Allihave

Att resa: man lär sig nya saker; ord, personligheter, medmänniskor, världen och annat. Det ger personliga upptäckter, insikter om framtid och baktid, värderingar och livsstil osv. Jag har fått nys om vad som skulle kunna bli en alternativ väg för mig efter gymnasiet. Det är fortfarande svårt att inse att det är nära.
Jag har tänkt länge att jag skulle beställa studentmössa, då jag var borta när tillfälle gavs i skolan, men ändå blir det aldrig av, det är långt kvar tänker man och stressar vidare. Men nu är det inte alls långt kvar, en termin, några månader, inte ens ett halvår och jag står där med mössan i handen, leende till öronen och massa löften om att hålla kontakten osv. Sånt som aldrig sker, sånt man förtränger dagen efter, sånt man aldrig minns. Det man minns är det som har varit på vägen, det man har skrattat åt och tyckt varit jobbigt. Så har det alltid varit tidigare vad jag kan minnas i vilket fall. Och jag tror på det nu med, kanske blir det tal om återträffar en sådär 20 år senare osv, inget självklart, vi får väl se.

Egentligen borde man väl sumera året, men jag har inte energi till det nu, är fortfarande lite tagen av resan. Det är så mycket att tänka på, en far och en syster har det delats rum med, ungefär i storlek med mitt eget här hemma, så tal om att umgås med dem de närmaste dagarna är det mest troligt inte. Snarare i ensamhet, det egna rummet eller naturen, för efter 3 dygn med ljud varje sekund är man rätt trött. Inte bara i öronen och huvudet utan även i kroppen, då vi struttat runt bland alla fina kvarter och mindre fina kvarter, på shoppinggator, bland fyverkerier, parader och marknader. Inte en sekunds tystnad, sirener från poliser, ambulanser och branbilar har gått i ett, liksom den övriga trafiken och människorna i staden.

Borta bra, men hemma bäst. Så är nog och förblir den hemliga koden.