Allihave

Ibland hatar jag mig själv, ibland hatar jag verkligheten och ibland hatar jag till och med drömmar.
För när jag drömmer plockar jag bort verkligheten och förstör mig själv.
När jag lever i verkligheten hatar jag drömmarna för de gör att jag hatar mig själv för allt jag inte är, för allt jag inte gör. Men speciellt för allt jag inte kan bli.

Och idag minns jag ingenting, och ibland minns jag allt.
Idag förstår jag ingenting, ibland förstår jag allt.
Det är lustigt.

Jag behöver nog luft, det är jobbigt att inte sova som vanligt, att vakna varje halvtimme och inse att tiden går så långsamt när man bär på smärta. Jag hatar smärta för den gör så ont. Outhärdlig. När man inte kan vända sig om som vanligt, när man bara hör huvudets dunkande och regnets smatter mot fönsterbläcket låter som pistolskott. När det känns som att i varenda rörelse man gör ska vända magen till tusen, som om man satt i en gummibåt på öppet hav i full storm.
Man har minsta möjliga matlust och allt känns som om det sker i slomotion femtiotvå gånger om, allt blixtrar runt på tusentals teve apparater i huvdet och man kan inte stänga av. Det är meningen att det ska vara såhär.