I Will Not Forget That I Have Forgotten
Kan inte minnas när jag saknade mig själv sist. Lågan brinner inte som den borde, gläden pyr knappt, jag bara är, bara göra, genomför. Men inte med hjärtat och själen som jag brukade. Jag har slutat bry mig, ältar inte, känner bara - ger upp, eller kämpar för något nytt. Vart är min kraft? Kraften att göra det bästa av allt jag tog mig för. Kraften att skriva, att drömma, att tänka. Måla gör jag visserligen, kanske mer och bättre än någonsin, tur är väl det, för annars vore det ju förgäves. Arbetsprover, ska skickas de sista imorrn. Sen blir det annat i fokus ett tag, jag ska bara ta hand om mig själv, få allt att läka. Det är inre sår, skador och gamla vanor/rutiner som ska återupptas och nya som ska spolas och så lite tvärtom.
Tur är iaf att jag har katterna, de ger nog lika mycket som hästarna har gjort i alla år, men är inte lika fysiskt krävande. Jag saknar dagarna i stallet, vardagsmyset, lukten, känslan, värmen. Att bara få åka iväg och ingen som stör, de förstår att det måste göras. Nu ska man vara tillgänglig 100 % jämnt, det är inte min grej. Jag behöver vila från omvärlden ibland, kanske väldigt ofta. Annars hänger jag inte med, är fysiskt på plats men inte vid medvetande. Jag svävar runt i min egen värld.
Som idag när jag skulle till stan och byta 2 klänningar, kvittot låg kvar på köksbordet hemma, jag fick spendera tiden på annat. Strosade runt på Åhléns, mycket fint hann jag upptäcka under en timme, åh vad jag vill skapa mitt eget hem just nu. En liten stuga på landet skulle passa utmärkt, ett rum och kök, en desto större trädgård, som rymmer odlingar med lite av varje, och närhet till skog eller landsvägar att ströva runt på. Plats för målarfärgerna, tavlorna och en katt eller två. Tekannan på spisen och kopparna på bordet, fåtöljen framför brasan och boken i handen. Ja, behöver jag säga att jag insett att stress är något som inte hör till mitt liv?
Jag vill börja om, och det är ordentligt. Undrar om det är för att man har fått för mycket av världen, samhället och vardagen. Eller om det helt enkelt bara är så att jag behöver vila, för att hitta ut i rätt spår. Jag vet inte vad, men lugn och ro skulle jag uppskatta.
Inte så att jag inte uppskattar vänner och andra i min närhet, tvärtom. Jag berättar nog inte nog många gånger hur mycket det är värt med alla glada själar runt mig, hur mycket mer jag önskar att jag tog kontakt, hur mycket jag önskar jag kunde berätta för dem att de har betytt eller betyder. Men det är svårt när man hela tiden väljer något annat, som tycks vara avståndstagande utåt sett, men egentligen bara handlar om inre oro. Röran som inte får läcka ut, men som sipprar som en flod genom varje samtal.
Nu ska färgen få fortsätta sippra och jag ska bli klar med målningarna.
Ta hand om er.
Om du lämnade mig nu
Det gäller att med andan i halsen hinna med och fixa så mycket som möjligt, för att senare förhoppningsvis ha en chans att koppla av en smula, men kan tänka mig att det är full rulle fram till efter studentdagen som gäller. Ska idag laga min cykel så jag får ta den efterlängtade första cykelturen - lite tid att känna sig fri och drömma. Jobbet med katterna ska skötas, några månader till. Vattnet sätts igång idag, varav det börjar kännas någorlunda värt att det är lerhögar upp till knäna runt om i samhället... men jag är fortfarande mäkta besviken för att all skog är nedhuggen, inte ett träd kvar som kan dölja en när man spatserar i skogen. Tur för mig att blåsipporna iaf är sitt vanliga jag där de stretar sig fram ur löven.
Hästarna har än en gång överträffat mig och gett mig insikt om hur viktigt det är med en stunds avkoppling och meditation. När man får försöka få fason på djuren, mysa och pyssla om dem, sväva fram på ridbanan, eller när bara jobbet att skyffla bort all skit känns som det bästa i världen. Det finns inget som är så bra medicin som en dag med hästarna, eller en timme i stallet. Är det den vårglädje man får, kommer man uppskatta den till tusen. Underbart!
I Sing I Swim
Throw me a dream please, it's been a dreamless sleep
For such a long time, such a long time
Sing myself awake
Watch the branches break
No one could ever take your place
Att göra gott kan ibland bli för mycket, det kan kvävas, retas upp. Då ångrar man att man vill väl, även fast man vet att man inte borde. Man vill slå något hårt i huvudet på sig själv, stoppa käften full med ull, kväva de där orden som letar sig ut. Bara vara tyst, samtidigt vill man älska allt som går, bevisa att sanningen är rätt. Man vill lämna ut sin bild, visa hur man ser det, berätta vad man menar. Men man kan inte, något sitter emot, genom att bara göra fel en gång har man rasat alla chanser, det har byggts upp en mur. Man måste hålla andan, får inte blåsa ut mer, måste vara stark, hålla i, vänta ut. Men så kommer nästa storm och man måste börja om, förtränga, förvränga, förverkliga. Visa att man inte har fel. Att alla har rätt, fast på sitt eget vis. Samla ihop alla stenar, bygga upp på nytt.
Inte vara egoist, inte glömma sig själv, förverkliga en dröm, stanna i realismen. Inte undra på att det blir storm ibland, men vad skulle hända om det aldrig blåste? Skulle inte livet stå still då, luften bli kvav och slät, den skulle nog aldrig bli sådär frisk som efter det första regnet på våren, eller det sista på hösten. Det skulle nog aldrig gå att andas rent igen. Jag hoppas stormen lägger sig, att vindarna fortfarande håller sig i liv, men bara sådär lätt så man ler av att få dem i ansiktet, istället för att behöva gömma sig i luvor och kragar, så man bara kan sticka fram hakan och säga allt är bra. Att det bara sådär fint så löven vibbrerar i vinden, så fågeln kan sväva, så alla ler.
Don't forget what you really love, who you really should care about.
Running Around
Accidentally
Du som reser mig
Jag talade om bloggar igår, idag läste jag kanske det viktigaste på evigheter. En tankeställare som heter duga just nu när det mentala träningsprogrammet jobbas med för fullt. När kampen om jaget ska vinnas, övervinnas och avslutas med acceptabelt resultat.
Den här gången för att jag själv vill det, för min skull, för att jag ska börja räkna med mig själv. Tro att jag är någon, utan alla dessa prestationer. För ju mer jag funderar har jag kommit fram till att de finns överallt runt mig, i mig, framför och bakom. Men vad är de värda?
Den dagen jag skadade mig såg jag inte det här, först två år senare, nu för två veckor sedan gick det upp för mig. Den dag man inte längre klarar att prestera, vem är man då? Frågan som alltid har etsat sig fast någonstans och gnagt i mig, frågan jag inte har ett svar på. Men jag har lärt mig leva med det, jag gör så mycket, är fler personer än en, gör fler saker än många, strävar alltid efter att prestera, avskyr att misslyckas och tänker på allt på en gång. Vart leder det egentligen?
Man orkar inte med något tillslut, efter kampen mot skadan, försöken till att bita ihop och fortsätta pressa kroppen utan att lyssna. Tecken på smärta fanns inte i min begreppsvärld. Jag ville inte inse, vill inte än. Men tror ändå jag har accepterat det nu. Samtidigt har jag bestämt mig för att plocka upp något annat, något som hamnade på hyllan i och med skolbyten och idrottande. Något jag kanske hindrat mig själv från att sakna.
Nu kommer jag göra istället för att sakna, räkna med mig själv istället för att jämföra mig och försöka se vad jag har istället för att blunda och slita för att andra är bra, bättre.
Vissa saker kan man inte påverka, så är det bara. Kan man accpetera att det är som det är mår man bättre och har kraften att kämpa vidare, för att nå sina egna mål och drömmar. Det är vad jag tänker göra. Lyssna på mig själv.
On The Ground
När jag skulle lämna mig själv här imorse, i stan bland grå betongen blev jag väldans glad, en liten gräsplätt stack fram ur den hemska vita massan. Oj, vad energi det spred, jag tog alla påsar och gitarren och knatade upp för trapporna på en gång. Väl uppe blev jag aningens förundrad över hur tungt allt kändes, men så öppnade jag dörren till en nystädad lägenhet. Genast sken jag upp en smula, smsade kvickt och tackade min solskenssyster för det leendet. Sen startade jag dumburken här, och jag kanske hade fått det finaste meddelandet jag fått på väldans länge. Vissa människor är underverk och det är inte bara slumpen som för dem ihop, det är ödet. Ödets underverk. Men nu ska jag försöka ta mig ner på marken igen, ut i snön, kila till affären så jag kan fylla upp kylen och fruktskålen med det goda, det här ska bli en nyttig månad. Jag vet vilken belöning jag kan vänta, så det är bara att sikta högt och skjuta långt! Sen ska jag läsa ut min engelskbok så jag kan läsa något nytt, har hittat en massa fina tips som jag vill utforska, tänk att något så litet kan göra så mycket.
You are never alone, forget about it.
Next To Be Lowered
Set Me Free
Idag kanske jag tagit nya beslut om framtiden. Jag kanske insåg något värdefullt och bestämde mig för att lämna den patetiska tron om att kunna prestera på den nivån på två veckor. Ändrat riktning, eller väg, men åt samma håll kanske, med större chans att finna en plats. Där jag om möjligt skulle kunna höra hemma, känna mig okej. Det är allt jag letar efter.
Förutom drömmarna om att ta ledigt en månad eller två, från allt vad vardagsliv heter. Att vara allt och inget på en gång, fixa det praktiska samtidigt som det teoretiska ska ordnas, tänka framåt, utvärdera bakåt och leva i nuet. Fullkomligt omöjligt egentligen, men jag tror jag lyckas ganska bra. Tills jag vaknade av att inte ha sovit alls, utan istället ha utfärdat något slags rullmarathon från sida till sida en hel natt, som borde ha bestått av sömn. Då alla sinnen är trötta till tusen, humöret närmast botten och tiden inte räcker till något. Men visst är det på topp, katten ligger bredvid och spinner avslappnat, tittar upp eller vänder på sig då och då, tigger lite efter mat och värmer upp leendet inombords. Kanske skulle man vara katt i den där andra världen...
Nio liv och frihet att göra det som faller en in, inte mig emot. Men tillbaka till realismen, laga mat, pyssla om hästar, köpa presenter och fira födelsedagar. När städningen känns som största faktumet då dammråttorna förundrande nog verkar ha fått nya fötter att springa runt med.
Fine Line
Blyrets, akryl, akvarelll, pennor, lim, tidningar och allt annat som kommit i min väg har jag jobbat med. Tvivlar lite och börjar om igen. Tur är att jag har en påhittig och inspirerande vän som håller mig på banan. Igår åkte vi skridskor, roligt var det, enda tills jag trotsade mitt mentala träningsprogram och jämförde mig med piruetttjejen. Illa. Fast drömmarna gör sig påminda, och det är väl förhållandevis bra.
Åter till verkligheten, där det blivit lite mer rutinmässigt än vanligt? Jag har bott hemma under snart en veckas tid, mysigt att avskärma sig från stadsvimmel och grå betong, jag trivs bättre i snögrottor och berg av ved. Och i stallet såklart, har hittat tillbaka lite grann. Assisterar en vän medan hon ligger på stranden i Gambia och gottar sig, men hästen sköter sig och jag med antar jag. Vi har spatserat runt i skyhög snö två dagar i rad nu. Så imorrn är jag ledig därifrån, jobbar väl på arbetsprover, sommarjobb, firar födelsedag imorrn, fredag och söndag eller så. Sen ska vi piruetta imorgon igen, jag gillar isen, på metallskenor i vilket fall.
Wedding song
We try to scream, words ran out like sand
Now we talk again, it's better, and you should know
I wont let you down this time
Igår bakade jag de godaste kärleksmumms jag någonsin ätit. De smakade himmelskt. Förutom att överaska mig själv och familjen med dessa godbitar spenderade jag största delen av dagen bland färgerna, med pensel i handen. Hittade också en hel del fin inspiration i form av vintagebloggar och människor som så fint vet vilka de är. Kanske fyllde all inspiration mig med lust att ta tillvara på mitt liv lite mer, njuta av det vackra och enkla. För idag började jag morgonen med att öppna min engelskabok, läsa ett kapitel med en kopp te och frukostmacka i handen. För att sedan spatsera vidare ut i köket och baka bröd under tiden mamma kokade den somriga svartvinbärssaften som får en att drömma om midsommarstänger och utslagna väldoftande blommor. Medan brödet gjorde sitt tog jag på mig kängorna och gick en rond mot snön, skottade uppfart och stigar ut till diverse bodar/ dörrar i trädgården. Den som brukar vara grön och fin, men som för tillfället ser ut som en vit åker. Hujedamig för hur det blir när den smälter, det är säkert tonvis snö, vi kan nog anlägga en damm eller så här om en månad eller två om värmen tänker rädda oss från det vita vidundret. Nöjd och belåten gick en mycket svettig liten tjej in i duschen, hoppade ut igen och bakade klart brödet, som nu är precis svalnat. Tillsammans vilar de med de bamsiga havreflarnen jag så ivrigt skulle baka, bara sådär när ugn och värme redan var igång. Men nu ska jag bara njuta av resten av dagen, påminna mig om solskenet som strålade på mitt ansikte imorse och smaka den alldeles underbart färggranna broccolipajen jag och mor har åstadkommit.
Bra start på en veckas lov, jo. Jag älskar stämningen av allt mys som blir när man pysslar i köket. Så nu ska jag fortsätta att baka någon gång varannan vecka eller så, bara för att det hör livet till och läker själen lite. Ta hand om er mina hjältar och hjältinnor. Världen är inte vackrare än man gör den.
Hold On
Never let you go
Lite lättare, acceptans för det egna, för jaget. Kanske har jag funnit något som länge varit borta, bortglömt, gömt under ytan, den som ingen ser. Tillfreds med saker och ting, kraft att leta efter mer. Ska gifta mig med färgen och måla världen fint. Ungefär så ser det ut nu, kvällar och nätter med pensel i högsta hugg, sliter håret för att komma på något nytt, förbättra, fortsätta. Inspiration, en stor del i allt, dör lite emellanåt, men jag hittar en källa ibland, igår. Nu vet jag hur jag ska göra, vad jag ska tänka på. Söka mod, våga, acceptera och försöka.
Man ångrar inte det man gör, utan det man inte gör.
Kärlekens Alla Färjor
The Battle To Heaven
There are things you should keep to yourself.
Vaknar, allt är rött, måste andas i papper, andas ut. Sätta mig still, hålla om huvudet, stänga näsan, få ögonen att se klart. In i köket, bläddrar runt i en annan värld, drömmer om det fina, läser mellan raderna och upptäcker att allt inte är lätt. Det krävs mer än så. Ingen stress, sätt dig emot, säg ifrån, våga göra precis som du vill. In i duschen, något som skulle svalka, skölja bort allt svart blev till ett tungt moln, kraftlös går jag därifrån, blåser runt allt, irrar vidare. Ut i kylan, med sakta steg, riktigt sakta tvingar jag fram min tunga kropp, kvarter efter kvarter, snart framme. Pustar ut, startar motorn, iväg igen, samma gata ner. Jag kommer inte längre än upp, kämpar varje steg, och så tillbaka igen, ut på vägen. Framåt, ut, in hämta ditt och datt, vidare, ut, fingrar stela av köld, klappa fram värmen, kör vidare, ut i ingenstans. Framme i allt. Släpper kontrollen, spänner till, skrattar, andas ut, och så vidare igen. Fram tillbaka och så om igen. Ut i friska luften, släpp alla krav, gör det du vill göra, gör någon glad. Bränner fötterna mot asfalt täckt av snö, vandrar vidare, vill inte vara levande död. Aldrig mer, vi hoppar runt, får folk att skratta, att le. Fortsätter så, tills det är dags att vända om, gå. Plikten kallar, dags att vakna och ta sats, stannar väntar på faran, ramar in mig inatt. Med färger och med penslar, ska jag måla allting rött. Imorgon när jag vaknar, är allting inte längre svart, det är bara sött.
Picture of My Life
Been so long I've been hopelessly confused
Kroppen och själen ligger i någon sval dvala, känner hur de slumrar trött. Vill i själva verket bara lyssna till vad den säger, krypa ner under täcken och vänta på att energin återvänder. Vet vad som väntar, det som måste göras, skötas och avklaras innan helgen. Det är inte en sak. Framtid som ska diskuteras och jag är inte alls förberedd, engelska som ska skrivas klart - har inte ens börjat, och så psykologin som ska in. Så var det ju det där med idrottspsykologiarbete som ska vara förberett för redovisning till nästa vecka. Jag kommer sitta i skolan till fem en fredag, en fredag jag vill spendera i sängen eller bara på ett rosa moln någon annanstans. Genomför jag den här dagen, klarar alla uppgifter och går omkring med ett leende på läpparna förtjänar jag en stor belöning. Kanske blir den i form av sovmorgon, gitarrspel och målande, kanske en tur till HR, en välbehövlig shoppingtur, en kopp te hos Jolls, LW:s sångbok eller något annat fortfarande oklart. Det återstår att se, men ska man belönas ska man klara det man behöver först. Dags att sätta fart och leta upp kraften. Den finns där någonstans. Choppp,chopp.
Talk
So you don't know where you're going
But you want to talk
And you feel like you're going where you've been before
You'll tell anyone who will listen but you feel ignored
Nothing's really making any sense at all
Det känns som jag säger det ofta. Men idag har kanske varit den psykiskt mest krävande och kvävande dagen på länge. Pyskologi, Idrottspsykologi arbete, PH, Engelska skrivning, Basgrupp, Träningslära. Inte det att det låter mycket eller ansträngnade på något vis, som en vanlig tisdag i princip. Men det blir tungt att se filmer om rasism, identitet osv. Det är tungt att läsa, skriva och diskutera överträning och utbrändhet när man har sin egen historia. Det är hemskt att höra om framtid och jobb när det inte känns som om man klarar nutiden, som om den förstör en. Och så träningsläran, nog för att det är en nyttig och bra kurs. Men jag har aldrig kännt mig så svag, så utsatt för psykisk prövning. Att sitta och titta på när andra springer, känna frustrationen växa inuti när det pratas om bästa tider och pulsslag per minut. Min puls var troligtvis lika hög fast jag satt still, benen, ryggen, huvudet gjorde minst lika ont. Har aldrig varit med om värre känsla av att inte kunna visa vem man är, vad man vill, vad man kan. Att inte bli sedd. Det handlar om prestation. Jag hatar det, men är så inne i det. Så svag för det. Vem vill inte synas eller känna sig bra? Jag ville också göra tester, harres och cooper och ta puls. Men satt där som en lamslagen, urblåst, hålig liten själ. Pina. Det är inte sista gången.
Någon gång måste du bli själv
Another One Bites The Dust
Att göra något värdefullt är fint, för de som verkligen behöver det. Men det krävs vilja och tålamod, att man stänger av luktsinnet emellanåt. Så det gör jag. Tar in det bra och förmedlar det som behövs. Trygghet. Men nu ska jag besegra dagen ja. Take care
Dreams Are More Precious
Kanske drömmer jag, i sånna fall är det bra, en bra dröm. Man behöver drömma, det ger kraft och energi. Och även om det är lätt att drömmar krossas måste man fortsätta våga tro på drömmen. Den är viktigast. Om så inte att förverkliga, så för att hålla andan uppe. Sträva framåt. Jag behöver påminna mig själv om drömmen ibland. Drömmarna. De som vissa krossar. De som vissa hjälper en att minnas. De som vissa förverkligar. Jag vill ha en dröm. Jag behöver drömma. Det är viktigt.
Stop This Train
Jag vill hoppa av, byta, ta nästa tåg. Det här går för fort, studsar och hoppar, gnisslar och far. Obehaget inombords blir bara större och större, men det blundar jag för. Håller inte i mig, bara hoppas på att slippa falla. Det är mig allt hänger på nu, jag har balansen, kontrollen, ansvaret. Vad jag vill är en sak, vad jag måste en annan och dessa ska helst gå hand i hand. Vilket de inte gör för tillfället, de har nog aldrig gjort. Tid att drömma finns inte, här måste vi vara realistiska varenda liten sekund. Att låsa in sig i skolan och behöva vara klartänkt och kunna prestera är det sista jag behöver just nu. Kanske hjälper det att fokusera på något annat ett tag? Jag vill ta ledigt, ledigt från skolan, från livet och bara ge mig av. Ensam gärna, med ett tåg till fjärran trakter, eller varför inte ett flyg, bara jag kommer bort. Det här går inte längre. Går för fort. Låter för mycket. Jag får huvudvärk och panik. Usch.