Flyg du lilla fjäril
Jag vill flyga.
På min egen glädje.
Det är underbart.
"Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" :)
Så sant som det var sagt.
Jag vill bara sväva iväg med all glädje.
Så kommer jag på mig själv, jag har skolarbete att göra.
Och det ska jag spendera min dag på.
I stort sett i vilket fall.
Jag vill träna! Massor.
Springa vill jag, hur långt som helst.
Men han... som fixade min rygg sa att jag borde ta det lite lungt.
Så jag får väl nöjja mig med en promenad i solskenet sen.
Och en tur till stallet framåt kvällen kanske.
Det var ett tag sen nu, usch vad dålig jag är.
Lov betyder ju stall.
Men det blir aldrig som man tänkt sig.
Självklart.
Och jag vill krama någon.
Eller få en kram snarare.
En såndär som värmer från topp till tå.
Och man bara vill stanna.
För alltid.
Men imorgon fyller jag 17 år.
Den ni, det är något med det.
Det känns liksom.
Nej, plugga var det.
Tjoheej :)
Inte skyldig nån nått
Det är onsdag.
Och snö.
Och HÅKAN HELLSTRÖM!!!!
Den mycket trevligt nya skivan ligger framför näsan på mig, under datorskärmen. Fast jag tyckte en av bilderna i häftet passade bättre än den "tänkta" framsidan så jag bytte :) så jag har min alldeles egna framsida.
Sen måste jag erkänna att jag har den på också. Det är faktiskt fjärde gången irad jag lyssnar på den nu.. ^^ :)
Men det är så det ska vara.
För det är Håkan, och jag är glad.
Tänk om alla dagar var såhär :)
Då skulle jag aldrig klaga.
På mer än att jag har ont, i ryggen/skulderbladet.
För det är nog det enda negativa jag kan komma på.
Och det är positivt bara det.
Jag lagade soppa nyss, tomatsoppa.. med massor vitlök.
Mummsig var den, jag är bäst på att laga mat :)
Så nu sitter jag här och mummsar soppa och väntar på att äggen ska bli klara..
Och lyssnar på håkan och pratar med trevliga människor på msn :)
Den här Onsdagen kan inte bli bättre.
Så tack och hej :)
Puss
Och snö.
Och HÅKAN HELLSTRÖM!!!!
Den mycket trevligt nya skivan ligger framför näsan på mig, under datorskärmen. Fast jag tyckte en av bilderna i häftet passade bättre än den "tänkta" framsidan så jag bytte :) så jag har min alldeles egna framsida.
Sen måste jag erkänna att jag har den på också. Det är faktiskt fjärde gången irad jag lyssnar på den nu.. ^^ :)
Men det är så det ska vara.
För det är Håkan, och jag är glad.
Tänk om alla dagar var såhär :)
Då skulle jag aldrig klaga.
På mer än att jag har ont, i ryggen/skulderbladet.
För det är nog det enda negativa jag kan komma på.
Och det är positivt bara det.
Jag lagade soppa nyss, tomatsoppa.. med massor vitlök.
Mummsig var den, jag är bäst på att laga mat :)
Så nu sitter jag här och mummsar soppa och väntar på att äggen ska bli klara..
Och lyssnar på håkan och pratar med trevliga människor på msn :)
Den här Onsdagen kan inte bli bättre.
Så tack och hej :)
Puss
Here we go again
Det är tisdag.
Den 25 Mars.
År 2008.
Våffeldagen.
Och snö.
Massor med snö.
Och alla klagar på snön, för att det skulle ha varit vår nu osv.
Men tänk lite längre säger jag bara till dem, och jag ska väl erkänna att jag inte är oskyldig själv heller.
Men jag är så trött på de som säger att "vi deprimerade" klagar på livet osv borde göra någonting för att få våra liv att inte vara meningslösa. Men va fan? Tror de att vi vill vara deprimerade eller, inte fan bestämmer man sig för att man ska bli deprimerad och sen blir det. Nej, jag vill jämföra det med snön.
Alla klagar och klagar.
Istället för att göra något.
Det är ju vi människor som är anledningen till att det blir såhär.
Har ni inte läst och hört om naturkatastrofer osv ?
Jo, tänk efter. Någonstans måste ni ha hört att det faktiskt är vi människor som är anledningen.
För vi förstör naturen, för att vi är så lata och måste åka bil överallt. Tänk på hur de klarade sig förr.
För att vi överkonsumerar alla möjliga onödiga prylar som man klarade sig utan förr.
Som till exempel kläder, hur mycket kläder köper vi inte, som vi sedan använder någon gång och bara låter vara, eller kastar iväg någonstans. Tänk på dem som klarar sig utan kläder, för att de inte har något val.
Eller tekniska prylar, som mobiltelefoner..? Hur många gånger har inte du bytt mobiltelefon det senaste året av ingen anledning alls. Bara för att ha det allra senaste, och mest morderna.
Och hur många är det inte som påstår att de gör världen bättre, för att de stänger av lamporna och sorterar sopporna. Tror ni verkligen att det hjälper om 7 personer på 100 gör det? Nej, lite kanske, men i längden kan det inte ha så himla stor betydelse. Så om vi vill ha kvar en plats att leva på utan istid borde vi nog tänka lite på hur vi lever, vad vi gör med allt.. och varför? Om vi verkligen behöver allt som vi påstår.
Eller vad säger ni? Ska ni fortsätta klaga över lite snö, kura in er i soffan och se på någon meningslös serie, bara för att det snöar. Nej, sätt på er hjälterollen, gå ut och gör något för världen.
Om vi alla hjälps åt och får fler människor medvetna om vad som kommer att hända i framtiden. Kanske vi förstår att lite snö inte är så farligt. Vi bor
Den 25 Mars.
År 2008.
Våffeldagen.
Och snö.
Massor med snö.
Och alla klagar på snön, för att det skulle ha varit vår nu osv.
Men tänk lite längre säger jag bara till dem, och jag ska väl erkänna att jag inte är oskyldig själv heller.
Men jag är så trött på de som säger att "vi deprimerade" klagar på livet osv borde göra någonting för att få våra liv att inte vara meningslösa. Men va fan? Tror de att vi vill vara deprimerade eller, inte fan bestämmer man sig för att man ska bli deprimerad och sen blir det. Nej, jag vill jämföra det med snön.
Alla klagar och klagar.
Istället för att göra något.
Det är ju vi människor som är anledningen till att det blir såhär.
Har ni inte läst och hört om naturkatastrofer osv ?
Jo, tänk efter. Någonstans måste ni ha hört att det faktiskt är vi människor som är anledningen.
För vi förstör naturen, för att vi är så lata och måste åka bil överallt. Tänk på hur de klarade sig förr.
För att vi överkonsumerar alla möjliga onödiga prylar som man klarade sig utan förr.
Som till exempel kläder, hur mycket kläder köper vi inte, som vi sedan använder någon gång och bara låter vara, eller kastar iväg någonstans. Tänk på dem som klarar sig utan kläder, för att de inte har något val.
Eller tekniska prylar, som mobiltelefoner..? Hur många gånger har inte du bytt mobiltelefon det senaste året av ingen anledning alls. Bara för att ha det allra senaste, och mest morderna.
Och hur många är det inte som påstår att de gör världen bättre, för att de stänger av lamporna och sorterar sopporna. Tror ni verkligen att det hjälper om 7 personer på 100 gör det? Nej, lite kanske, men i längden kan det inte ha så himla stor betydelse. Så om vi vill ha kvar en plats att leva på utan istid borde vi nog tänka lite på hur vi lever, vad vi gör med allt.. och varför? Om vi verkligen behöver allt som vi påstår.
Eller vad säger ni? Ska ni fortsätta klaga över lite snö, kura in er i soffan och se på någon meningslös serie, bara för att det snöar. Nej, sätt på er hjälterollen, gå ut och gör något för världen.
Om vi alla hjälps åt och får fler människor medvetna om vad som kommer att hända i framtiden. Kanske vi förstår att lite snö inte är så farligt. Vi bor
You talk
Snö!
Suck.
Åkte till stan och träffade Lejla och Lucas.
trots den hemska värk som finns i min axel.
Hemsk är den.
Men trevligt var det, en hel del glada skratt och tråkiga skämt.
Men jag ska inte klaga.
För imorgon blir allt bra.
Och nu ska jag ringa Sabina.
För hon är bäst och har utsett mig till veckans babe igen.
En andra gång! Den ni :)
godnatt.
Suck.
Åkte till stan och träffade Lejla och Lucas.
trots den hemska värk som finns i min axel.
Hemsk är den.
Men trevligt var det, en hel del glada skratt och tråkiga skämt.
Men jag ska inte klaga.
För imorgon blir allt bra.
Och nu ska jag ringa Sabina.
För hon är bäst och har utsett mig till veckans babe igen.
En andra gång! Den ni :)
godnatt.
You don't understand
Saken är den att jag är så förbannat negativ hela tiden, fast jag inte vill.
Ytterligare en sak är att jag har blivit mer och mer medveten om det, och jag känner hela tiden hur jobbig jag är. Bara det är jobbigt, så jag förstår inte hur alla runt omkring mig står ut.
Fast alla gör faktiskt inte det. Jag vet, jag märker. Jag är faktiskt inte helt dum i huvudet.
Och jag önskar så mycket, jag drömmer om så mycket, jag vill så mycket.
Men gör nog inte ett skit för att det ska bli bättre.
Fast samtidigt känns det som om jag kämpar så mycket att jag blir helt matt.
Att hålla tillbaka tankar man inte vill tänka är svårt.
Så fort någonting påminner om bara en liten detalj så kommer allt tillbaka.
Men nu är det slut med det på riktigt.
Visst tänka får man göra, det kan man inte direkt undvika.
Men man ska inte tänka som jag har gjort.
Det drabbar bara en själv och i värsta fall ens medmänniskor.
Jag fyller faktiskt 17 på fredag och det ska bli min sporre till att leva livet.
Det innebär att jag bara har två år kvar i skolan.
Och det innebär frihet.
Jag ska inte kasta bort min frihet. Jag ska göra något bra av den.
När jag dör ska jag vara stolt över mig själv och mitt liv.
Då hade jag inte velat känna ångest för att jag inte har gjort något med livet.
Så nu ska det bli ändring minsann!
Från och med att jag har fyllt 17 får jag inte tänka en enda dålig tanke om mig själv eller livet.
Jag ska leva i nuet och göra sånt jag vill :)
Så det så!
Kom igen, man lever bara en gång!
Puss
Ytterligare en sak är att jag har blivit mer och mer medveten om det, och jag känner hela tiden hur jobbig jag är. Bara det är jobbigt, så jag förstår inte hur alla runt omkring mig står ut.
Fast alla gör faktiskt inte det. Jag vet, jag märker. Jag är faktiskt inte helt dum i huvudet.
Och jag önskar så mycket, jag drömmer om så mycket, jag vill så mycket.
Men gör nog inte ett skit för att det ska bli bättre.
Fast samtidigt känns det som om jag kämpar så mycket att jag blir helt matt.
Att hålla tillbaka tankar man inte vill tänka är svårt.
Så fort någonting påminner om bara en liten detalj så kommer allt tillbaka.
Men nu är det slut med det på riktigt.
Visst tänka får man göra, det kan man inte direkt undvika.
Men man ska inte tänka som jag har gjort.
Det drabbar bara en själv och i värsta fall ens medmänniskor.
Jag fyller faktiskt 17 på fredag och det ska bli min sporre till att leva livet.
Det innebär att jag bara har två år kvar i skolan.
Och det innebär frihet.
Jag ska inte kasta bort min frihet. Jag ska göra något bra av den.
När jag dör ska jag vara stolt över mig själv och mitt liv.
Då hade jag inte velat känna ångest för att jag inte har gjort något med livet.
Så nu ska det bli ändring minsann!
Från och med att jag har fyllt 17 får jag inte tänka en enda dålig tanke om mig själv eller livet.
Jag ska leva i nuet och göra sånt jag vill :)
Så det så!
Kom igen, man lever bara en gång!
Puss
För en lång lång tid
Oh, nu är det ett tag sen jag skrev igen.
Av vilken anledning kanske ni undrar, och somliga av er vet nog..
Just det, jag har börjat plugga på riktigt igen :O Lite chockad över mig själv är jag nog. För ett tag sen trodde jag att jag aldrig mer skulle skriva ett skolarbete, men se vad man lyckas med när man minst anar det.
Sen finns det ju självklart både för och nackdelar med allt, fast det är väl ingen nyhet direkt.
Men jag finner någon slags lugn i pluggandet, tro det eller ej. Men jag blir så överfokuserad och pressar mig själv så hårt att jag liksom inte är kontaktbar... som vanligt. Det känns liksom som om jag skulle tappa alla trådar och allt skulle gå åt helvete om jag låter min hjärna vila en minut, flyta iväg i andra tankebanor osv.
För ni vet ju hur bra jag faktiskt är på att flyta iväg, dit till min egen värld. Där ingen kommer in.
Där det där lilla monstret bor och manipulerar mig. Skrämmande.
Men när jag lämnade in det där skolarbetet i torsdags och Linnéa sa till mig: "känn hur skönt det är, nu är det borta". Och jag svarar: "Men jag kan inte slappna av förns det är klart, förns jag har fått ett betyg på det".
Så jag kände alltså ingen lättnad, det kändes mera tomt. Även fast jag borde lite på mig själv att det blev bra och så, gör jag inte det. Den där lilla underliga oroliga känslan väcks i mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Det är hemskt, men det är sanning. Det känns som om det där skolarbetet som har varit så pressande och STORT har tagit mig tillbaka. Därför blir jag så orolig nu, när det inte finns där att lägga tid på.
Haha, låter det inte lite sjukt? Beroende av ett skolarbete..
Jag är skrattretande jag. Mitt sätt att se på saker måste vara allt annat än normalt.. eller vad säger ni?
Inte är jag översmart, inte supertrög heller. Jag är bara sådär medelmåttig som det är tråkigt att vara. Sådär så att jag har börjat hitta på konstiga saker för att skrämma mig själv bara för att se om jag lever... Förstår ni hur tragiskt det är? Det känns inte direkt bra. Men vad gör man?
Vissa saker måste man helt enkelt bara acceptera att de är som de är. Man har ingen direkt makt över dem, eller någon form av makt har man nog, eftersom det är inuti en själv. Men jag förstår mig inte på den. Hur förändrar man någon man avskyr, något man har levt med så länge att det inte känns som om det finns någon utväg?
Det fungerar inte med ny frisyr eller nya kläder.. hur dum var jag som trodde det.. Det har egentligen bara gjort saken värre. Det fungerar nog inte heller med att byta miljö, för det känns inte alls tryggt. Det fungerar inte heller med att planera... för man gör planer som bara gör det värre...
Aja, nu fastnar jag i samma spår och det känns onödigt att fortsätta..
Hoppas någon kan ge mig ett klokt ord, som hjälp på vägen.
Puss
Av vilken anledning kanske ni undrar, och somliga av er vet nog..
Just det, jag har börjat plugga på riktigt igen :O Lite chockad över mig själv är jag nog. För ett tag sen trodde jag att jag aldrig mer skulle skriva ett skolarbete, men se vad man lyckas med när man minst anar det.
Sen finns det ju självklart både för och nackdelar med allt, fast det är väl ingen nyhet direkt.
Men jag finner någon slags lugn i pluggandet, tro det eller ej. Men jag blir så överfokuserad och pressar mig själv så hårt att jag liksom inte är kontaktbar... som vanligt. Det känns liksom som om jag skulle tappa alla trådar och allt skulle gå åt helvete om jag låter min hjärna vila en minut, flyta iväg i andra tankebanor osv.
För ni vet ju hur bra jag faktiskt är på att flyta iväg, dit till min egen värld. Där ingen kommer in.
Där det där lilla monstret bor och manipulerar mig. Skrämmande.
Men när jag lämnade in det där skolarbetet i torsdags och Linnéa sa till mig: "känn hur skönt det är, nu är det borta". Och jag svarar: "Men jag kan inte slappna av förns det är klart, förns jag har fått ett betyg på det".
Så jag kände alltså ingen lättnad, det kändes mera tomt. Även fast jag borde lite på mig själv att det blev bra och så, gör jag inte det. Den där lilla underliga oroliga känslan väcks i mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Det är hemskt, men det är sanning. Det känns som om det där skolarbetet som har varit så pressande och STORT har tagit mig tillbaka. Därför blir jag så orolig nu, när det inte finns där att lägga tid på.
Haha, låter det inte lite sjukt? Beroende av ett skolarbete..
Jag är skrattretande jag. Mitt sätt att se på saker måste vara allt annat än normalt.. eller vad säger ni?
Inte är jag översmart, inte supertrög heller. Jag är bara sådär medelmåttig som det är tråkigt att vara. Sådär så att jag har börjat hitta på konstiga saker för att skrämma mig själv bara för att se om jag lever... Förstår ni hur tragiskt det är? Det känns inte direkt bra. Men vad gör man?
Vissa saker måste man helt enkelt bara acceptera att de är som de är. Man har ingen direkt makt över dem, eller någon form av makt har man nog, eftersom det är inuti en själv. Men jag förstår mig inte på den. Hur förändrar man någon man avskyr, något man har levt med så länge att det inte känns som om det finns någon utväg?
Det fungerar inte med ny frisyr eller nya kläder.. hur dum var jag som trodde det.. Det har egentligen bara gjort saken värre. Det fungerar nog inte heller med att byta miljö, för det känns inte alls tryggt. Det fungerar inte heller med att planera... för man gör planer som bara gör det värre...
Aja, nu fastnar jag i samma spår och det känns onödigt att fortsätta..
Hoppas någon kan ge mig ett klokt ord, som hjälp på vägen.
Puss
I've been having some strange dreams
Jag vet att jag borde plugga. Men jag vill verkligen inte, för vad gör man när man vaknar med ångest?
Det känns liksom som om hela dagen är förstörd fast den inte ens har börjat. Skumt kan tyckas. Men sådan är verkligheten. Lusten att plugga kommer tillbaka senare, vem vet?
Det blir väl en tur ut i skogen, en runda över öppna fält för att rensa lite tankar och se om det går bättre att plugga sen. För såhär går det absolut inte. Hjärnan känns full och tom på samma gång. Det är så typiskt.
Oh, jag vill inte klaga. Varför gör jag det? Dumma mig! Förändring var det ju! Hur vågar jag ens glömma.. Nej, här har vi inte glömt något inte. Allt kan inte vara på topp jämnt. Om man ska komma någonstans måste man tillåta sig att ha dåliga dagar ibland. Och det ska jag göra, men inte idag. För idag ska jag vara kreativ, mycket kreativ.
Jag kan väl berätta för er som känner att ni vill veta att jag bytte namn på bilddagboken sent inatt. Så numera heter jag: http://andthatisall.bilddagboken.se/ inte för att jag vet om det är något att se eller så.. men jag hoppas någon uppskattar något, fast egentligen är det nog inte därför jag faktiskt har den, det är nog mera för att uttrycka vissa saker.. Nackdelen är ju att bilderna oftast inte är tagna samma dag som dom läggs ut, vilket resulterar i att de kanske inte alltid har den känslan jag vill förmedla.. Men om ni läser texten under och känner lite på det så kanske ni förstår i vilket fall.
Och om man sätter ihop bilddagboken med bloggen så blir det faktiskt And that is all I have. Lite småfinurligt sådär va? Det var min halvtokiga men glada och djupa vän som kom med den smarta idén faktiskt. Fast lite hade jag nog funderat på det innan... fast inte på samma sätt är klart.
Och jag känner massor för att skriva låtar, bra låtar.
Texter som berör och som verkligen betyder något.
Som får andra att känna igen sig och vilja höra/läsa mera.
Undrar om jag skulle kunna lyckas.
Jag fick för övrigt ett erbjudande om att bli trummis! HAHA
Med min extremt bra taktkänsla menar jag.
Fast det visade sig att de hittade Basisten i King Louie's lillebror som skulle ställa upp på att provspela.
Så jag slapp, om man får säga så. Det är ju ganska rörande att få ett sånt erbjudande..
Men ja, ni förstår säkert själva. Jag skulle säkert bara sabotera.... Och det vill vi inte!
Och jag funderar på att ge mig på något så läskigt som att göra om bloggen, helt själv.
Vad säger ni om det va?
Lite mer personligt.. En del bilder kanske.. Listor... ja, layout och hela paketet.
Men nej, snart har jag kommit på alla möjliga konstiga saker bara för att jag inte vill plugga..
Det är nog bättre jag pallar mig ut och springer och sen sätter fart, för jag ska ju faktiskt med bussen om 6 timmar.
Och då ska allt pluggande vara så gott som klart.
SÅ, SÄTT FART VA!
Det känns liksom som om hela dagen är förstörd fast den inte ens har börjat. Skumt kan tyckas. Men sådan är verkligheten. Lusten att plugga kommer tillbaka senare, vem vet?
Det blir väl en tur ut i skogen, en runda över öppna fält för att rensa lite tankar och se om det går bättre att plugga sen. För såhär går det absolut inte. Hjärnan känns full och tom på samma gång. Det är så typiskt.
Oh, jag vill inte klaga. Varför gör jag det? Dumma mig! Förändring var det ju! Hur vågar jag ens glömma.. Nej, här har vi inte glömt något inte. Allt kan inte vara på topp jämnt. Om man ska komma någonstans måste man tillåta sig att ha dåliga dagar ibland. Och det ska jag göra, men inte idag. För idag ska jag vara kreativ, mycket kreativ.
Jag kan väl berätta för er som känner att ni vill veta att jag bytte namn på bilddagboken sent inatt. Så numera heter jag: http://andthatisall.bilddagboken.se/ inte för att jag vet om det är något att se eller så.. men jag hoppas någon uppskattar något, fast egentligen är det nog inte därför jag faktiskt har den, det är nog mera för att uttrycka vissa saker.. Nackdelen är ju att bilderna oftast inte är tagna samma dag som dom läggs ut, vilket resulterar i att de kanske inte alltid har den känslan jag vill förmedla.. Men om ni läser texten under och känner lite på det så kanske ni förstår i vilket fall.
Och om man sätter ihop bilddagboken med bloggen så blir det faktiskt And that is all I have. Lite småfinurligt sådär va? Det var min halvtokiga men glada och djupa vän som kom med den smarta idén faktiskt. Fast lite hade jag nog funderat på det innan... fast inte på samma sätt är klart.
Och jag känner massor för att skriva låtar, bra låtar.
Texter som berör och som verkligen betyder något.
Som får andra att känna igen sig och vilja höra/läsa mera.
Undrar om jag skulle kunna lyckas.
Jag fick för övrigt ett erbjudande om att bli trummis! HAHA
Med min extremt bra taktkänsla menar jag.
Fast det visade sig att de hittade Basisten i King Louie's lillebror som skulle ställa upp på att provspela.
Så jag slapp, om man får säga så. Det är ju ganska rörande att få ett sånt erbjudande..
Men ja, ni förstår säkert själva. Jag skulle säkert bara sabotera.... Och det vill vi inte!
Och jag funderar på att ge mig på något så läskigt som att göra om bloggen, helt själv.
Vad säger ni om det va?
Lite mer personligt.. En del bilder kanske.. Listor... ja, layout och hela paketet.
Men nej, snart har jag kommit på alla möjliga konstiga saker bara för att jag inte vill plugga..
Det är nog bättre jag pallar mig ut och springer och sen sätter fart, för jag ska ju faktiskt med bussen om 6 timmar.
Och då ska allt pluggande vara så gott som klart.
SÅ, SÄTT FART VA!
Du måste gå
Det är längesedan jag kände den här friheten.
Att vara ensam hemma är bland det bästa som finns.
Mera sånt säger jag bara! Jag älskar det.
Underbart.
Man kan göra vad man vill, när man vill och hur länge man vill.
Men nu ska jag nog sova. så jag orkar plugga imorgon.
För jag är ledig och ska plugga.
En biståndsrapport ska jag skriva och religion ska jag lära mig till provet.
För hej, jag går på kunskap och då pluggar man!
För jag ska bli något.
Något stort, som Sabina så fint uttrycker det.
Men vi får väl se vad det blir med den saken.
Jag har ju mina aningar, fast ingen vet..
Det är en hemlighet.. tills vidare i vilket fall.
Hoppas sängen är sådär sjukt skön som den är när man har sovit borta en natt eller två och kommer hem till sin egen säng. Ja, det tror jag den är. Så godnatt var det. Imorgon blir en kreativ dag!
Plugg, plugg, ut och springa, plugg, plugg, buss till stan och stallet, sen till träningen och sen ut och gå med Lisa.
Kan en måndag bli mycket bättre? Skulle inte tro det va!
Puss
Att vara ensam hemma är bland det bästa som finns.
Mera sånt säger jag bara! Jag älskar det.
Underbart.
Man kan göra vad man vill, när man vill och hur länge man vill.
Men nu ska jag nog sova. så jag orkar plugga imorgon.
För jag är ledig och ska plugga.
En biståndsrapport ska jag skriva och religion ska jag lära mig till provet.
För hej, jag går på kunskap och då pluggar man!
För jag ska bli något.
Något stort, som Sabina så fint uttrycker det.
Men vi får väl se vad det blir med den saken.
Jag har ju mina aningar, fast ingen vet..
Det är en hemlighet.. tills vidare i vilket fall.
Hoppas sängen är sådär sjukt skön som den är när man har sovit borta en natt eller två och kommer hem till sin egen säng. Ja, det tror jag den är. Så godnatt var det. Imorgon blir en kreativ dag!
Plugg, plugg, ut och springa, plugg, plugg, buss till stan och stallet, sen till träningen och sen ut och gå med Lisa.
Kan en måndag bli mycket bättre? Skulle inte tro det va!
Puss
Stay with me
Vad säger man ?
Grymt, otroligt bra, fantastiskt eller nöjer man sig med ett helt okej?
Det var iaf mycket trevligt med musik, prat, glada människor och nattvandring hem (till icke hemmet).
Lite före åtta startade dear me kvällen, därefter kom Jessie and the And, därefter Kapten Alma och kvällens sista band King Louie (det är deras låt som överskrift idag, som ni ser)
Kanske borde länka också... ja, det gör jag.. Alla banden...
http://www.myspace.com/dearmemusic
http://www.myspace.com/kaptenalma
http://www.myspace.com/Jessieandtheand
http://www.myspace.com/kinglouieswe
Så nu kan ni välja och vraka. Jag tycker dock om dem allihopa på ett eller annat vis, men vilket ska vi inte ta här. Musik som musik, det krävs olika från dag till dag. Ni väljer själva, gör som jag och tyck om alla eller utse er favorit om ni kan! Haha.. Lycka till.
En toppenkväll var det i vilket fall. Tack för den allesammans.
Men utan Sabina hade det inte varit detsamma!
Ja, nu kommer jag inte på något vettigt, så jag låter det väl vara så sålänge.
puss
Grymt, otroligt bra, fantastiskt eller nöjer man sig med ett helt okej?
Det var iaf mycket trevligt med musik, prat, glada människor och nattvandring hem (till icke hemmet).
Lite före åtta startade dear me kvällen, därefter kom Jessie and the And, därefter Kapten Alma och kvällens sista band King Louie (det är deras låt som överskrift idag, som ni ser)
Kanske borde länka också... ja, det gör jag.. Alla banden...
http://www.myspace.com/dearmemusic
http://www.myspace.com/kaptenalma
http://www.myspace.com/Jessieandtheand
http://www.myspace.com/kinglouieswe
Så nu kan ni välja och vraka. Jag tycker dock om dem allihopa på ett eller annat vis, men vilket ska vi inte ta här. Musik som musik, det krävs olika från dag till dag. Ni väljer själva, gör som jag och tyck om alla eller utse er favorit om ni kan! Haha.. Lycka till.
En toppenkväll var det i vilket fall. Tack för den allesammans.
Men utan Sabina hade det inte varit detsamma!
Ja, nu kommer jag inte på något vettigt, så jag låter det väl vara så sålänge.
puss
Varje litet steg
http://www.lasselindh.se/?page_id=5
Lasse Lindh åter igen.
Jag läste hans biografi och log för mig själv, här där jag faktiskt sitter.
Hur kommer det sig att man fångas så lätt av viss musik?
Av någons röst och sätt att charma människor?
Jag har ingen egen filosofi om det där, så nu får ni allt hjälpa mig.
Filosofier som brukar vara min starka sida i vanliga fall.
Men inte idag, det är inte min dag idag. Allting känns så långt bort igen.
Jag sitter fast i den där buren av glas som förr, kan inte riktigt förstå hur jag lyckas låsa in mig själv där.
Jag trampar bara fram och tillbaka på golv av sten, tittar upp över väggarna av glas och önskar.
Önskar att jag kunde ta mig ut, att jag kunde andas frisk luft.
Men det går inte, för jag sitter fast.
Innanför väggar av glas och golv av sten. Det är kallt och fuktigt och min blick börjar bli suddig, vad är det jag ser där utanför? Alla glada, galna, gamla, gula människor. Alla som har allt jag inte har, eller som inte har något alls, men som faktiskt är lyckliga i vilket fall.
Undrar vad jag vill säga med det här egentligen.
Att jag vill vara något jag inte är eller någon jag aldrig kommer bli?
Att jag vill göra saker ingen någonsin har gjort och saker jag aldrig skulle klara?
Vad gör man åt sig själv när allt känns såhär egentligen.
När man inte vill tänka... som man tänker. Vara som man är, eller göra som man gör? Hur kommer man ifrån det och till någon plats man tycker om, något man klarar att leva med utan att tröttna på.
Det finns nog inget jag önskar mig så mycket som att jag skulle klura ut det. Klara av det.
För nu fyller jag bannemig sjutton om mindre än två veckor och om inte livet börjar då, kommer det då någonsin att göra det? Nej, FÖRÄNDRING säger jag bara.!
Ikväll ska jag i vilket fall som helst till Kulturhuset i Norrköping med Sabina och lyssna på musik. Avundas dem som faktiskt gör något med sina liv och inte är som jag. Flyta med in i musiken och stanna där tills de slutar spela och jag måste vandra ut, i världen igen. Hem. Till något som inte känns som mitt hem. Fan. Vart tar allt bra vägen egentligen?
Ge mig något som känns.
Något att bygga ett liv på.
Lasse Lindh åter igen.
Jag läste hans biografi och log för mig själv, här där jag faktiskt sitter.
Hur kommer det sig att man fångas så lätt av viss musik?
Av någons röst och sätt att charma människor?
Jag har ingen egen filosofi om det där, så nu får ni allt hjälpa mig.
Filosofier som brukar vara min starka sida i vanliga fall.
Men inte idag, det är inte min dag idag. Allting känns så långt bort igen.
Jag sitter fast i den där buren av glas som förr, kan inte riktigt förstå hur jag lyckas låsa in mig själv där.
Jag trampar bara fram och tillbaka på golv av sten, tittar upp över väggarna av glas och önskar.
Önskar att jag kunde ta mig ut, att jag kunde andas frisk luft.
Men det går inte, för jag sitter fast.
Innanför väggar av glas och golv av sten. Det är kallt och fuktigt och min blick börjar bli suddig, vad är det jag ser där utanför? Alla glada, galna, gamla, gula människor. Alla som har allt jag inte har, eller som inte har något alls, men som faktiskt är lyckliga i vilket fall.
Undrar vad jag vill säga med det här egentligen.
Att jag vill vara något jag inte är eller någon jag aldrig kommer bli?
Att jag vill göra saker ingen någonsin har gjort och saker jag aldrig skulle klara?
Vad gör man åt sig själv när allt känns såhär egentligen.
När man inte vill tänka... som man tänker. Vara som man är, eller göra som man gör? Hur kommer man ifrån det och till någon plats man tycker om, något man klarar att leva med utan att tröttna på.
Det finns nog inget jag önskar mig så mycket som att jag skulle klura ut det. Klara av det.
För nu fyller jag bannemig sjutton om mindre än två veckor och om inte livet börjar då, kommer det då någonsin att göra det? Nej, FÖRÄNDRING säger jag bara.!
Ikväll ska jag i vilket fall som helst till Kulturhuset i Norrköping med Sabina och lyssna på musik. Avundas dem som faktiskt gör något med sina liv och inte är som jag. Flyta med in i musiken och stanna där tills de slutar spela och jag måste vandra ut, i världen igen. Hem. Till något som inte känns som mitt hem. Fan. Vart tar allt bra vägen egentligen?
Ge mig något som känns.
Något att bygga ett liv på.
I used to sing
Jag har upptäckt ett Rock / Pop / Indie - band som heter The Majority says och jag tycker dem är bra.
Och upptäckt dem kanske jag inte är ensam om, för i själva verket så var det någon vän till någon av mina vänners vänner på myspace.. men men de var bra och jag blir glad av bra musik.
Avundsjuk blir jag också, på människor som är bra på något.. Riktigt bra menar jag då, inte som jag som bara är medelmåttig på ett flertal saker.. som inte kan något konkret. Jag är avundsjuk på människor som kan något sådär bra att man bara vill tappa hakan och lägga sig på knä och beundra dem tills natten kommer, och under natten enda tills solen går upp och så vidare.. Tills man dör helt enkelt.
Det är bara ren avundsjuka, kanske lite svartsjuka också.. vad nu skillnaden är? Jag har fortfarande inte riktigt förstått. I vilket fall som helst önskar jag att jag också var sådär riktigt förtrollande bra på något. Men jag kan bara inte komma på vad det skulle vara, i själva verket tror jag att det skulle kunna få vara vad som helst. Bara jag fick vara och känna mig sådär bra! Gör man det föresten, när man är sådär bra? Känner man sig bra då?
Eller är man precis lika ångerfylld och har lika många önskningar om allt som jag har?
Nöjer man sig någonsin med det man har och är skapad för?
Jag tror inte det, jag gör det i vilket fall inte. Om jag någon dag gör det så ska jag den dagen klappa mig själv på axeln och säga, nu vet du Kim, nu vet du att du lever och du ska vara glad för allt du har lyckats klara i livet. För det är inte enkelt att leva sådär, med alla tankar om allt.. Alla krav på att lyckas, fast allting känns sådär meningslöst att man bara vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Ja, det ska jag minsann. Jag ska vara stolt över allt jag har gjort, fast jag en gång i tonåren önskade att jag inte fanns.. Att jag aldrig hade funnits..
Och kanske är det det som blir min sporre i livet, tonåren.
Att ha något att tänka tillbaka på när allt känns meningslöst, och inse att man faktiskt kan klara saker. Hur omöjliga de än verkar!
Det kanske är det tonåren vill lära mig?
Är det verkligen det budskapet någon försöker dunka in i skallen på mig, genom att ge mig alla dessa outhärdliga hemska känslor jag inte klarar av att styra?
Jag må ha gått och blivit ett kontroll freak. Men nu har jag i vilket fall som helst varit ute och sprungit, vilket har gett mig lite energi och mera ont i musklerna : ) Jiiiiiipppppppiiiii säger jag bara och tar ett steg framåt på min väg mot ett mål, någonstans om något år!
Ha de bra.
Gör inte som jag och glöm bort allt viktigt.
För det är faktiskt det som är grunden till livet.
Och glömmer man det, kan man lika gärna gräva ner sig på en gång!
Så det så!
Lycka till
Puss
Och upptäckt dem kanske jag inte är ensam om, för i själva verket så var det någon vän till någon av mina vänners vänner på myspace.. men men de var bra och jag blir glad av bra musik.
Avundsjuk blir jag också, på människor som är bra på något.. Riktigt bra menar jag då, inte som jag som bara är medelmåttig på ett flertal saker.. som inte kan något konkret. Jag är avundsjuk på människor som kan något sådär bra att man bara vill tappa hakan och lägga sig på knä och beundra dem tills natten kommer, och under natten enda tills solen går upp och så vidare.. Tills man dör helt enkelt.
Det är bara ren avundsjuka, kanske lite svartsjuka också.. vad nu skillnaden är? Jag har fortfarande inte riktigt förstått. I vilket fall som helst önskar jag att jag också var sådär riktigt förtrollande bra på något. Men jag kan bara inte komma på vad det skulle vara, i själva verket tror jag att det skulle kunna få vara vad som helst. Bara jag fick vara och känna mig sådär bra! Gör man det föresten, när man är sådär bra? Känner man sig bra då?
Eller är man precis lika ångerfylld och har lika många önskningar om allt som jag har?
Nöjer man sig någonsin med det man har och är skapad för?
Jag tror inte det, jag gör det i vilket fall inte. Om jag någon dag gör det så ska jag den dagen klappa mig själv på axeln och säga, nu vet du Kim, nu vet du att du lever och du ska vara glad för allt du har lyckats klara i livet. För det är inte enkelt att leva sådär, med alla tankar om allt.. Alla krav på att lyckas, fast allting känns sådär meningslöst att man bara vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Ja, det ska jag minsann. Jag ska vara stolt över allt jag har gjort, fast jag en gång i tonåren önskade att jag inte fanns.. Att jag aldrig hade funnits..
Och kanske är det det som blir min sporre i livet, tonåren.
Att ha något att tänka tillbaka på när allt känns meningslöst, och inse att man faktiskt kan klara saker. Hur omöjliga de än verkar!
Det kanske är det tonåren vill lära mig?
Är det verkligen det budskapet någon försöker dunka in i skallen på mig, genom att ge mig alla dessa outhärdliga hemska känslor jag inte klarar av att styra?
Jag må ha gått och blivit ett kontroll freak. Men nu har jag i vilket fall som helst varit ute och sprungit, vilket har gett mig lite energi och mera ont i musklerna : ) Jiiiiiipppppppiiiii säger jag bara och tar ett steg framåt på min väg mot ett mål, någonstans om något år!
Ha de bra.
Gör inte som jag och glöm bort allt viktigt.
För det är faktiskt det som är grunden till livet.
Och glömmer man det, kan man lika gärna gräva ner sig på en gång!
Så det så!
Lycka till
Puss
Jerk it out
Oh. jag känner mig hemsk!
Är ni chockade?
Jag gör ingenting jag vill egentligen.
Bara få saker.
Jag önskar mer än min hjärna vill hjälpa mig att klara av.
Mitt hjärta bor i mina fötter, så akta er för att bli trampade på. För det är väl min specialitet. Min hjärna är som sagt ur funktion och vill inget annat än att övertala mig om hur värdelös jag är som inte gör allt jag faktiskt vill, eftersom jag inte ens förösker. Utan bara sitter där och smakar på tanken.
Kanske borde jag byta taktik. Kan någon övertala mig?
För jag är just nu så långt i från med två stadiga fötter på jorden som man kan bli.
Visst låter det bra, när man verkligen behöver all stabilitet som går att få?
Och ändå bygger jag plan för plan, vecka för vecka. Men allt skiter sig, det rasar i den ena eller andra änden. Och jag litar inte på något längre. Inte ens mig själv. Det förklarar ju den extrema beslutsångesten, eller hur.
Det förklarar också en rad andra saker. Och ni kan aldrig förstå hur mycket jag hatar det, hur mycket jag hatar det där förbannade monstret som försöker manipulera mig. Som sitter där med riktigt goda resultat just nu, om man kollar på statisken över lyckade "uppdrag" för monster i Kim Lindahls hjärna och kropp!
Så vad gör man, när man börjar inse att det bor ett monster i en som man hatar mer än allt annat.
Hur ser man på världen runt omkring sig då? Hur lyckas man gå upp på morgonen utan att vända sig om och krypa tillbaka ner i sängen igen? Hur får man andra människor att inse att de faktiskt är det viktigaste som finns? Hur talar man om för sig själv att det är NU det måste ske en FÖRÄNDRING för annars är det försent?
Kanske är det redan försent, och då kommer jag avsky mig själv för resten av livet.
Leva med ångest, ont i magen och en sjudundrande skuld.
Men nej, det skulle jag aldrig stå ut med så NU ska jag ut och förändra min värld.
Eller in, hjärnmanipulation kanske borde vara steg 1?
Aja. Ut var det.
Jag är ju faktiskt på landet.
I det hus jag är uppvuxen.
På den plats där jag kände mig trygg.
Det behövs vatten här.
För att hela själen.
Rena blodet.
Och rensa tankarna.
På med skorna och spring ut i naturen!
Puss
Är ni chockade?
Jag gör ingenting jag vill egentligen.
Bara få saker.
Jag önskar mer än min hjärna vill hjälpa mig att klara av.
Mitt hjärta bor i mina fötter, så akta er för att bli trampade på. För det är väl min specialitet. Min hjärna är som sagt ur funktion och vill inget annat än att övertala mig om hur värdelös jag är som inte gör allt jag faktiskt vill, eftersom jag inte ens förösker. Utan bara sitter där och smakar på tanken.
Kanske borde jag byta taktik. Kan någon övertala mig?
För jag är just nu så långt i från med två stadiga fötter på jorden som man kan bli.
Visst låter det bra, när man verkligen behöver all stabilitet som går att få?
Och ändå bygger jag plan för plan, vecka för vecka. Men allt skiter sig, det rasar i den ena eller andra änden. Och jag litar inte på något längre. Inte ens mig själv. Det förklarar ju den extrema beslutsångesten, eller hur.
Det förklarar också en rad andra saker. Och ni kan aldrig förstå hur mycket jag hatar det, hur mycket jag hatar det där förbannade monstret som försöker manipulera mig. Som sitter där med riktigt goda resultat just nu, om man kollar på statisken över lyckade "uppdrag" för monster i Kim Lindahls hjärna och kropp!
Så vad gör man, när man börjar inse att det bor ett monster i en som man hatar mer än allt annat.
Hur ser man på världen runt omkring sig då? Hur lyckas man gå upp på morgonen utan att vända sig om och krypa tillbaka ner i sängen igen? Hur får man andra människor att inse att de faktiskt är det viktigaste som finns? Hur talar man om för sig själv att det är NU det måste ske en FÖRÄNDRING för annars är det försent?
Kanske är det redan försent, och då kommer jag avsky mig själv för resten av livet.
Leva med ångest, ont i magen och en sjudundrande skuld.
Men nej, det skulle jag aldrig stå ut med så NU ska jag ut och förändra min värld.
Eller in, hjärnmanipulation kanske borde vara steg 1?
Aja. Ut var det.
Jag är ju faktiskt på landet.
I det hus jag är uppvuxen.
På den plats där jag kände mig trygg.
Det behövs vatten här.
För att hela själen.
Rena blodet.
Och rensa tankarna.
På med skorna och spring ut i naturen!
Puss
