Vi två, 17 år

Skyll dig själv ingenting händer här
Men det gör ingenting om dina händer är här
Skyll dig själv, för folk vill gärna lära känna dig
Men nej, för jag har inte sett nån som dig än...


Vi är förlorare, vi två, sen vi var 17 år
Och dom säger bla, bla, bla, bla
Du fattar ingenting
Och du svarar cha, cha, cha, cha
Ni får mig vart ni vill


Den här dagen förtjänar ett blogginlägg, som alla år tidigare. Men det känns inte riktigt som vanligt och det gör ont i mig. Jag har fastnat i Håkan träsket än en gång, det är så det är bara. Men jag tycker om Håkan så det gör inget, och alla som inte gör det kan hålla käft, för ni vet inte vad ni missar. Jag vill gå på estetfest också, eller som det var när vi var hos Linnéa förra året någon gång räcker, det var bra musik, dans, glädje, fylla och dumheter. Men det är sånt man vill ha i dom här åren, jag vill leva så mycket att jag inte kommer ångra mig när jag blir gammal. Och det känns som om det är rätt tid nu, men allt känns så fel. Jag kan inte ta på det. Eller lite kanske..
Jag var full och dum i fredags, det satte sina spår, både i kropp och själ, som tur var blev det ingen baksmälla och det tackar jag nog Gud för. Då hade det nog inte varit mycket kvar av mig. Men i vilket fall som helst hoppade jag studsmatta och knäckte ryggen, and that's it, både pinsamt och ont som inåt helvete, och nu två dagar efter fattar jag inte varför i hela friden jag skulle upp på den där studsmattan, eller varför ingen stoppade mig. Jag antar att jag ville glömma vart jag var och bara leka som ett litet barn, men sånt går inte alltid som man vill.. Så lova mig att inte hoppa studsmatta med alkohol i blodet, för det kan inte sluta annat än illa. Det är väl kanske en bra lärdom att bära med sig genom livet, vem vet?

Aja, det var väl inte det jag hade tänkt berätta när jag började. Hästarna släpptes på bete i år igen, inte fullt så härligt som tidigare år, men det är fullt godkänt. Hästarna blev lyckliga och det är huvudsaken tycker jag, även om vemodet för att inte träffa dom på en månad sitter och gnager, tankarna på vad som skulle kunna hända och allt annat.. Men det känns som en liten lättnad också, och det är alltid skönt. Nu blir det massor av egen tid som det ska hinnas med allt möjligt på och så har jag ju Exet om ridsuget blir överdrivet :) Nu ska jag kila iväg till Lisa på filmkväll med henne, Johanna och C.o så det blir nog en bra dag trots allt :)
Bye


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Bloggadress:

Din åsikt:

Trackback
RSS 2.0