Allihave

Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard
Oh, take me back to the start

När man minst anar det händer det man inte vill uppleva. Rädslan, chocken, allt kommer på en gång. Det blir kortslutning i huvudet och allt det mod man tror sig bära på är som bortblåst. Lite så reagerade jag nog igår. Ser det värsta innan jag ens vet vad som hänt. Och det värsta i mitt huvud förstorade nog upp allt, så tillslut visste jag ingenting. Men när jag la mig för att sova, tidigt, så föll allt liksom på plats.
Så imorse vaknade jag nog lite som en ny människa, det kändes så i varje fall, fysikst och psykiskt. Kroppen hade återgått till normal nivå vad gäller hjärtslag, puls och allt sånt viktigt. Hjärnan var avslappnad och jag kände ett konstigt lugn, även om inte allt är vad det borde vara. Och vi åker till london om tre dagar, lite ofattbart och sådär i det här sammanhanget, men vi får se hur allt löser sig. Det är bara att försöka hitta lugnet igen och göra det bästa av situationen.

I'm still thankful, Gods hand save you from the worst.