Allihave

     När man tror man har kontroll inser man att det är precis tvärtom. Allt har inte den stjärnglans jag vill ge det. Man behöver trots allt alltid någon som klappar en lite kärleksfullt på huvudet och säger att allt ordnar sig. Och att man ska tro på det hur mycket man än tvivlar.
     För tvivlar gör jag, samtidigt som jag sörjer. Jag sörjer det jag saknar, det som fanns med mig och gjorde mig stark, det som lämnade mig och det som jag lämnat. Det kommer nog vara så ett tag. Speciellt när man önskar man kunde rymma dit och få lite kraft, dit där man en gång hörde hemma. Det som inte längre finns, inte på samma sätt, till friheten. Men jag ska återvända ändå, bara för att lämna stenen i mitt bröst där den hör hemma på riktigt. Egentligen har jag två sånna uppdrag jag borde genomföra, men styrkan finns inte, inte heller viljan. Jag har lagt det i luften och där ligger det än. Jag har ingen kontoll över det, vill bara inte låta det ta slut. Även fast jag vet att det är dags nu, en gång för alla. Ibland måste man återvända till det som lyfter en från marken, fast det ibland också får en att vilja krypa ner under jorden. Så är det.