Allihave

...har världen förändrats, har jag förändrats, har allt förändrats. Då är allt nytt, varje kväll, varje dag, varje år. Och ett visst mått av sanning ligger det väl i det. Men allt är inte nytt, endel saker utvecklas ur rötter som funnits under längre tid. Sånt man inte behöver drömma om, bara framåt i sånna fall.
Jag drömmer både fint och hemskt just nu. Sådär så man inte vill gå och lägga sig, bara för att man vet vad som väntar. Man vet att man kommer vrida sig i lakanen tills man gett upp hoppet om sömnen. Tankarna maler och spinner runt, rör till allt och låter allt passer i revy. Ingen idé att ens försöka, pessimisten tar över. Men så kommer de där drömmarna med guldkanter, och man slår upp kapitel man trodde var avslutade. Minns allt, tänker till på sånt man glömt, förträngt, pressat ut. Sånt som ändå finns kvar när man öppnar en pärm och hittar minnena på bild, ett liv som var annorlunda, människor som skulle kunnat vara en hel familj, det som var trygghet i all förvirring. Ibland saknar man drömmarna, känslorna, det där från förr.
Hål har öppnats på nytt, gett insikt och eftertänksamhet, det finns inga slut, bara ännu en ny början. Det ger ny fart och funderingar över allt som var, allt som kommer, drömmarna som aldrig slutar. Som bara börjar om tills allt har förändrats än en gång.