Allihave

Egentligen borde den här låten ligga instrumentalt genom hela inlägget, men det kanske den får göra i tanken, för jag kan inte spela in den instrumentalt själv. Tyvärr. Ni får länken iaf - Anna Ternheim – My Heart Still Beats For You så kan ni ju välja hur ni gör.

     Det är alltid svårt att lämna en vän, det här året har jag fått lämna flera, eller de lämna mig av olika skäl. Det är sorligt att ta farväl, och allra mest när tiden inte räcker till. Det måste vara sorligast av allt. Men även om man mister de som kanske påverkat en mest har man lärt sig något, fått ett nytt perspektiv på livet, om inte under tiden man hade tillsammans så under tiden efteråt. Det går inte att förneka.
     Inte heller kärleken eller övriga känslor som kan rymmas i en så liten kropp. Ju mindre kropp desto större hjärta borde det heta, ibland tror jag på det, ibland inte. Ett tag trodde jag på det så mycket att jag blundade för omvärlden och hetsade mig så långt att jag inte längre hade någon kontroll på något. Då var det som om en ängel svepte sina vingar runt mig och förde mig till rätt personer i rätt tid, personer som visade mig kärlek och omtanke. Personer som kom att rädda mitt liv, min självbild och värld. Det är något jag kommer vara evigt tacksam för, och som jag vill tacka er för personligen. Men det var svårt att göra det för stunden, då man inte såg, jag tror det kommer senare, när man har lärt sig leva med det på nytt. När man får rätt tillfälle, och om det inte kommer så tackar jag himlen och stjärnorna för att ni fick mig att födas på nytt och för att ni gav mig nytt hopp och ljus. Det är värt allt.
     Det nya ljuset och hoppet gav mig ett konstigt lugn, liksom hypnotiserade mig in i något nytt. Det var då jag fick frågan vad jag skulle göra sen och förvirringen bröt upp på nytt. Sedan dess har jag funderat och funderat, räknat poäng, hetsat betyg, kollat skolor, läst broschyrer på löpande band och tänkt ännu lite till. Vänt upp och ned på allt i min värld, valt om, pratat med olika människor jag mött.
     Och tillslut kom jag fram till att resande gör mig lugn, det ger mig insikter och lärdomar jag inte kan få här i vardagen, det är sådant som man bara visar och använder när man måste. När det är viktigt att öppna sig för omvärlden, för det är det. Det har jag lärt mig, och jag vill nog våga påstå att det mesta blir enklare när man gör det. Säg vad ni säga vill, men jag har fått höra fina saker för att jag valt att förändra och lära mig om mig själv och livet. För att jag tagit till mig andras ord och använt dem i min värld. Det känns bra.
     Det är mycket som känns bra efter det här året, och mycket som man inte vill tänka på, som man inte tänker på. Men det har gett utveckling och det uppskattar jag. Och jag ska försöka jobba på det, att utvecklas.