Killing Lies
Don't think that everything
is gonna stay the same
That's impossible.
Det susar och surrar vart jag än vänder mig, människor springer fram och tillbaka som om de hade väldigt bråttom till något, man hör vissa röster sticka ut genom sorlet, men de når inte riktigt fram, nej, någonstans i all förvirring och brådska stannar de upp och studsar tillbaka till en annan verklighet. Känslan av att sitta på stockholmscentralen i rusningstrafik, man klarar inte att ta till sig någonting, alla rusar runt som robotar med sitt eget mål i sikte och jag har egentligen ingen som helst koll på någonting. Känns som om jag har fastnat där någonstans mitt i alla rusande människor, jag varken ser, hör eller känner åt vilket håll som är min destination. Har bara lust att lägga mig ner på golvet och stirra upp i taket och vänta på att någon ska komma fram och skaka om mig och fråga vart jag är någonstans, vart jag ska åka, eller om jag behöver en hjälpande hand. Men sånt sker inte, nästan aldrig faktiskt. För det sägs att det är fegt att be om hjälp, och alla runt omkring är så upptagna av sitt att de inte märker om man försvinner, om man släpper taget om allt som någonsin betytt något, allt man försökt bygga upp och rivit skyskrapor för. Det är obetydligt, men vad vet jag, jag är ju bara någon som stannar upp och inte ser åt vilket håll allting är påväg. Det känns märkligt. Overkligt.
Jag som alltid var den som såg, hörde och kände allt. Den som förklarade för andra, som höll ut en hjälpande hand, som såg det ingen ville se. Men det var väl bara illusioner, precis som allt annat. Nu vill jag bara lägga mig ner och titta på himlen, för den är alltid lika vacker och omfamnar en alltid. Vilken dag det än är.
is gonna stay the same
That's impossible.
Det susar och surrar vart jag än vänder mig, människor springer fram och tillbaka som om de hade väldigt bråttom till något, man hör vissa röster sticka ut genom sorlet, men de når inte riktigt fram, nej, någonstans i all förvirring och brådska stannar de upp och studsar tillbaka till en annan verklighet. Känslan av att sitta på stockholmscentralen i rusningstrafik, man klarar inte att ta till sig någonting, alla rusar runt som robotar med sitt eget mål i sikte och jag har egentligen ingen som helst koll på någonting. Känns som om jag har fastnat där någonstans mitt i alla rusande människor, jag varken ser, hör eller känner åt vilket håll som är min destination. Har bara lust att lägga mig ner på golvet och stirra upp i taket och vänta på att någon ska komma fram och skaka om mig och fråga vart jag är någonstans, vart jag ska åka, eller om jag behöver en hjälpande hand. Men sånt sker inte, nästan aldrig faktiskt. För det sägs att det är fegt att be om hjälp, och alla runt omkring är så upptagna av sitt att de inte märker om man försvinner, om man släpper taget om allt som någonsin betytt något, allt man försökt bygga upp och rivit skyskrapor för. Det är obetydligt, men vad vet jag, jag är ju bara någon som stannar upp och inte ser åt vilket håll allting är påväg. Det känns märkligt. Overkligt.
Jag som alltid var den som såg, hörde och kände allt. Den som förklarade för andra, som höll ut en hjälpande hand, som såg det ingen ville se. Men det var väl bara illusioner, precis som allt annat. Nu vill jag bara lägga mig ner och titta på himlen, för den är alltid lika vacker och omfamnar en alltid. Vilken dag det än är.
Kommentarer
Trackback
