Candy land
Det drar i mig, alla krafter samlas på ett håll. Jag förstår inte varför, känslan är inte bekant någonstans. Den gör mig bara förvirrad och rädd, mest för att jag inte vet vad som väntar. Känns som om det skulle kunna vara precis vad som helst, vilket oroar mig ganska mycket. Innerst inne hoppas jag nog att det ska ge sig och att allt ska återgå till sin plats, men någonting säger mig att det inte alls kommer att bli så. Det är försent, allt har gått för långt.
Låt det gå över. Stryk sträck eller dra linjer, att sväva i ett land bortom allt skrämmer mig. Det finns ingen mark, allting flyter, nästan sådär som när det blir översvämmning och man inte har någonstans att ta vägen. Man klättrar upp i ett träd eller på ett tak för att slippa simma, men vad gör man när trädet sköljs med eller taket är under vatten? Fortsätter man att simma då? Nej, antagligen dras man med ner i vattnet och snart vet man inte vart man är längre, allt är svart. Kommer man ut igen?
Låt det gå över. Stryk sträck eller dra linjer, att sväva i ett land bortom allt skrämmer mig. Det finns ingen mark, allting flyter, nästan sådär som när det blir översvämmning och man inte har någonstans att ta vägen. Man klättrar upp i ett träd eller på ett tak för att slippa simma, men vad gör man när trädet sköljs med eller taket är under vatten? Fortsätter man att simma då? Nej, antagligen dras man med ner i vattnet och snart vet man inte vart man är längre, allt är svart. Kommer man ut igen?
Kommentarer
Trackback
