Allihave

You didn't turn out right
Just look at you
You had the biggest plans
But no way
to carry through
It was all an act
And now you can't stick to the facts

    Händerna börjar skaka, en klump växer i magen, getingar surrar i halsen, hjärtat skriker samtidigt som hjärnan springer som en hamster i hjul eller tickar som en sekundvisare i tystnad. Greppet av kontroll och säkerhet, den trygghet jag byggt upp så långsamt just för att ingenting ska få komma och skära av emellan försvinner. Andningen ökar, blodet fryser till is, lugn finns inte ens i benämningen närhet. Försöken till att samla sig möjliga vägar ut bidrar till attacker om sådant som aldrig kommit ur min mun, om sådant inte någon vet. Hämnden är ljuv, men det här handlar inte om hämnd längre, för om jag tar åt mig av det, minsta lilla, och det är jag som faller. Alla vet det, så vad är skälet till de där orden som gör så fruktansvärt ont? 
    Förhoppningen om tryggheten som erbjöds, hjälp ur ett felsteg, stöd och alla andra möjliga lösningar för just bara mitt bästa. Det var bara ord, som så många andra gånger. Det är nog största skälet till att jag blir svag av lögner. Besvikelsen för att man intalar sig själv att tro på någon, på något som kan bli bra om man bara är villig att kämpa. Och som jag har kämpat, med allt, både för mitt eget bästa och för andras. Nog tycker jag att jag förtjänar bättre än den där skärande meningen som ekar i mitt huvud, som kapar av alla band till kontroll. Den som skapar största möjliga förvirring och gör det hela ännu några tusentals gånger svårare att avgöra.

When a helping hand is all you ask for,
don't trust anyone,
because they now exactly what to say,
and everything can make you loose your way.