Allihave

Det pendlade mellan rädsla, glädje och hopp. Känslan, den går nog inte beskriva. Där satt jag efter en månad nästan exakt och det kändes som om jag hade hittat alla knep som går. Men ostabilt var det, lagom läskigt och väldigt påfrestande att inte våga göra allt det man egentligen skulle vilja. Ett steg i taget och jag kanske är med i spelet igen. Snart är våren här och då fungerar allt förhoppningsvis. Vilken lättnad.

Fortsätter det i de här banorna kommer jag aldrig förstå vad jag tvivlat för. Allting liksom reder upp sig av sig självt, inga onda tankar, överraskande krav. Lättnad efter lättnad, insikter som är värda guld, ord som vänder allt. Det är en dröm, säg det till mig.

Fast jag tvivlade lite på det när Björn sa att jag ska dansa onsdagen efter lovet, ensam, för honom. Min skräck, alla låsningar, kört ekade det i min hjärna. Men vi får väl se, bara att öva och göra bästa möjliga av det. Hoppas, hoppas att det fortsätter såhär!