Allihave

Nu är det så att jag suttit och läst bloggar tills jag fastnar i min egen lilla drömvärld. Och jag vet, vet verkligen att den finns där. Det är så fint att jag inte vet riktigt vart jag ska ta vägen. Tänk att något så litet kan trotsa så mycket, tänk att mensvärk och illmående, ångest och dumheter bara smiter in i skuggan och glöms bort. Tänk att skolarbetet blir enkelt och snön känns som en lätt match. För jag vet ju innerst inne att den är borta snart, allra helst inom 27 dagar så jag kan vara ute och fira med trädgårdskalas på födelsedagen. Jag har fått en massa mysiga idéer jag vill genomföra, om så bara snön vill hinna smälta bort och inte bilda sjöar och floder.
När jag skulle lämna mig själv här imorse, i stan bland grå betongen blev jag väldans glad, en liten gräsplätt stack fram ur den hemska vita massan. Oj, vad energi det spred, jag tog alla påsar och gitarren och knatade upp för trapporna på en gång. Väl uppe blev jag aningens förundrad över hur tungt allt kändes, men så öppnade jag dörren till en nystädad lägenhet. Genast sken jag upp en smula, smsade kvickt och tackade min solskenssyster för det leendet. Sen startade jag dumburken här, och jag kanske hade fått det finaste meddelandet jag fått på väldans länge. Vissa människor är underverk och det är inte bara slumpen som för dem ihop, det är ödet. Ödets underverk. Men nu ska jag försöka ta mig ner på marken igen, ut i snön, kila till affären så jag kan fylla upp kylen och fruktskålen med det goda, det här ska bli en nyttig månad. Jag vet vilken belöning jag kan vänta, så det är bara att sikta högt och skjuta långt! Sen ska jag läsa ut min engelskbok så jag kan läsa något nytt, har hittat en massa fina tips som jag vill utforska, tänk att något så litet kan göra så mycket.

You are never alone, forget about it.