Time for me to fly
Time for me to fly, I've got to set myself free
Och så blev det helt tyst, man kunde nästan höra våra andetag, hjärtans slag. Sen en röst som bryter tystnaden, lite halvhjärtat skämtsamt, spänningen släpper och vi skrattar. Men med nästa ton blir allt allvarligare och tyngre igen, kan se hur några skruvar på sig av medlidande och rent hånfyllt. Där sitter jag, känner hur pulsen stiger, vill bara ställa mig upp och springa därifrån, men jag sitter kvar, sväljer hårt ett par gånger, andas djupt, ta in mer luft, titta ut, försvinna bort. Så hör jag en röst, ängsligare än min inre, då släpper nervositeten lite. Intalar mig själv att det går och så står jag där framme som om jag aldrig gjort annat. Alltid denna skumma känsla. Först en blick på tavlan, (dom är inte bättre än mig), vänder mig om och har efter en knapp halvminut gjort mitt framförande. Lättnade sprider sig och jag kan leende ta emot lärarens analys. Häftigt att någon tolkade vad jag skrev bättre än jag ens funderat på att det kunde handla om. Kanske för att det blev klart exakt 10.55 och vi började 11.25, alltså precis i tid för att jag skulle hinna till lektionen. Bra jobbat.
Friheten att sluta tidigt, före 15.00 för en gång skull, gjorde att det blev en tur till stallet för mys med Noak. Och ingenting kunde nog ha gjort mig gladare idag. Det är som att ta ett djupt andetag i stressade situationer, det går rysningar längs ryggraden och tankarna blir klara. Precis vad man behöver ibland, uppskattning och fysisk kontakt. Bara samtala lite i vänlig ton, ja vi talar vårat språk.
Som när jag står där med min stela kropp och ska utföra rörelser som inte alls går ihop mellan kropp och hjärna. Tar in, blandar om och ut kommer allt fel. Fast det är skönt, roligt, avslappnande och man får tänka på annat än problem. Så något bra kommer väl med det hoppas jag. Fast det vore rätt skönt att sätta allt rätt någon gång åtminstone. Men vad tog det, hmm ca 11 år att lära sig rida så då kan jag väl inte kräva att jag ska kunna dansa efter 3 timmar? Nej, om en klar förbättring syns vid terminens slut ska jag vara nöjd, och det tror jag på, för då har nog ryggen hunnit vänja sig vid att röra på sig igen :) Det lossnar mer och mer, jag börjar känna mig hel.
Och så blev det helt tyst, man kunde nästan höra våra andetag, hjärtans slag. Sen en röst som bryter tystnaden, lite halvhjärtat skämtsamt, spänningen släpper och vi skrattar. Men med nästa ton blir allt allvarligare och tyngre igen, kan se hur några skruvar på sig av medlidande och rent hånfyllt. Där sitter jag, känner hur pulsen stiger, vill bara ställa mig upp och springa därifrån, men jag sitter kvar, sväljer hårt ett par gånger, andas djupt, ta in mer luft, titta ut, försvinna bort. Så hör jag en röst, ängsligare än min inre, då släpper nervositeten lite. Intalar mig själv att det går och så står jag där framme som om jag aldrig gjort annat. Alltid denna skumma känsla. Först en blick på tavlan, (dom är inte bättre än mig), vänder mig om och har efter en knapp halvminut gjort mitt framförande. Lättnade sprider sig och jag kan leende ta emot lärarens analys. Häftigt att någon tolkade vad jag skrev bättre än jag ens funderat på att det kunde handla om. Kanske för att det blev klart exakt 10.55 och vi började 11.25, alltså precis i tid för att jag skulle hinna till lektionen. Bra jobbat.
Friheten att sluta tidigt, före 15.00 för en gång skull, gjorde att det blev en tur till stallet för mys med Noak. Och ingenting kunde nog ha gjort mig gladare idag. Det är som att ta ett djupt andetag i stressade situationer, det går rysningar längs ryggraden och tankarna blir klara. Precis vad man behöver ibland, uppskattning och fysisk kontakt. Bara samtala lite i vänlig ton, ja vi talar vårat språk.
Som när jag står där med min stela kropp och ska utföra rörelser som inte alls går ihop mellan kropp och hjärna. Tar in, blandar om och ut kommer allt fel. Fast det är skönt, roligt, avslappnande och man får tänka på annat än problem. Så något bra kommer väl med det hoppas jag. Fast det vore rätt skönt att sätta allt rätt någon gång åtminstone. Men vad tog det, hmm ca 11 år att lära sig rida så då kan jag väl inte kräva att jag ska kunna dansa efter 3 timmar? Nej, om en klar förbättring syns vid terminens slut ska jag vara nöjd, och det tror jag på, för då har nog ryggen hunnit vänja sig vid att röra på sig igen :) Det lossnar mer och mer, jag börjar känna mig hel.
Kommentarer
Trackback
