Allihave

Det kryper och drar, medan något annat slår och sliter.
Någon annan viskar och den trejde skriker.
Den fjärde syns ibland, men gömmer sig för det mesta.
Den femte har fått nog och tänker på ett mord.
Den sjätte säger kämpa och utan att tänka vinner han kampen.

Är det inte märkligt hur allting kan komma och gå så fort? Tänk om man kunde komma underfund med saker just när de inträffar, allting vore så himla mycket enklare då. Om man kunde välja rätt med en gång och inte behöva gå och dras med att man har gjort ett misslyckande. Visst sägs det att det är av dom man lär sig, och det stämmer nog till viss del. Men inte tror jag att man tänkre om nästa gång, nej, man är nog så dum att man går på det en gång till, och hur många gånger till som helst. För det finns inget slut i den här cirkeln, den är oändlig. Kanske finns det något sätt att dela den och bara känna halva smärtan, men det får inte ens tänkas på. Det är förbjudet.

Att stå still på samma fläck är inte min grejj, jag hatar när det inte händer någon ting och allt man kan eller har tillåtelse till att göra är att sitta still och rulla tummarna. Det fungerar inte i min värld, jag blir skogstokig. Därför kan jag nog inte förstå varför jag avskyr att något förändras, att allting går vidare. Det är omöjligt för mig att få ihop det. Jag klarar det inte, och det gör mig så fruktansvärt frustrerad. Jag har fått nog av onda cirklar.

Om jag bara kunde uppskatta något för stunden och minnas det. Bara få känna den känslan en gång i mitt liv, det vore något. And I still keep dreaming. För jag har tappat lusten att hoppas. Jag går bara ner mig, igen och igen och igen.

Jag har tröttnat på mig själv.
And that's it.

A land and life faraway from myself would be something, but no, it can't be more than just a dream.