Allihave

O vi talar sällan högt om våran framtid
Vi talar aldrig högt om det vi har
Dina drömmar blir allt svårare att se nu
Och mina finns snart inte längre kvar

Lite djup och så blir man nog när man endast umgås med sig själv under en längre tid. Ändå har jag inte överanalyserat och deppat ner mig, bara tänkt, drömt, hallucinerat. Om mycket lustiga saker, människor som inte ens hör till mitt liv, alldeles tokigt har det varit. Men också om vardagen, framtiden, minnen, saknad.
Det är nog mycket sånt som svider inombords men som jag aldrig riktigt släpper ut, eller låter läka. Vet inte hur jag ska bete mig riktigt, vart jag ska göra av det. Jag vill inte släppa ut allt, vill inte öppna mig och säga här är jag, allt jag har, är det bra? Vill att någon ska forska i det, söka efter svaren som finns, vill känna mig sedd och sådär, utan att bevisa något. Allt finns där precis framför ögonen, det krävs bara rätt blick för att se, rätt öron för att höra, rätt mun för att mätta.
Jag saknar dem som lyckades utan att ens tänka på det, utan bara var, bara gjorde, glädjen varje dag. Speciellt såhär års, när man gärna går i idé och drömmer sig iväg. Och när man forskar i framtiden, vad man ska göra, vart man ska ta vägen, vilket som skulle kunna bli bäst. Men jag vet inte, ingenting vet jag just nu, det känns alldeles för nära och alldeles för svårt att avgöra, jag kommer sluta i ingenting och bara gå ett år utan att finna svar, bara vänta på att mitt inre ska inse vad det vill göra, vart jag passar. Alla de där drömmarna man hade då är så långt borta nu, nästan obefintliga, nu vill man bara ha tur, lyckas, eller bli sådär djup och glad.'