Allihave

Maybe every good thing has an end
But I don't care what's waiting round the bend

Det är svårt att sörja när tid måste gå till annat, ändå snurrar det runt i mitt huvud, gör mig svag och gråtfärdig ibland. Men jag klarar mig, vill inte ha medlidande, det gör det om möjligt ännu värre, ändå vill man att allt ska vara sådär nära och uppfluffat som rosa moln. Det känns inte rätt hur det än är, vad man än säger eller vad som än görs. Omöjligt ekar det innanför min panna, samtidigt som något i bakhuvudet säger fokusera, det är bara att trampa vidare. Nya spår, nya vägar. Förhoppningsvis tar jag mitt förnuft till fånga om sisådär en timme eller två och klarar vad jag får framför mig. Jag vill så gärna ha det avklarat, orkar inte tänka på alla krav mer. Jag behöver tid, tid att sörja, tid att gå vidare, tid att börja om. Men allting är inrutat i ett skevt, nästintill otydligt mönster, streck far hit och dit fram och tillbaka över papprena, ingenting håller sig till sin mall. Det går inte ens att luta sig mot tomrumen mellan linjerna, för de finns inte. Men ikväll ska jag ta det lugnt, ladda inför helgen, andas ut.

I didn't thought this would be the end. Turn back time, please.