror jag han har en poäng. I vilket fall borde jag göra det. (om jag förväntar mig något bra vill säga). 

Å andra sidan kom ju min lilla sol hem från Gran Canaria inatt, med leende från öra till öra och en fin frisk bränna, jag blir lite avis, men hon har förtjänat det! Skönt ändå att hon är på plats och vardagen kan återgå till sitt normala, nästan.

(Det borde vara lov, allra helst jämnt) Jag har tröttnat på skolan efter knappt en vecka med nya kurser, ingen höjdare. Fast det är ju kurser som verkar intressanta mestadels, och som jag vet att jag har nytta av (om jag tar den). Det är nog mest stressen jag inte vill tillbaka till, pressen att prestera, att vara glad, att socialisera sig, att hänga med. Och så mardrömmen, att se andra leva i någon slags illusionerad värld, där allt hänger på en tunn tråd. Jag villl gå fram till dem och måla en bred linje och säga, här tar det stopp. Du kommer inte längre, du måste stå still här och ta allting i repris och fråga dig själv om det är värt det. Är det vad du vill? Men jag har inte mod nog, inte än i vilket fall. Kanske kommer det i och med andra kurser, men det är lite för skört för att bara ta upp utan koppling. Men som sagt, även solen går i moln och alla kan inte stråla lika starkt.

And though you're gone for good, feels like you're with me

  

Känner mig som en strålande sol, oerhört skönt! Otroligt länge sen, och ingenting har hänt direkt, bara ny vecka, nya kurser, ny känsla. Lättnad, samhörighet. Som att komma hem. Kanske har jag gjort det, blir ju rätt mycket tid på landet nu, antagligen till det positiva för min del. Men nu ska det kilas till skolan igen, sista lektionen för idag, bara två timmar eller så. Mysigt.

Sen blire promenad, kanske yoga och gitarrspel när kvällen infinner sig. Får jag som jag vill hinner jag måla också, har en superbild i huvudet, wish I can get it out! Känns lite sådär som man vill skrika it's fucking amazing ^^ (får man det, ah det får man, när den är klar) eller när dagen har slutat med ett leende på läpparna :)

Det har varit mycket på senaste tiden, jag har mött nya sidor hos mig själv och min omgivning. Sådant är både spännande och lärorikt. Jag har också insett att det är svårt att bryta mönster. Inte så att det är svårt att få vissa nya mönster att infinna sig, vill man tillräckligt mycket går det. I vilket fall som helst om man inte tänker så mycket och bara gör. Rätt bra, men kämpigt. Nu ska det i vilket fall som helst bli en hel del sånna nya mönster, och jag vet inte om jag ser rutor, ränder eller cirklar i det. Lite förvirrande alltså. Men jag hoppas det blir så som det gör sig bäst. Det tror jag det blir. Tids nog.

Annars fick jag min vilda och glada helg, dans och bästa vinet! Bad och bastu, fin musik osv, en lyckad kväll helt enkelt. Den tackar vi för :)
Sen fick jag träffa min farmor, vilket var riktigt trevligt och lite efterlängtat då det inte händer alls ofta längre. Men nu har jag kanske inspirerat till ny sorts matlagning och hon kanske vill lära sig mer. Vilket innebär lite bilåkande för min del och så lite mer farmor och matlagning, positivt endast!
Och så har vi plockat ner utställningen, med ett lyckat resultat går vi glada vidare :)

Jag saknar nog syster lite, det är inte samma värme när hon är borta. <3

Nätterna har lika mycket energi som dagarna har jag märkt senaste tiden. Inte på så sätt att man är pigg och glad och träffar människor, bara mer att det verkar som om mitt dygn har vänts. Sömnen infinner sig inte då den borde, vilket resulterar i allt senare kvällar. Och när man borde vara pigg och vaken och social snurrar hjärnan i sin egen bana och ögonen blir allt tyngre. Man lever lite i sin egen värld. Jag gillar att vara sovande vaken, man tar liksom bara in det som verkligen är intressant. Resten lämnar man utanför sin värld, det kommer tillbaka i sömnen. Jag borde vända på mitt dygn till det rätta igen om jag ska vara redo för fyra nya kurser nästa vecka. Om ögonen ska hållas öppna och hjärnan ta in vad som lärs ut. Ja, det borde jag. Men det finns annat man borde också. Just nu känner jag bara för att göra det jag vill. Lite smått spontant sådär, underligt. Men jag kanske ger mig själv det som någon slags belöning för att jag faktiskt lyckats genomföra något bra, på flera plan, flera ämnen. Det stärker lite ytterligare, ämnen man inte alls trodde på. Så idag ska jag lägga det sista finliret så jag kan njuta sen. Fira det med mig i helgen! I need to dance, wild and crazy...

Och så kommer jag sakna syster lite mer än vanligt, för hon är på väg till Gran Canaria nu. Busen, hoppas hon får en bra resa! Men också att hon kommer tillbaka.

Egentligen borde den här låten ligga instrumentalt genom hela inlägget, men det kanske den får göra i tanken, för jag kan inte spela in den instrumentalt själv. Tyvärr. Ni får länken iaf - Anna Ternheim – My Heart Still Beats For You så kan ni ju välja hur ni gör.

     Det är alltid svårt att lämna en vän, det här året har jag fått lämna flera, eller de lämna mig av olika skäl. Det är sorligt att ta farväl, och allra mest när tiden inte räcker till. Det måste vara sorligast av allt. Men även om man mister de som kanske påverkat en mest har man lärt sig något, fått ett nytt perspektiv på livet, om inte under tiden man hade tillsammans så under tiden efteråt. Det går inte att förneka.
     Inte heller kärleken eller övriga känslor som kan rymmas i en så liten kropp. Ju mindre kropp desto större hjärta borde det heta, ibland tror jag på det, ibland inte. Ett tag trodde jag på det så mycket att jag blundade för omvärlden och hetsade mig så långt att jag inte längre hade någon kontroll på något. Då var det som om en ängel svepte sina vingar runt mig och förde mig till rätt personer i rätt tid, personer som visade mig kärlek och omtanke. Personer som kom att rädda mitt liv, min självbild och värld. Det är något jag kommer vara evigt tacksam för, och som jag vill tacka er för personligen. Men det var svårt att göra det för stunden, då man inte såg, jag tror det kommer senare, när man har lärt sig leva med det på nytt. När man får rätt tillfälle, och om det inte kommer så tackar jag himlen och stjärnorna för att ni fick mig att födas på nytt och för att ni gav mig nytt hopp och ljus. Det är värt allt.
     Det nya ljuset och hoppet gav mig ett konstigt lugn, liksom hypnotiserade mig in i något nytt. Det var då jag fick frågan vad jag skulle göra sen och förvirringen bröt upp på nytt. Sedan dess har jag funderat och funderat, räknat poäng, hetsat betyg, kollat skolor, läst broschyrer på löpande band och tänkt ännu lite till. Vänt upp och ned på allt i min värld, valt om, pratat med olika människor jag mött.
     Och tillslut kom jag fram till att resande gör mig lugn, det ger mig insikter och lärdomar jag inte kan få här i vardagen, det är sådant som man bara visar och använder när man måste. När det är viktigt att öppna sig för omvärlden, för det är det. Det har jag lärt mig, och jag vill nog våga påstå att det mesta blir enklare när man gör det. Säg vad ni säga vill, men jag har fått höra fina saker för att jag valt att förändra och lära mig om mig själv och livet. För att jag tagit till mig andras ord och använt dem i min värld. Det känns bra.
     Det är mycket som känns bra efter det här året, och mycket som man inte vill tänka på, som man inte tänker på. Men det har gett utveckling och det uppskattar jag. Och jag ska försöka jobba på det, att utvecklas.