Allihave

Oh, well it's hard to look deep into your soul.
Not everything you'll find will be perfect gold.

Min själ har aldrig kännts så död. Täckt med vit snö upp till hakan. Var och varannat steg tappar den greppet, halkar. Men faller inte. Jag har lärt mig konsten att övertyga. Åtminstone inbillar jag mig det. Men varje dag kommer nya saker som ska övervinnas, införas och genomskådas. Människor som är ivägen och såklart de som gör det lite lättare. Jag skulle behöva en hel drös sånna just nu. Sånna som kan få själen att vakna till liv, glittra lite och le. Jag hör rösterna eka i huvudet, allt från fel val till sinnessjuka funderingar. Hur kan det komma sig? När ska jag lära mig att mitt liv är viktigt, att jag är viktig, att jag måste göra det jag tycker är viktigt?

Inte nu verkar det som. Kanske aldrig, tragiskt. Hur kan man bara söka sig ifrån det som har varit det viktigaste under en längre tid? Det fungerar inte. Ersätts med en massa andra tunga måsten, skolarbeten som samlar sig över en, inte finns det lust till att få det undanstökat, även om det inte alls är mycket nu. Det har varit värre och värre kommer det att bli. Varför biter jag inte bara ihop, ler och gör det jag ska. Så jag har tid att väcka min själ sen. Eller nu. Vilken ände är rätt att börja i? Framåt, bakåt, nutid, fritid? Själen.