Allihave

Och det är lång väg ner
Och jag skulle aldrig ramla mer
Och jag ramlar glada Gatan fram,
sen ramlar jag tillbaks igen
Nu har jag ramlat gatan klart,
men jag är ändå inte riktigt lika glad
- själv

Nej, jag är trött på att ramla. Hit och dit, upp och ner. Omkull och kravla sig upp på alla fyra, fast jag bara har två att stå på. Men någonstans ska jag nog komma, det känns som att det måste finnas en poäng i allt, för nu skriver fingrarna så det glöder, fort som bara tusan.. Konstigt nog kände jag mig sådär lam innan jag gick in i duschen, sådär så man bara känner för att ge upp allt vad liv och drömmar heter. Men sen kom något till mig, en slags glädje eller styrka. Jag tror jag insåg att mitt liv inte ens har börjat än och att jag inte kan ge upp nu, för om man vill något riktigt mycket kan man klara det. Så måste det vara, annars kan jag lika gärna gräva ner mig nu, och det vill jag nog inte innerst inne, för tänk så mycket det är man inte har upptäckt, så mycket man inte vet eller kommer få veta om man gräver ner sig nu, 17 år gammal. Nej, slut med sånna negativa tankar, nu är det fullrulle drömmar och liv som gäller.

Visst kan man vela hit och dit, fram och tillbaka, upp och ner. Men man får inte vela så mycket att man ramlar, man kan ju inte sätta krokben för sig själv innan man har rest sig upp. Eller hur? Det låter som en ganska dum och oklok idé, så nu är det bara till att resa sig upp, kämpa framåt, leta igenom alla drömmar och se vilken som känns som den största utmaningen och försöka ta ett steg mot målet, alla andra drömmar, kanske de som inte är lika krävande får man ta hjälp av på vägen, en i taget, en lista kanske.... hmm.. nu tappade jag nog min tråd här någonstans, poängen i det hela. Men ah, jag svamlar om drömmar jämnt, fast det är nog sådan jag är, en riktig drömmare.

Jag tror jag drömmer om allt vad drömmar heter, allt ifrån fjutt saker som nya kläder, till att resa världen runt och upptäcka, fota, skriva ja kämpa för att samla ihop något som jag sedan kan leva på. Jag har mina planer, men bromsen i allt det är väl att jag tar upp de där tankarna på alla andra. Jag kan ju inte göra vad jag vill för "tänk vad alla andra skulle säga" skulle mina bästa vänner rata mig för resten av livet om jag lämnade dem här i sverige ett tag, om jag blev något stort? Jag vet inte om det är värt det, men jag tror jag börjar inse allt mer att det faktiskt känns som så. För inte vill jag må dåligt hela livet, för att jag aldrig tog chansen och upptäckte allt jag ville, för att jag inte förverkligade mina drömmar medan jag var ung och hade möjligheterna. Nej, jag tror inte att mina bästa vänner vill det heller, för då skulle jag nog sluta som ett psykfall någonstans och inte är det bättre. Och riktiga vänner håller man kvar i oavsett vad som händer och kommer på kanterna, det tror jag i vilket fall. 

Så närmaste timmen ska jag tillbringa åt att lista upp vad som betyder något för mig, vad jag vill göra i livet och när, vad jag skulle kunna tänka mig att offra och hur mycket tid jag vill lägga ner på det. Kanske blir något av det, man vet aldrig. För sån är jag, får mina snilleblixtar, som jag sedan upptäcker kanske inte är så snilliga till slut. Det brukar ju alltid sluta på ett eller annat sätt. 

Och just nu längtar jag nog efter att få komma ut på sjön, för där kan jag andas frisk, fri luft. Det behöver jag med alla dessa tankar på allt och inget. För att komma i balanns med mig själv, men det blir antagligen framflyttat till v. 30 så jag får väl hitta på så mycket som möjligt fram tills dess. Även om det hade varit skönt att komma iväg nu, när humöret känns som om det är påväg tillbaka.

Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.