Emptiness
I lived on a cloud
The walk through the storm
Was like a holiday
Med en buss gav jag mig ut på nya vägar, hittade inte riktigt, blev lite tokigt, men blev räddad tillslut. Läskigt men spännande, ibland behöver man äventyra sina egna gränser, få pulsen att slå, känna att alla funktioner är levande. Det var hur som helst en ganska vanlig men ovanlig bussresa, bilresa och allt runtikring. Mycket prat, om sorg och saknad, om nya möjligheter, om resor och annat. Allt på den korta tiden. Vi anlände till gården, där allt såg ut som sist, som i minnet av en sorgens och lättnadens dag, men som ändå låg sådär fridfullt mitt uppe på kullen omgiven av öppet landskap, skog, grusvägar, hagar och stall. Vi plockade in två små lurviga och söta filurer från en typisk hösthage - kladdigt av all lera. Borstade, pratade, gjorde allt klart. Gav oss ut, jag på den större lurviga varelsen, islänningen Birk och hon med Totte spänd för vagnen. Samtalet fortsatte och vi prövade oss fram på vägar jag aldrig sett, men som troligtvis kommer ligga kvar i minnet en tid. Lugnet, friheten, jag kommer trivas där ute, nog för att det kanske blir trist om det blir snö och isgata sådär, men förhoppningsvis väntar snön med att falla i ytterligare en månad. Alla nöjda alla glada, 17 dagar ska nog gå fort med de små mysiga varelserna, tryggheten de skänker och värmen av att klara något man endast prövat en gång tidigare kändes fint. Det kan bli bra, lite kravlöst och rofyllt, precis vad man behöver när stressen förövrigt är som störst.
I will make it, i know I will.
The walk through the storm
Was like a holiday
Med en buss gav jag mig ut på nya vägar, hittade inte riktigt, blev lite tokigt, men blev räddad tillslut. Läskigt men spännande, ibland behöver man äventyra sina egna gränser, få pulsen att slå, känna att alla funktioner är levande. Det var hur som helst en ganska vanlig men ovanlig bussresa, bilresa och allt runtikring. Mycket prat, om sorg och saknad, om nya möjligheter, om resor och annat. Allt på den korta tiden. Vi anlände till gården, där allt såg ut som sist, som i minnet av en sorgens och lättnadens dag, men som ändå låg sådär fridfullt mitt uppe på kullen omgiven av öppet landskap, skog, grusvägar, hagar och stall. Vi plockade in två små lurviga och söta filurer från en typisk hösthage - kladdigt av all lera. Borstade, pratade, gjorde allt klart. Gav oss ut, jag på den större lurviga varelsen, islänningen Birk och hon med Totte spänd för vagnen. Samtalet fortsatte och vi prövade oss fram på vägar jag aldrig sett, men som troligtvis kommer ligga kvar i minnet en tid. Lugnet, friheten, jag kommer trivas där ute, nog för att det kanske blir trist om det blir snö och isgata sådär, men förhoppningsvis väntar snön med att falla i ytterligare en månad. Alla nöjda alla glada, 17 dagar ska nog gå fort med de små mysiga varelserna, tryggheten de skänker och värmen av att klara något man endast prövat en gång tidigare kändes fint. Det kan bli bra, lite kravlöst och rofyllt, precis vad man behöver när stressen förövrigt är som störst.
I will make it, i know I will.
Kommentarer
Trackback
