Allihave

Att svälja sig själv, eller äta upp någon annan.
Egentligen vet jag inte riktigt vart jag vill komma. För hur mycket jag än tänker på allt och inget, så kan jag inte få ut det så att det är begripligt. Kanske är det bra? kanske inte..

Ett tag ibland brukar jag träffa någon som får mig att inse att den jag är idag, inte är den jag vill vara. Den får mig att inse att hur mycket jag än försöker inbilla mig att det så, är det allt annat än sanning. För jag möter någon som ser styrkan i mig, någon som vet att det finns något inom mig som vill leva, i frihet. Utan att bli kvävd av allt och alla. Och jag kan nog inte säga att det finns någon som hindrar mig egentligen. Bara jag själv.
Bara allting som spökar inombords, som sliter mig i stycken med alla tankar och ord som blir allt tyngre, rösterna allt högre. Trycket som blir så starkt, så outhärligt att jag bara vill skrika. Vända ut och in på mig själv och skära bort allt. Tömma ut allt som inte borde vara där, allt som får mig att säga emot mig själv, det som hindrar mig.
Och jag hatar er för att ni inte kan hjälpa mig, för att jag inte tillåter er att se. Och jag hatar mig för att jag inte kan förklara, eller låta er hjälpa mig. Men så länge jag är såhär, så kommer inget bli som jag egentligen vill, ingenting.
För jag bryter sakta ner mig själv, jag kväver allt jag vill, för att någon en gång sagt att jag är en egoist. För att någon sa att jag inte har något att må dåligt för, att det hela tiden finns andra som har det värre. Och jag hatar mig själv för att jag lyssnar och tar till mig saker jag inte vill höra eller kännas vid.

Om jag bara hade styrka, skulle jag leva mitt liv.