Allihave

I can't take back things already gone, but I could give you promises for keeps.

Ibland tappar man trådarna, tålamodet, tron och allt annat. Ungefär som den gamla gumman som jag höll på att krocka in i, ögonen spretade lite hit och dit, såg ut att vara påväg att glida ur de slemmiga små hålen där de för alltid hört hemma, hyn var alldeles blek och munnen i en snevriden båge som inte alls log längre. Kanske hade hon fått nog för länge sen, kanske hade hon tappat greppet om världen. Jag känner mig lite så nu, av bara några få, men hårda ord vände allt. Allt som varit balanserat under så lång tid nu, allt jag kämpat för att åstadkomma, krossat. Vad gör man? När det sista man bestämt sig för är att ge upp, när man under dagen fått pröva sina vingar på olika sätt. Jag har hur som helst insett att nya saker kan vara spännande, men man glädjs lite mer åt det som faktiskt fungerar, det som man skapat ett starkt band med. Något som utvecklar en, stärker en och får en att inse att ingenting är omöjligt. Men så inte ens några timmar senare har man tappat allt. Bara för att...

Och även om det är fint med nya saker, upptäckter och vänner, så saknar jag det som inte längre finns, det som vilar i himlen. För där fick jag höra att ni är nu, och jag önskar att ni kunde bevisa att ni har det bra. Bara ett litet tecken, för att lindra saknaden.