Allihave

So you don't know where you're going
But you want to talk
And you feel like you're going where you've been before
You'll tell anyone who will listen but you feel ignored
Nothing's really making any sense at all

Det känns som jag säger det ofta. Men idag har kanske varit den psykiskt mest krävande och kvävande dagen på länge. Pyskologi, Idrottspsykologi arbete, PH, Engelska skrivning, Basgrupp, Träningslära. Inte det att det låter mycket eller ansträngnade på något vis, som en vanlig tisdag i princip. Men det blir tungt att se filmer om rasism, identitet osv. Det är tungt att läsa, skriva och diskutera överträning och utbrändhet när man har sin egen historia. Det är hemskt att höra om framtid och jobb när det inte känns som om man klarar nutiden, som om den förstör en. Och så träningsläran, nog för att det är en nyttig och bra kurs. Men jag har aldrig kännt mig så svag, så utsatt för psykisk prövning. Att sitta och titta på när andra springer, känna frustrationen växa inuti när det pratas om bästa tider och pulsslag per minut. Min puls var troligtvis lika hög fast jag satt still, benen, ryggen, huvudet gjorde minst lika ont. Har aldrig varit med om värre känsla av att inte kunna visa vem man är, vad man vill, vad man kan. Att inte bli sedd. Det handlar om prestation. Jag hatar det, men är så inne i det. Så svag för det. Vem vill inte synas eller känna sig bra? Jag ville också göra tester, harres och cooper och ta puls. Men satt där som en lamslagen, urblåst, hålig liten själ. Pina. Det är inte sista gången.