Allihave

Minns inte längre vad jag tänkte skriva, det blev helt tomt i huvudet i samma ögonblick som jag såg den tomma vita rutan. Ingenting är förutsägbart, kanske har alla dessa filosofiska och psykologiska termer fastnat i mitt huvud ändå. Men även om jag skulle vilja kan jag inte göra världen rättvis, vågar inte stå upp och säga mitt, modet räcker inte ända fram, stakar sig i munnen, blandar sig med ängslan och jag hör hur allt darrar och skakar. En kraftansträning och allt når ut i alldeles fel tonläge, det skulle ju vara fint om man kunde låta trovärdig, om man verkligen fick ut allt rätt någon gång. Nästa gång kanske, för nu vet jag ju, hur det är. Det har jag ju alltid vetat, men ur olika perspektiv.
Känns som om jag sprungit marathon, varenda liten muskel gör allt vad de kan för att spänna sig, hålla smärtan utanför, framkalla någon slags träningsvärk, som i själva fallet kommer två dagar försent, men nu är det rakt hur som helst, bara hålla tummarna att det fortsätter så. Bara att ge sig på det igen, träna, svettas och bli flåsig. Bästa medicinen helt enkelt.