Should I Stay Or Should I Go
Något som gjorde mig glad var att du verkade gilla din julklapp :) att ge något som blir uppskattat är alltid fint. Sådär varmt och helhjärtat.
Men packningen ska slutföras och sömnen intas. Gott nytt år på er allesammans. Hoppas det blir ett ännu bättre år. Jag har en del löften att avlägga, men de tar vi senare, om jag ens delar med mig.
När jag drömmer
...har världen förändrats, har jag förändrats, har allt förändrats. Då är allt nytt, varje kväll, varje dag, varje år. Och ett visst mått av sanning ligger det väl i det. Men allt är inte nytt, endel saker utvecklas ur rötter som funnits under längre tid. Sånt man inte behöver drömma om, bara framåt i sånna fall.
Jag drömmer både fint och hemskt just nu. Sådär så man inte vill gå och lägga sig, bara för att man vet vad som väntar. Man vet att man kommer vrida sig i lakanen tills man gett upp hoppet om sömnen. Tankarna maler och spinner runt, rör till allt och låter allt passer i revy. Ingen idé att ens försöka, pessimisten tar över. Men så kommer de där drömmarna med guldkanter, och man slår upp kapitel man trodde var avslutade. Minns allt, tänker till på sånt man glömt, förträngt, pressat ut. Sånt som ändå finns kvar när man öppnar en pärm och hittar minnena på bild, ett liv som var annorlunda, människor som skulle kunnat vara en hel familj, det som var trygghet i all förvirring. Ibland saknar man drömmarna, känslorna, det där från förr.
Hål har öppnats på nytt, gett insikt och eftertänksamhet, det finns inga slut, bara ännu en ny början. Det ger ny fart och funderingar över allt som var, allt som kommer, drömmarna som aldrig slutar. Som bara börjar om tills allt har förändrats än en gång.
The Scientist
No one ever said it would be this hard
Oh, take me back to the start
När man minst anar det händer det man inte vill uppleva. Rädslan, chocken, allt kommer på en gång. Det blir kortslutning i huvudet och allt det mod man tror sig bära på är som bortblåst. Lite så reagerade jag nog igår. Ser det värsta innan jag ens vet vad som hänt. Och det värsta i mitt huvud förstorade nog upp allt, så tillslut visste jag ingenting. Men när jag la mig för att sova, tidigt, så föll allt liksom på plats.
Så imorse vaknade jag nog lite som en ny människa, det kändes så i varje fall, fysikst och psykiskt. Kroppen hade återgått till normal nivå vad gäller hjärtslag, puls och allt sånt viktigt. Hjärnan var avslappnad och jag kände ett konstigt lugn, även om inte allt är vad det borde vara. Och vi åker till london om tre dagar, lite ofattbart och sådär i det här sammanhanget, men vi får se hur allt löser sig. Det är bara att försöka hitta lugnet igen och göra det bästa av situationen.
I'm still thankful, Gods hand save you from the worst.
Runaway
Till skillnad från snö och blask och all annan skit man bär inom sig, den som ingen ser eller hör. Jag tvivlar på att livet har en mening, det är bara så det är. Jag ska försöka finna glädjen, kanske att jag någon gång till våren orkar ta tag i allt och rusta upp mitt liv. Men nu känns det blekt och overkligt. Det är nog så med vintern, ruskar om en och drar ner en. Som att dränka sig i en snödriva, när snön smältar tinar man igen och är redo för att börja om på nytt. Som alla andra år, som alla andra gånger. Då är man ingen liten lort längre, då är man en liten knopp som växer och slår ut i blomm. Spritter av glädje och lever livet. Jag vill blomma nu. Idag. Ikväll. Inatt.
Lät du henne komma närmre
O vi talar sällan högt om våran framtid
Vi talar aldrig högt om det vi har
Dina drömmar blir allt svårare att se nu
Och mina finns snart inte längre kvar
Lite djup och så blir man nog när man endast umgås med sig själv under en längre tid. Ändå har jag inte överanalyserat och deppat ner mig, bara tänkt, drömt, hallucinerat. Om mycket lustiga saker, människor som inte ens hör till mitt liv, alldeles tokigt har det varit. Men också om vardagen, framtiden, minnen, saknad.
Det är nog mycket sånt som svider inombords men som jag aldrig riktigt släpper ut, eller låter läka. Vet inte hur jag ska bete mig riktigt, vart jag ska göra av det. Jag vill inte släppa ut allt, vill inte öppna mig och säga här är jag, allt jag har, är det bra? Vill att någon ska forska i det, söka efter svaren som finns, vill känna mig sedd och sådär, utan att bevisa något. Allt finns där precis framför ögonen, det krävs bara rätt blick för att se, rätt öron för att höra, rätt mun för att mätta.
Jag saknar dem som lyckades utan att ens tänka på det, utan bara var, bara gjorde, glädjen varje dag. Speciellt såhär års, när man gärna går i idé och drömmer sig iväg. Och när man forskar i framtiden, vad man ska göra, vart man ska ta vägen, vilket som skulle kunna bli bäst. Men jag vet inte, ingenting vet jag just nu, det känns alldeles för nära och alldeles för svårt att avgöra, jag kommer sluta i ingenting och bara gå ett år utan att finna svar, bara vänta på att mitt inre ska inse vad det vill göra, vart jag passar. Alla de där drömmarna man hade då är så långt borta nu, nästan obefintliga, nu vill man bara ha tur, lyckas, eller bli sådär djup och glad.'
Postcards From Far Away
Men även om det är lite otäckt med feber hallucinationer kan de vara rätt fina emellanåt, enda tills man inser att det hallucinationer i vissa fall. Och i vissa fall när de verkar så äkta att man blir rädd att det står någon och lutar sig över en i rummet.
Igår kom syster hem med en liten gäst som fick mig att skratta och le lite, och så fick jag höra ett par ljuvliga toner från gitarren. Så såg vi ju film och sådär, rätt kul att de vågar komma i närheten när man bara flämtar ut bakterier. Kanske hjälpte det mig att bli bättre hur som helst, och då är det ju värt det :)
Don't Panic
All that we fought for,
All those places we've gone,
All of us are done for.
Tillåt mig att gnälla lite och vara lite nedstämd, jag har nämligen lyckats bli sjuk. Sådär så man måste använda alla krafter man har för att utföra minsta lilla rörelse och det krävs dubbla tröjor och täcke för att hålla värmen. Typiskt eftersom det kan vara de viktigaste dagarna i mitt liv vad gäller skolarbeten osv. Det är nära nu, allt det sista ska lämnas in innan det blir jullov, det sista jullovet. Projektarbetet ska vara färdigt imorgon och ja, det är väl så gott som klart, men lite småpyssel finns det allt att göra, sen är det bara utställningsveckan kvar, men det kommer först efter jul. Spännande och läskigt.
Hur som helst blev den Lördag som inte var den bästa början till helg, en bra och glädjerik dag. Frågan är om jag har skrattat sådär mycket på länge. Kanske finns ett skäl till en del av fnittret och resten var bara överdrivet eller ett sätt att andas ut och släppa på lite spänningar. Skulle behövas en sådan paus varje dag, för kanske är det stressen som orsakat allt gnäll och virusen som rör sig i min kropp.
Det ska i vilket fall som helst bli skönt att vara ledig, få tid att rensa tankar, förnya garderoben, göra det där man inte hinner i vardagen och flyga en tur till London. Jo, minsann, det kan nog bli fint. Och snö har vi ju fått, kanske stannar den till julafton? Det ger ju lite stämning, jag är så dålig på det där med julpynt, har tomtefobi och hela köret, men lite fler ljus blir det nog tända och har jag bara fått mitt julbak är jag nöjd. Men stämningen är inte total förän granen står på plats och familjen är samlad.
Nu Kan Du Få Mig Så Lätt
alla är högt över staden
Den meningen har ekat i mitt huvud i flera veckor nu, flera veckor av förundran när jag vandrat över bron, tänkt att jag ska bli fri en dag, en dag är jag fri där uppe över taken. En gång sitter jag där och ser ner på er, men nu verkar det som så att jag mest ser upp till andra.
Förutom pojkarna som åker spårvagn samma tid som mig ibland, eller de som gömmer sig i tunneln i tron att ingen ser dem. De stackars hårda små pojkarna, som tror att de gör rätt, som härmar, vill bli som deras idoler. De stackars pojkarna som inte vet bättre än att röka, stå och räkna pengar öppet och högljutt bland människor som trånar efter guldet. De stackars pojkarna som är hårda i munnen och nävarna, de stackars pojkarna som inte märker att människorna runt omkring förundras över hur tuffa, kartiga och barnsligt vuxna de verkar. De beter sig som tonårspojkar på jakt, som gubbar med fel inställning till livet, som barn utan hjärna, allt på en gång, utan att ens lägga märke till det. Jag tycker det är synd, för jag tror det kunde bli fina pojkar av dem, om någon bara kunde ropa högt, sätta ner en fot och fråga hur det står till. Hur det kommer sig att de är sådär, barnsligt vuxna, de är faktiskt bara barn de stackars små pojkarna, förvuxna barn, som inte vet bättre.
Jag önskar jag kunde tala om för dem hur det är att leva livet, hur farligt och tungt allt blir, hur mycket ansvar och tålamod man behöver för att klara sig. Att jag kunde intala dem om att det är viktigt att vara barn, i vilket fall så länge man kan. För hur ser framtiden ut om man är 35 vid 8 års ålder? När man röker som en 17 åring eller räknar pengar som miljonären och skryter som den meningslöse. Fast det var väl egentligen inte där meningen fick sin mening alls, den är någon annanstans, men låten fick mig att tänka på annat.
Och påtal om att se upp till andra, jag tror jag börjar lära mig att se upp till mig själv. Det är inte illa alls, det borde alla lära sig. Fast det är väl bara för att jag tänker på friheten, att jag snart får klara mig själv, alldeles på egen hand om jag bara väljer rätt. Nej, om jag bara ser möjligheterna!
What You Thought You Need
Ibland tappar man trådarna, tålamodet, tron och allt annat. Ungefär som den gamla gumman som jag höll på att krocka in i, ögonen spretade lite hit och dit, såg ut att vara påväg att glida ur de slemmiga små hålen där de för alltid hört hemma, hyn var alldeles blek och munnen i en snevriden båge som inte alls log längre. Kanske hade hon fått nog för länge sen, kanske hade hon tappat greppet om världen. Jag känner mig lite så nu, av bara några få, men hårda ord vände allt. Allt som varit balanserat under så lång tid nu, allt jag kämpat för att åstadkomma, krossat. Vad gör man? När det sista man bestämt sig för är att ge upp, när man under dagen fått pröva sina vingar på olika sätt. Jag har hur som helst insett att nya saker kan vara spännande, men man glädjs lite mer åt det som faktiskt fungerar, det som man skapat ett starkt band med. Något som utvecklar en, stärker en och får en att inse att ingenting är omöjligt. Men så inte ens några timmar senare har man tappat allt. Bara för att...
Och även om det är fint med nya saker, upptäckter och vänner, så saknar jag det som inte längre finns, det som vilar i himlen. För där fick jag höra att ni är nu, och jag önskar att ni kunde bevisa att ni har det bra. Bara ett litet tecken, för att lindra saknaden.
Att vänta
Tonerna för mig in i andra tider, andra tankar, en annan värld. Jag tror jag är ganska bra på att drömma mig iväg, och bättre blir man ju mer man tränar sägs det. Idag har jag lyckats med något jag tränat på ett tag, det känns bra! Jag töltade i nästan en timme, bara för att det gick så bra och vi fick in bästa flowet, härligt. Jag fick beröm och mera tacksamhet, det uppskattas när man hjälper någon annan, kul kul.
Så for jag hem och gjorde mig lite fräsch, sen åkte jag till HR och mixtrade med ljus och musik till cirkusen, årets happening kanske, något annorlunda, men lite nostalgiskt ändå. Jag tror jag gjorde ett helt okej jobb, förfrös fingrar och tår som jag sedan tinade upp i bilen i väntan på syster. Skulle nästan vilja ha ett filmmarathon med alla cirkusfilmer, åtminstone de man själv medverkat i, eller de från de senare åren, för förr kollade vi ju igenom sånt regelbundet, men nu blir det aldrig av. Lite sorligt faktiskt.
Jag slängde över kameran på Maria, som gjorde ett bra jobb, för i ridhus, kyla och mörker är det svårt att fånga rörliga föremål på bild. Några användbara bilder blev det. Hoppas jag kan bita mig i tungan och göra klart mitt projekt såsmåningom. Ska försöka gå till expert imorgon, så får det bli. Både för körkortsfotot och en del andra bilder. Annars blir det väl aldrig av.
Hur som helst är det inte många dagar kvar i skolan innan lovet, det efterlängtade behövliga lovet. Och så knappt 20 dagar till julafton, 18 för att vara exakt. Jag har fått lite julstämning inombords, men borde kanske försöka skapa den runt omkring mig också, jag har ju iaf börjat rensa lite i alla lådor, inte med julsaker dock. Jag har lite fobi för tomtar osv, det får bli ljus och röda gardiner möjligtvis. Undrar varför det är så svårt att acceptera det traditionella, kanske för att det aldrig blir traditionellt här. Alltid är det något.
Men tack till Joline för gårdagens halvtraditionella julbakande, lussekatter blev det, med glögg och te, och så film och smygtittande i LW:s sångbok, en sådan önskar jag mig. Den var fin.
5 Years Time
Oh well I look at you and say
It’s the happiest that I’ve ever been
I drömmen, den fina, sagolika, drömmen. Var jag lycklig, riktigt lycklig. Men det kanske är så det är nu, det kanske är så det är påväg att bli nu. All förvirring gör mig virrig och sinneförvirrad, jag förlorar allt förstånd och går omkring och hallucinerar om lycklig existens. Sann må den vara, då vore jag glad. I drömmen, den drömmen. Då mådde jag bra. Men nu stressar jag och far runt, men så mycket man hinner med, det är inte strunt det. Hästar både här och var, ut på vägar med bilen, fram och tillbaka och så hem igen, in i duschen, ut igen. Men sen ska jag landa någonstans, försöka slå mig till lite ro, göra något bra och fyllt med ro. Och så bestämde jag mig för att kvällen blir hemma, nästan iaf, i lugnet, med tidig kväll i säng. Jo, lite psykologi plugg också, så det blir klart någon gång, innan opponeringen helst. Sen har jag ju en del uppdrag imorgon också, hästar som ska motioneras, töltas och lekas med, ljud som ska fixas, fin musik till cirkusen. Allt ska bli perfekt och hinnas i tid, och så hade jag ju tänkt köpa julklappar i helgen, men när det ska bli är ett mysterium. Kanske mellan stallbesöken, om tiden räcker till. Annars blir det i veckan, när det inte blir skolarbete gjort. Jag vill tillbaka till drömmen, bort från verkligheten. Ja drömmen, den lyckliga drömmen.
Fribiljett mot himlen
Jag hoppas det ser ut som att jag vet
fast jag har faktiskt ingen aning
Bästa meningen för att sätta ord på dagen kommer självklart från allas vår favorit Lars Winnerbäck.
Efter en hel dag i vad som kan kallas förvirring och förundran, information och kommunikation är ett mörkt rum med winnerbäck i högtalarna det enda som borde få omge mig. Kanske blir det så, eller så åker jag ut till landet och försöker vara kreativ, för det är nu det börjar, allvaret, beviset på att viljan finns. Möjligheten att skapa sin egen existens, att förverkliga en dröm. Tror man tillräckligt mycket går allt har jag fått höra, så om jag börjar nu, kanske sent, så är det bättre än aldrig.
Kloka ord har man fått under dagen från många håll i fråga om många olika områden, men någonstans mitt i all smet ser man sig själv, stirrar ut i ingenstans och ser rakt in i sitt inre, underligt, magiskt, fantastiskt faktiskt, om ni frågar mig.
Men trots att andra tittar undrande på mig där jag springer omkring med mina fyllda påsar av broschyrer och idéer, känner jag mig lugn och trygg. Det finns flera vägar jag kan tänkas gå, och allt är värt att tänkas på. Har man bärt hem mer än tio kilo papper ska man bannemig läsa igenom i alla fall hälften. Jag ska inte stanna i norrköping för resten i mitt liv, det kanske egentligen är allt jag vet. Men det är bättre än inget, och idag har jag fått leva ut och inse att det finns fler som jag, kanske galnare, mer inriktade eller inrutade. Det är inget fel att vara annorlunda mina vänner, för någonstans finns det alltid någon som förstår en, och förstår de inte pratar de om sitt och försöker övertyga en om att man skulle kunna bli civilingenjör och massa annat ståhej, men matte E är inget för mig. Så jag söker mina vägar och hoppas att det går. En fribiljett mot himlen måste man ta, det är inget man bara får!
Believing In Things That Can't Be Done
Jag insåg nyss att jag inte skrivit på en vecka, har inte hittat varken ord eller metaforer eller varit på skrivhumör heller för den delen. En del annat har jag fått gjort, både skolarbete och träning, sånt är fint. Men egentligen följer jag inte alls mitt schema just nu, grammatiska tyska övningar med konjunktiv och essäer känns inte alls lockande, fast jag vet att de borde göras.
Ikväll eller eftermiddag ska jag hur som helst julmysa med Mormor och Malin, lunch och pepparkaksbak blir det, kanske såväl mjuka som hårda, för det är vår specialite, sålänge de inte blir brända ^^ Och så kanske det blir en tur ut till söderköping och hästen med, sånt som märks. Andra hästar blir det att pyssla om i helgen och på tisdag ska jag ut på nya äventyr. Vi får se hur det går, kan bli spännande. Håller en tumme eller två.
