Allihave

Ett helt nytt ljus ger oss nytt hopp
Men även skuggorna blir större nu
Och inget är sig längre likt

I din värld av mörker syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Jag känner mig som världens största svikare. Känns hemskt att ha mött din blick igen och kännt hur sårat det är inombords. Jag borde inte, jag vill inte, men något säger mig att jag måste. Och om så inte nu som om för en tid framåt. Vilket är bäst? Jag bara vet att jag kommer tillbaka, förr eller senare, när snön har lagt sig och innan den gjort det med. För jag behöver dig. Allra helst nu.

Ingenting går ihop sig i mitt huvud, kaos, snöstorm och brännande sol på en gång. Det fungerar liksom inte i praktiken, men känslan av att brinna upp och blåsa bort samtidigt som man blir helt stelfrusen i ansiktet är nog det närmaste man kan komma känslan inombords. Ja, ungefär.

Det förra var en hemsk vecka på många sätt, med lite bra ljusglimtar. Jag bara tvingar mig själv att hålla masken och kämpa på nu, det är inte långt kvar. Till vadå? Det här handlar ju inte om skola. Det handlar om döden. Och det låter så tragiskt. Lika tragiskt som det i själva verket är orättvist.
Ett dödsbesked från ett annat land, dit man inte kan ta sig å begravning, en påminnelse från någon annanstans och så ett farväl som kanske varit det tyngsta någonsin. Bara det säger ju sitt om att man inte kan vara på topp. Så jag ber om ursäkt både i för och efterhand, hoppas ni har överseende och står ut. Jag lovar att bättra mig till våren, sålänge får annat stå i fokus. Så vill ni promenera eller träna hör av er, det får den tomma själen att läka. Även om annat trasas sönder, gång på gång blir jag påmind. Men ignorerar det mer eller mindre. Blä.