Om vi blundar
Jag vill inte ha dig där
Men jag kan inte sluta tänka på dig
Det är måste efter måste och jag håller på att rasa samman, för vem styr upp allt och försöker, vem lyfter mig framåt om inte jag själv lyckas hålla alla bollar i luften? Egentligen är det nog bara ren dumhet och lathet, nu vill jag bara stampa på och svära åt mig själv att jag inte kunde samlat mina tankar tidigare och gjort det här då. För jag kan inte koppla av en sekund förns jag har fått det här ur världen, men nu är verkligen helt fel tid för jämförande litteratur analyser, läsa tyska böcker som man ska klara att redovisa på tusen sätt, mattetal som är för svåra att begripa men för svåra att glömma. Historier om sitt liv att skriva, när man helst av allt bara vill glömma att man existerar. Hur fan får man allt att gå runt egentligen?
Kroppen ger vika, ingenting fungerar som det ska, den sprider signaler och jag känner igen dem tydligare än någonsin tidigare, men jag blundar, känner inte efter, jag håller bara tummarna för att jag ska slippa bli sjuk nu också. Men det är redan försent, för det går någon med knivar i min hals och klumpar i min näsa och gör allt sådär lagom fint. Fy fan vad jag vill drömma mig bort och göra något kul. Men det får bli i helgen, eller under engelska filmen som ska ses för att kunna svara på en massa frågor. Det här blir inget bra, jag känner det på mig.
Och som pricken över i tog jag mod till mig och ringde angående sommarvikare plats och fick svaret att det kanske inte ens var någon idé att söka om jag inte var reporter eller något annat sedan tidigare. Visst är världen ljus när man inte kan se för allt mörker? Inte ett jävla dugg.
Men jag vägrar ge upp, för jag vet att det blir lugn efter stormen. Och misstagen får man ta med en nypa salt, för man lär sig alltid något som kan vara bra att plocka med sig där inne i medvetandet när man har tid att lyssna på det. Och sommrar utan jobb har jag ju klarat bra förut. Så egentligen borde jag väl vara tacksam för att jag lever och har överlevt en dag med 4 timmar kalla kriget på schemat.
Men jag kan inte sluta tänka på dig
Det är måste efter måste och jag håller på att rasa samman, för vem styr upp allt och försöker, vem lyfter mig framåt om inte jag själv lyckas hålla alla bollar i luften? Egentligen är det nog bara ren dumhet och lathet, nu vill jag bara stampa på och svära åt mig själv att jag inte kunde samlat mina tankar tidigare och gjort det här då. För jag kan inte koppla av en sekund förns jag har fått det här ur världen, men nu är verkligen helt fel tid för jämförande litteratur analyser, läsa tyska böcker som man ska klara att redovisa på tusen sätt, mattetal som är för svåra att begripa men för svåra att glömma. Historier om sitt liv att skriva, när man helst av allt bara vill glömma att man existerar. Hur fan får man allt att gå runt egentligen?
Kroppen ger vika, ingenting fungerar som det ska, den sprider signaler och jag känner igen dem tydligare än någonsin tidigare, men jag blundar, känner inte efter, jag håller bara tummarna för att jag ska slippa bli sjuk nu också. Men det är redan försent, för det går någon med knivar i min hals och klumpar i min näsa och gör allt sådär lagom fint. Fy fan vad jag vill drömma mig bort och göra något kul. Men det får bli i helgen, eller under engelska filmen som ska ses för att kunna svara på en massa frågor. Det här blir inget bra, jag känner det på mig.
Och som pricken över i tog jag mod till mig och ringde angående sommarvikare plats och fick svaret att det kanske inte ens var någon idé att söka om jag inte var reporter eller något annat sedan tidigare. Visst är världen ljus när man inte kan se för allt mörker? Inte ett jävla dugg.
Men jag vägrar ge upp, för jag vet att det blir lugn efter stormen. Och misstagen får man ta med en nypa salt, för man lär sig alltid något som kan vara bra att plocka med sig där inne i medvetandet när man har tid att lyssna på det. Och sommrar utan jobb har jag ju klarat bra förut. Så egentligen borde jag väl vara tacksam för att jag lever och har överlevt en dag med 4 timmar kalla kriget på schemat.
Kommentarer
Postat av: Mary
Jag vet hur det känns, och jag känner mig ungefär likadan just nu. för mycket saker, för mycket tankar och för mycket måsten. Orkar snart inte. Vi får höras imorgon eftermiddag om hur vi gör med kvällen. Puss <3
Trackback
