Never satisfied
Here is the answer
if you maybe wonder
why I have been acting so strange.
Det har varit alldeles för mycket skolarbete ett tag, eller i stort sett sedan i vintras.
Jag har varit så upphetsad över att jag inte skulle klara det att jag har pressat mig själv till det yttersta. Jag har glömt bort mig själv, Kim ligger någonstans i ett dike och väntar på att någon ska märka att hon är borta, på att någon ska plocka upp henne.
Men nu någon gång, då det börjar avta med allt skolarbete börjar någon märka att Kim är borta, för så fort någon inte pluggar går allt åt helvete. Eller det är så det känns i vilket fall, för någon har glömt bort vad att leva innebär. Och det innebär en hel del panik, ångest, stress, dåligt samvete osv. Samtidigt som hon lever mer än på länge.
Fast det är jobbigt att ta itu med allt på en gång. Samtidigt som någon måste tänka på att inte göra illa andra, eller sabba mera för sig själv. Någon befinner sig alltså i någonslags panikartad fantasivärld just nu, hon vet inte riktigt åt vilket håll hon ska gå. För hon har glömt bort var verkligheten är, den verkliga verkligheten. Men hon har lovat sig själv att hon ska göra allt för att komma ut igen, för hon kommer att sprängas i bitar om hon fortsätter som hon har gjort den senaste månaden.
