Allihave

On and on and on
We are calling out and out again
Never looking down
I'm just in awe of what's in front of me

Jag gick omkring och tittade upp i skyn, på löven som spred ett guldliknande sken över mig, mot den blå himlen kunde det inte vara vackrare, i den friska luften, lugnet, stillheten där det enda man hör är det avlägsna ljudet av fåglar som flyger förbi. Jag skulle kunna bo i den där gläntan, bland de där ekarna, på stenen vid vattnet i närheten av vassen, där man ser allt man behöver. Men så var det dags att ge sig av därifrån, tillbaka in i pulsandet, stadstrafiken, stressen, den grå, stela betongen. Det är så annorlunda, ingen frihet alls, jag kvävs. Jag vill inte vara kvävd, jag vill känna mig fri, precis som på stenen i gläntan. Jämnt. Idag har det varit puls över hundraåttio sedan jag steg upp efter 4 timmars sömn, jobbigt ja, men pulsen sjönk till minus hundratio efter att ha struttat runt på Vulfa en timme, kanske inte struttat, men det var jobbigt sa vi båda och lite ostabilt ibland, men hon är fin, jag gillar henne, vi kanske kan bli bra tillsammans, bara kanske. Jag tror inte tillräckligt mycket på mig själv, men det gör jag väl aldrig. Och idag sa jag något jag kommer få äta upp en tid, precis som så många gånger tidigare, varför håller jag inte bara käften? Nä, nu ska jag försöka göra något vettigt av tiden den här natten, igår var alldeles för ovettig, men det behövdes.

När saknad är som störst ger den mest.