Åt samma håll
Trots att jag hade beslutat mig för att stanna hemma och ta det lungt/ sova igår kväll lyckades Sabina tvinga med mig ut på äventyr. Och jag tror inte jag ångrar det. För det var en såndär kväll man kommer se nostalgi i när man blir lite äldre, som allt jag skrev om igår om ni minns..
Men idag blir det nostalgi med Lars winnerbäck i högtalarna och utrensning bland gamla kläder. För jag har insett att hur mycket de där kläderna än bär med sig, så måste jag släppa det och gå vidare. Visst betyder minnena mycket för mig och jag vill inte glömma dom, men hur skulle det se ut om jag kommer i samma kläder som för fyra år sedan om ett år ? Inte så väldans kul, med tanke på att kläderna antagligen är urtvättade, för små, och inte alls så passande som de var då. Men det är svårt, jag avskyr att ta farväl. Speciellt av tider som var vackra, betydelsefulla och levande.
Fast det känns ändå som om jag är påväg mot en sådan tid nu också, och det får mig att vilja släppa lite på gränserna och utforska livet lite närmare. Våga göra saker och vara mig själv. För det är ju faktiskt det jag vill egentligen. Men som sagt, det är bara jag själv som hindrar mig. Därför är det nog rätt bra om jag släpper taget nu, och försöker falla. PÅ PLATS!
våga leva utan gränser!
