Allihave

coz it's easy once you know how it's done
you can't stop now
it's already begun
you feel it
running through your bones

Nu kör jag vart jag vill, när jag vill! Lättnaden är otrolig, skulle nästan kunna flyga, fast nu var det ju inte flygcertifikat jag fixade, utan körkort! :D (Kim-skämt blev det också, men det bjuder jag på dagen till ära) Njut mina vänner, jag ler åt världen.

I am a one way motorway
I'm the one that drives away
then follows you back home
I am a street light shining
I'm a wild light blinding bright
burning off alone

it's times like these you learn to live again
it's times like these you give and give again
it's times like these you learn to love again
it's times like these time and time again

Det är inte alltid det räcker enda fram, men det är mer än tillräckligt att ha genomfört något med gott resultat vilket man inte alls hade förväntat sig. Kanske det bästa man någonsin gjort, fast det beror ju på vem som bedömer det, allting ser olika ut genom olika ögon. Det jag uppskattar mest, kanske ni värdesätter lägst.   Just nu kanske jag värdesätter mest att körteorin är avklarad, högskoleprovet genomfört, värsta stressmomenten borta ur närmaste veckan och att faktiskt få känna att man klarar mer än man tror.    Det finns nog ingenting jag någonsin varit så nervös inför som den här veckan, men den gick bra, jag överlevde och det kanske tack vare att många i min närhet varit förstående och verkligen brytt sig om.    De ska ha ett stort tack, kanske främst familjen och ni från skolan, men så mitt fyrbenta lyckoklöver som fått sorgen att kännas lite mindre, som stöttar genom att bara finnas till. Jag önskar det kunde vara så föralltid, men allting har ett slut. Sluten får en att minnas lite extra, varför man nu inte gör det medan allt finns omkring en, sedan är det försent. Man borde stanna upp och tänka till, värdera, inte bara se allt som en självklarhet, för sånt gör att man glömmer det kanske viktigaste.

You know I love you, I always will. But someday maybe that's not enough.

Maybe every good thing has an end
But I don't care what's waiting round the bend

Det är svårt att sörja när tid måste gå till annat, ändå snurrar det runt i mitt huvud, gör mig svag och gråtfärdig ibland. Men jag klarar mig, vill inte ha medlidande, det gör det om möjligt ännu värre, ändå vill man att allt ska vara sådär nära och uppfluffat som rosa moln. Det känns inte rätt hur det än är, vad man än säger eller vad som än görs. Omöjligt ekar det innanför min panna, samtidigt som något i bakhuvudet säger fokusera, det är bara att trampa vidare. Nya spår, nya vägar. Förhoppningsvis tar jag mitt förnuft till fånga om sisådär en timme eller två och klarar vad jag får framför mig. Jag vill så gärna ha det avklarat, orkar inte tänka på alla krav mer. Jag behöver tid, tid att sörja, tid att gå vidare, tid att börja om. Men allting är inrutat i ett skevt, nästintill otydligt mönster, streck far hit och dit fram och tillbaka över papprena, ingenting håller sig till sin mall. Det går inte ens att luta sig mot tomrumen mellan linjerna, för de finns inte. Men ikväll ska jag ta det lugnt, ladda inför helgen, andas ut.

I didn't thought this would be the end. Turn back time, please.

On and on and on
We are calling out and out again
Never looking down
I'm just in awe of what's in front of me

Jag gick omkring och tittade upp i skyn, på löven som spred ett guldliknande sken över mig, mot den blå himlen kunde det inte vara vackrare, i den friska luften, lugnet, stillheten där det enda man hör är det avlägsna ljudet av fåglar som flyger förbi. Jag skulle kunna bo i den där gläntan, bland de där ekarna, på stenen vid vattnet i närheten av vassen, där man ser allt man behöver. Men så var det dags att ge sig av därifrån, tillbaka in i pulsandet, stadstrafiken, stressen, den grå, stela betongen. Det är så annorlunda, ingen frihet alls, jag kvävs. Jag vill inte vara kvävd, jag vill känna mig fri, precis som på stenen i gläntan. Jämnt. Idag har det varit puls över hundraåttio sedan jag steg upp efter 4 timmars sömn, jobbigt ja, men pulsen sjönk till minus hundratio efter att ha struttat runt på Vulfa en timme, kanske inte struttat, men det var jobbigt sa vi båda och lite ostabilt ibland, men hon är fin, jag gillar henne, vi kanske kan bli bra tillsammans, bara kanske. Jag tror inte tillräckligt mycket på mig själv, men det gör jag väl aldrig. Och idag sa jag något jag kommer få äta upp en tid, precis som så många gånger tidigare, varför håller jag inte bara käften? Nä, nu ska jag försöka göra något vettigt av tiden den här natten, igår var alldeles för ovettig, men det behövdes.

När saknad är som störst ger den mest.

Stress.
Behöver ventilera men hinner inte andas,
måste hinna, vill bli klar.
Borde göra, hinner inte.
Vad prioriterar man?
En sak i taget, det går inte, allt på en gång.
Missa inget här, inte heller där.
Var glad, ställ upp, stå ut.
Stressa.
Det går om jag vill.
Bara ett par timmar, dagar till.
Sen tar allting slut.
Behöver vila, komma ut.
Frisk luft, sträcka ut benen, rensa hjärnan.
Men det får vänta, måste plugga.
Psykologi, filosofi, tyska, svenska, projekt och mer.
Körkortsteori. Snart är jag fri.
En vecka till och sedan lov.
Uppkörning, lugn och ro.
Det blir bra, ordnar sig. Andas.
Stressa av.

   Hur man väljer att se på saker har ganska stor betydelse, något som har präntats in i min världsbild väldigt ofta och på olika sätt av olika personer och anledningar. Nu har jag förstått det, saker och ting blir vad man gör det till. Idag kanske är första gången någonsin jag inte gått med en klump i magen in genom den där blå porten, bara kanske. Första gången jag inte tänkt tankar åt människorna runt ikring om mig, första gången jag accepterat att jag kanske inte är bäst på något, men ändå gjort ett försök att bidra med vad jag kan för att förbättra situationen. Och det kändes bra, det känns ovanligt bra. Som att jag insett något utan att tänka på det, som om jag tagit mig i kragen och sagt: du kan klara det här, bara du vill. För konstigt nog, när sorgen borde vara som störst är jag mer motiverad än på väldigt länge, har ständig fokus och försöker koncentrera mig fullt ut, för att klara allt som måste göras. Det kan ju självklart också bara vara ett sätt att inte känna efter, mest troligt är det nog så.
   Men jag vill inte slösa bort en sekund till att tänka att något är värdelöst, att det inte går, för nu när man mist dom som kanske gett en mest självinsikt, tro och hopp finns inte den världen längre. Vill man leva ska man göra det ordentligt, jag ska i vilket fall. Trött och allt annat negativt kan man vara dom timmar man sover, för vi spenderar trots allt en tredjedel av våra liv med att sova.
   Jag har sålänge velat lära mig att se möjligheterna, och nu äntligen kanske jag har fått en spark i baken till att verkligen göra det. Att vi dessutom mitt i all den här röran ska skriva ett arbete om truman show- en film som handlar om en man vars liv egentligen inte existerar, utan allt bara är ett skådespel kanske gör det här extra påtagligt.
   Tänk om livet skulle ta slut imorgon, eller om en månad, jag skulle defintivt ångra att jag inte tagit tag i mig själv tidigare, att jag inte gjort saker jag velat, slutfört saker på bästa vis, inte unnat tillräckligt med tid till människorna runt omkring mig osv. Det finns nog hur mycket som helst, eller vad säger ni? Jag citerar vad AM sa till mig i söndags "Det är inte det man gör man ångrar mest, utan vad man inte gör" Och visst ligger det någonting i det? Från och med nu ska jag försöka påminna mig själv om det, gör det ni med, vi förtjänar att leva som vi vill, att nå våra mål och förverkliga våra drömmar. Och det är bara vi själva som kan se till att det verkligen sker.

Det här med hösten gör mig på bra humör, sådär vårig, det är sant. Solen skiner och värmer där det inte blåser, man blir rosig om kinderna och frisk luft passerar in i lungorna, underbart. Ännu bättre är det när man fått känna lukten av din toviga numera långa man också, då blir man glad, stark. Att ta en tur till landet, trots att vägarna är gropiga och håliga efter de stora gula monstrena struttat runt och grävt upp allt, kapat ner allt, så finns det ändå så mycket där som man aldrig kommer i närheten av här. Löv, blött gräs, doften, vattnet, friheten, tända en mysig brasa, mysa med raggsockor, ljus och en bok, bara för att det är så kallt, känns så mycket mer närande. Promenera runt i det här vädret gör mig lycklig, nästan som nykär!

Och sen vill jag bara tala om hur tacksam jag är att jag har er. Ni lyser upp allt, sätter färg på tillvaron. En kram, ett leende, ett skratt, ett sms, en tanke. Ni anar inte hur mycket sånt betyder egentligen och man kan nog inte säga det nog många gånger, det är fint. Man behöver det, tryggheten, styrkan, glädjen, vara medveten om att det finns människor runt omkring som uppskattar en för vad man är, och vad man inte är.
När man har blivit söndersmulad och uppbyggd på nytt, när kommunikations passen handlar om självförtroende och andra teorier känns allt sådär rörigt, men det är fint att veta att man inte är ensam om alla tankar. Det stärker lite, gör gott för själen. Det behövs såhär års, lite medvetenhet mår man bara bra av. Men man får inte ta åt sig allt på en gång, bara låta lite falla in, för kommer allt på en gång gör det bara ont. Blir förmycket och jäser över. Jag vill ha mera höst! Länge.

Som ett slag över fingrarna, en näve i magen, ett finger i ögat eller något annat som inte alls är behagligt. Bortblåst i alla vindar vore bättre just nu, hemskt. Jag som var på ovanligt bra humör, allting som kändes stabilt. Som ett hällregn sköljer över en, så sur känner jag mig, genomsur, dyngblöt. Besviken på allt.
Och inte peppvisorna, orden eller något annat känns tillräckligt. Braordlistan blev nästan utesluten efter första ordet, hur kan det vara möjligt. Skit är vad det är.

Men det kommer nya dagar och tur är väl det.

   Det stilla tickande ljudet tycks stegra sig och bli mer irriterat ju längre tiden går. Men det är samma tickande, antagligen bara hjärtslagen, nervositeten som ökar och man vill bara vända om och gå. Men efter ett par minuter verkar allt sådär självklart, det här klarar väl vem som helst av, inte alla tydligen, men jag gjorde och det känns bra. Skönt att få allt lite klarare, pröva något annorlunda, något man förhoppningsvis slipper utsättas för i verkligheten. För nog räckte den där filmen för att man inte vill äventyra något man inte kan styra, att vara utan kontroll i alldeles för hög fart, inte kunna ingripa, bara vänta på att ödet ska få spela sina kort. Otäckt egentligen.
   Och det är nog som du säger, jag kanske är lite vårig på hösten, men det behövs nog om jag ska orka nu, kanske är det bara ett spel för att inte halka och lämna allt på andra sidan isen. Det är mycket att stå i, och då kryper frihetsbehovet ännu närmre än vanligt, gör sig påminnt både en och två gånger extra, kanske ett sätt att få lite eld i baken, eller bara något att stressa upp sig över. Hoppas på det förstnämnda, för det är mycket nu. Jag förstår inte riktigt hur livet kan ha tyckts vara så enkelt tidigare, eller då kändes det minst lika komplicerat, men nu i efterhand när man kan se det på avstånd är allt bara förvirrande. Man hade enkelheten som kakan i handen, och istället för att äta upp den, satt man och tittade på den utan att begripa vad den var till för, hur man skulle hantera den, som om den vore rykande het, precis tagen ur ugnen, brände hål i händerna, skapade handlingsförlamning.
   Nu är det lite tvärtom, man önskade man hade kakan där, att den brände lite hål för friheten, fick allting att bara ryka undan innan man ens hunnit reagera. För man vill inte missa något, men det gör man ändå, vart tog självdisciplinen vägen, man skulle behöva den inom sig, det där tickande ljudet, som påminner om att man inte har all tid i världen, som ökar stressen en aning. Bara som en liten spark i rätt riktning, dags att vakna!

Keep the eyes on the prize, dude!