Allihave

Är det inte lite lustigt hur allt kan kännas så himla hemskt och illa som det bara kan när man går och lägger sig, och sen vakna med världens bästa humör fast man bara sovit drygt två timmar?
Jo, det tycker jag iaf. Men även om mitt humör har varit pissigt värre emellanåt så tycker jag ändå att det här har varit en helt okej dag, eller till och med en väldigt bra dag. Jag är glad, eller jag var glad, nu är jag mest trött och okoncentrerad. Lite på villovägar så att säga..

Ah, men Sabina är nog dagens lirare... Eller något, för bra är hon! Står ut med mig fast jag är sur som en citron, vi gick på stan och jag hittade massa trevligt :) Sen promenerade vi till folkparken där vi spenderade eftermiddagen med sol, plugg(endast för min del), massa bra musik, en boll, lite gräs och tre små trevliga pojkar :) Därefter promenerade vi vidare hemåt, eller hon till mormor och jag hem.. Sen fyllde jag på energin och begav mig ganska direkt till stallet, red, och myste lite med noak och sen hem igen, för att äta, duscha och ta det lungt. Skönt.

Och ah, trots att jag gjort två prov och en redovisning känns det som en såndär dag som man skulle vilja uppleva om och om igen, bara för att den var så härlig på sitt lilla vis.! Lite sådär lagom sommrig.. eller ah, nu känns det att sommarlovet närmar sig. Skönt. Det behövs verkligen..

Jag ser någon jag inte känner igen, men som ändå känns så bekant. Någon som jag vet allting om, men som ändå inte känner mig. Alla ser glädjen hon utstrålar, men jag vet att det inte alltid är glädje. Det finns bättre saker än så, men dom vågar hon inte släppa ut. Hon är feg, och okänd. Och hur kan jag säga så om någon jag inte känner? Jag tror jag känner henne bättre än jag vågar inse, men jag känner inte igen henne längre. Hon har blivit så annorlunda att det är svårt att se vad som har funnits där, eller saknats. Men ändå är hon så bekant.

Åh, it feels like this day will never end.

Don't now were to go.
Don't now what to show.
I'm pretty far away, from here.
No, I wont you to be there.
I wanna spend some time on my own.
I wont to feel so down, down.

>Kim

Arrggghhh!
Varför ska det alltid komma något och förstöra glädjen.
Aja, man får vara nöjd med det lilla man får.
Och det man klarar av.

Jag känner mig ändå lite lättad.
För jag har kommit igång med mitt engelska arbete, som ska redovisas på fredag. Och så har jag kompleterat samhällskunskaps grejen, och fått ännu ett Nationellt prov i tyska gjort. Och tema redovisningen gjorde vi ju igår. Så ah, skolarbetet går ju framåt, trots det känns det som att det är mängder kvar.. 9 arbeten.. eller 3 prov, 3redovisningar och 3 inlämningar.

Och jag känner inte alls för det här nu.
Men ah, sånt är livet.
Plugga vidare.
Om 2  veckor och 1 dag är det lov.
Så ah, det är bara att bita ihop.
Inte ge upp nu.

Nej, du spenderar tid på sådant du inte borde.
Är inte det lite väl onödigt?
Du förstår inte riktigt vad du håller på med.
Det är inte sådant du brukade göra.
Vart tog ditt verkliga jag vägen?

Det vet du säkert inte heller.
För du är helt vilse i pannkakan.
Flyter iväg på okända spår, ut ur zonerna du kunde kontrollera.
Vad är du utan din kontroll egentligen?

Nej du, inte mycket.
Du är inte ens du.
Du är någon helt annan.
Så ge upp nu.

Trots att jag hade beslutat mig för att stanna hemma och ta det lungt/ sova igår kväll lyckades Sabina tvinga med mig ut på äventyr. Och jag tror inte jag ångrar det. För det var en såndär kväll man kommer se nostalgi i när man blir lite äldre, som allt jag skrev om igår om ni minns..

Men idag blir det nostalgi med Lars winnerbäck i högtalarna och utrensning bland gamla kläder. För jag har insett att hur mycket de där kläderna än bär med sig, så måste jag släppa det och gå vidare. Visst betyder minnena mycket för mig och jag vill inte glömma dom, men hur skulle det se ut om jag kommer i samma kläder som för fyra år sedan om ett år ? Inte så väldans kul, med tanke på att kläderna antagligen är urtvättade, för små, och inte alls så passande som de var då. Men det är svårt, jag avskyr att ta farväl. Speciellt av tider som var vackra, betydelsefulla och levande.

Fast det känns ändå som om jag är påväg mot en sådan tid nu också, och det får mig att vilja släppa lite på gränserna och utforska livet lite närmare. Våga göra saker och vara mig själv. För det är ju faktiskt det jag vill egentligen. Men som sagt, det är bara jag själv som hindrar mig. Därför är det nog rätt bra om jag släpper taget nu, och försöker falla.  PÅ PLATS!

Att svälja sig själv, eller äta upp någon annan.
Egentligen vet jag inte riktigt vart jag vill komma. För hur mycket jag än tänker på allt och inget, så kan jag inte få ut det så att det är begripligt. Kanske är det bra? kanske inte..

Ett tag ibland brukar jag träffa någon som får mig att inse att den jag är idag, inte är den jag vill vara. Den får mig att inse att hur mycket jag än försöker inbilla mig att det så, är det allt annat än sanning. För jag möter någon som ser styrkan i mig, någon som vet att det finns något inom mig som vill leva, i frihet. Utan att bli kvävd av allt och alla. Och jag kan nog inte säga att det finns någon som hindrar mig egentligen. Bara jag själv.
Bara allting som spökar inombords, som sliter mig i stycken med alla tankar och ord som blir allt tyngre, rösterna allt högre. Trycket som blir så starkt, så outhärligt att jag bara vill skrika. Vända ut och in på mig själv och skära bort allt. Tömma ut allt som inte borde vara där, allt som får mig att säga emot mig själv, det som hindrar mig.
Och jag hatar er för att ni inte kan hjälpa mig, för att jag inte tillåter er att se. Och jag hatar mig för att jag inte kan förklara, eller låta er hjälpa mig. Men så länge jag är såhär, så kommer inget bli som jag egentligen vill, ingenting.
För jag bryter sakta ner mig själv, jag kväver allt jag vill, för att någon en gång sagt att jag är en egoist. För att någon sa att jag inte har något att må dåligt för, att det hela tiden finns andra som har det värre. Och jag hatar mig själv för att jag lyssnar och tar till mig saker jag inte vill höra eller kännas vid.

Om jag bara hade styrka, skulle jag leva mitt liv.

Here is the answer
if you maybe wonder
why I have been acting so strange.



Det har varit alldeles för mycket skolarbete ett tag, eller i stort sett sedan i vintras.
Jag har varit så upphetsad över att jag inte skulle klara det att jag har pressat mig själv till det yttersta. Jag har glömt bort mig själv, Kim ligger någonstans i ett dike och väntar på att någon ska märka att hon är borta, på att någon ska plocka upp henne.

Men nu någon gång, då det börjar avta med allt skolarbete börjar någon märka att Kim är borta, för så fort någon inte pluggar går allt åt helvete. Eller det är så det känns i vilket fall, för någon har glömt bort vad att leva innebär. Och det innebär en hel del panik, ångest, stress, dåligt samvete osv. Samtidigt som hon lever mer än på länge.
Fast det är jobbigt att ta itu med allt på en gång. Samtidigt som någon måste tänka på att inte göra illa andra, eller sabba mera för sig själv. Någon befinner sig alltså i någonslags panikartad fantasivärld just nu, hon vet inte riktigt åt vilket håll hon ska gå. För hon har glömt bort var verkligheten är, den verkliga verkligheten. Men hon har lovat sig själv att hon ska göra allt för att komma ut igen, för hon kommer att sprängas i bitar om hon fortsätter som hon har gjort den senaste månaden.

Igår kändes som en tung dag, med alldeles för lite sömn under natten, lite för mycket skolarbete att göra och på tok för lite tid för annat. Men faktum är att jag klarade mig igenom dagen rätt bra ändå, försov mig till basgruppen, för att sedan komma till tyska grammatiken (som var inställd, vilket jag egentligen visste om, men var alldeles för trött för att komma ihåg), så det blev till att plugga naturkunskap till provet istället. Ganska bra gjort, för att sedan knalla en trappa upp och skriva provet, efter det och lunchen skulle vi bege oss till Hagagymnasiet för att se på "länge leve livet" (en film om rattfylleri) och sen fick jag knalla hem. Jag började plugga direkt och gissa vad jag hann med ? :O

Jorå, jag lyckades hinna:
Filmidén (fast iof, den gjorde jag i skolan)
Skriva engelsk låttext
Insändare
Debattartikel kladd

Innan min far kom hem, alldeles för sent mot vad han hade lovet. Så det blev ingen båt. Men det blev två timmar i stallet och en cykeltur hem :) Fast påväg hem stannade jag på himpafältet och träffade lite trevliga människor. Det var skönt att vara ute så länge, i härligt väder faktiskt. Sen cyklade jag hem minsann.

Och jag vet inte, men jag fick en känsla av att det här är det segaste blogginlägget jag skrivit.
Men min känsla är borta och jag vill skriva. Så vad gör man ?

Det börjar dock bli lite ont om kommentarer, för jag ser att det är en hel del som läser bloggen.
Kommentera vad ni vill, ge mig lite tips och idéer på vad ni vill läsa eller se här i bloggen.
Jag behöver inspiration!

Jag ska plugga!
Alla är chockade, står på händerna och skriker.
När jag är klar med den här terminen kommer jag aldrig vilja plugga igen.
Fast jag börjar se det på annorlunda sätt nu.
Jag tror jag börjar se allt på annorlunda sätt.

frågan är om det är bra..
Men det är väl klart att det är bra!
Hela jag är bra.

jag vet bara inte hur det känns, eller vad det är.
Men jag är det.
Någonstans, ibland.
Eller alltid.
Fast jag inte vet om det.
Och det är ju bra det med.
allt är bra

Jag vet inte vad jag ska säga, jag kanske borde sluta blogga.
För det här ger absolut ingenting längre.
Bara massa ångest för om jag skulle "råka" skriva fel saker, och ångest om jag inte skriver.
Ah, sluta blogga kanske vore något.

Då får jag ju lite mer tid för annat.
undrar om jag vill ha det eller inte.
Kanske.
det tål att funderas på.

Och egentligen borde jag plugga, eftersom jag var slö förra veckan. Men nu när det har varit fyra dagars ledighet så känns det så meningslöst att plugga igen. Jag har tappat lusten helt, med det mesta tror jag.
Fast det har varit fyra roliga och aktiva dagar :) Trots att jag inte har kunnat träna på ett par veckor pga förkyldning så har jag ändå vandrat omkring som en levande zombie under dessa veckor. Och en anledning är väl just skolan, det är trist men sant, har så mycket att göra att jag inte har kunnat ta mig tid för att vara sjuk, så då får man dras extra länge. Sen att man smittar ner folk i närheten, så att det kommer tillbaka till en själv igen är ju också något att lyckas med. SMART! Åter till det jag egentligen tänkte skriva om, mina aktiva lovdagar.

Onsdag: bestod av en hel del plugg och massa stress, Grillkväll hos Lisa :) för att sedan fara vidare till eksund, men kvällen blev lugn och mysig vid en brasa, med musik och några vänner på Q istället.

Torsdag: Var ute en sväng på djurön och pysslade om min fyrbenta lilla vän, SESAM :) Sedan bestämde Lisa och jag oss för att åka och titta/lyssna på Timo Räisänen på borgen på kvällen. Där träffade vi även Sabina den fina, Linnéa den glada och deras mycket trevliga vänner, mycket dans, glädje och svett blev det, sedan var lisa tvungen och gå, men jag fick trevligt sällskap ändå. Jag pratade och kramade på Timo, fick Autograf och köpte skiva och pins. Mycket trevligt :)
Fredag: Pluggade och spenderade en hel del tid med syster, för att sedan bege mig till stallet, och sedan stressa hem och vidare till Kulturhuset, där det bjöds på sång och dans. Massa trevligt blev det :)
Lördag: Dagen spenderades ute på djurön, med SESAM :) för att sedan bege mig inåt staden på kvällen, till Q även denna kväll, sedan följde folket med mig hem, promenad genom stan mitt i natten är alltid trevligt. Genom dimma som svalkade härligt. Efter lite filmtittande och småprat begav sig alla utom en hem, och det var dags för sängen, men jaaa, sömn vet jag inte om det blev mycket av... That's life :)

och nu sitter jag här, en söndag, efter alldeles för lite sömn, hemkommen från stallet och funderar på om jag ska ringa lisa eller plugga allt jag borde.. Men jag tror på det första alternativet, det känns mest lockande :)
Puss