Allihave

Take a step and come out of the shade
I can tell you're no longer afraid
I'm helpless without your warming smile
Take a step and come out in the sun
I can tell it's already begun
I'm helpless without your warming smile

Men även solen går i moln, och strålarna lyser inte för evigt. Det har varit lite sånna moln som har gjort sig påminda, vilket har dragit ned stämmningen något inombords. Jag kämpar emot, vill inte gå ner mig. Och om jag tror tillräckligt mycket att jag är pigg och glad kanske det fungerar. Winnerbäck säger ju "allting blir precis som man förväntar sig", ibland tror jag han har en poäng. I vilket fall borde jag göra det. (om jag förväntar mig något bra vill säga). 

Å andra sidan kom ju min lilla sol hem från Gran Canaria inatt, med leende från öra till öra och en fin frisk bränna, jag blir lite avis, men hon har förtjänat det! Skönt ändå att hon är på plats och vardagen kan återgå till sitt normala, nästan.

(Det borde vara lov, allra helst jämnt) Jag har tröttnat på skolan efter knappt en vecka med nya kurser, ingen höjdare. Fast det är ju kurser som verkar intressanta mestadels, och som jag vet att jag har nytta av (om jag tar den). Det är nog mest stressen jag inte vill tillbaka till, pressen att prestera, att vara glad, att socialisera sig, att hänga med. Och så mardrömmen, att se andra leva i någon slags illusionerad värld, där allt hänger på en tunn tråd. Jag villl gå fram till dem och måla en bred linje och säga, här tar det stopp. Du kommer inte längre, du måste stå still här och ta allting i repris och fråga dig själv om det är värt det. Är det vad du vill? Men jag har inte mod nog, inte än i vilket fall. Kanske kommer det i och med andra kurser, men det är lite för skört för att bara ta upp utan koppling. Men som sagt, även solen går i moln och alla kan inte stråla lika starkt.