Allihave

Throw me a dream please, it's been a dreamless sleep
For such a long time, such a long time
Sing myself awake
Watch the branches break
No one could ever take your place

Att göra gott kan ibland bli för mycket, det kan kvävas, retas upp. Då ångrar man att man vill väl, även fast man vet att man inte borde. Man vill slå något hårt i huvudet på sig själv, stoppa käften full med ull, kväva de där orden som letar sig ut. Bara vara tyst, samtidigt vill man älska allt som går, bevisa att sanningen är rätt. Man vill lämna ut sin bild, visa hur man ser det, berätta vad man menar. Men man kan inte, något sitter emot, genom att bara göra fel en gång har man rasat alla chanser, det har byggts upp en mur. Man måste hålla andan, får inte blåsa ut mer, måste vara stark, hålla i, vänta ut. Men så kommer nästa storm och man måste börja om, förtränga, förvränga, förverkliga. Visa att man inte har fel. Att alla har rätt, fast på sitt eget vis. Samla ihop alla stenar, bygga upp på nytt.

Inte vara egoist, inte glömma sig själv, förverkliga en dröm, stanna i realismen. Inte undra på att det blir storm ibland, men vad skulle hända om det aldrig blåste? Skulle inte livet stå still då, luften bli kvav och slät, den skulle nog aldrig bli sådär frisk som efter det första regnet på våren, eller det sista på hösten. Det skulle nog aldrig gå att andas rent igen. Jag hoppas stormen lägger sig, att vindarna fortfarande håller sig i liv, men bara sådär lätt så man ler av att få dem i ansiktet, istället för att behöva gömma sig i luvor och kragar, så man bara kan sticka fram hakan och säga allt är bra. Att det bara sådär fint så löven vibbrerar i vinden, så fågeln kan sväva, så alla ler.

Don't forget what you really love, who you really should care about.