Allihave

Oh, nu är det ett tag sen jag skrev igen.
Av vilken anledning kanske ni undrar, och somliga av er vet nog..
Just det, jag har börjat plugga på riktigt igen :O Lite chockad över mig själv är jag nog. För ett tag sen trodde jag att jag aldrig mer skulle skriva ett skolarbete, men se vad man lyckas med när man minst anar det.
Sen finns det ju självklart både för och nackdelar med allt, fast det är väl ingen nyhet direkt.
Men jag finner någon slags lugn i pluggandet, tro det eller ej. Men jag blir så överfokuserad och pressar mig själv så hårt att jag liksom inte är kontaktbar... som vanligt. Det känns liksom som om jag skulle tappa alla trådar och allt skulle gå åt helvete om jag låter min hjärna vila en minut, flyta iväg i andra tankebanor osv.
För ni vet ju hur bra jag faktiskt är på att flyta iväg, dit till min egen värld. Där ingen kommer in.
Där det där lilla monstret bor och manipulerar mig. Skrämmande.

Men när jag lämnade in det där skolarbetet i torsdags och Linnéa sa till mig: "känn hur skönt det är, nu är det borta". Och jag svarar: "Men jag kan inte slappna av förns det är klart, förns jag har fått ett betyg på det".
Så jag kände alltså ingen lättnad, det kändes mera tomt. Även fast jag borde lite på mig själv att det blev bra och så, gör jag inte det. Den där lilla underliga oroliga känslan väcks i mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Det är hemskt, men det är sanning. Det känns som om det där skolarbetet som har varit så pressande och STORT har tagit mig tillbaka. Därför blir jag så orolig nu, när det inte finns där att lägga tid på.
Haha, låter det inte lite sjukt? Beroende av ett skolarbete..

Jag är skrattretande jag. Mitt sätt att se på saker måste vara allt annat än normalt.. eller vad säger ni?
Inte är jag översmart, inte supertrög heller. Jag är bara sådär medelmåttig som det är tråkigt att vara. Sådär så att jag har börjat hitta på konstiga saker för att skrämma mig själv bara för att se om jag lever... Förstår ni hur tragiskt det är? Det känns inte direkt bra. Men vad gör man?

Vissa saker måste man helt enkelt bara acceptera att de är som de är. Man har ingen direkt makt över dem, eller någon form av makt har man nog, eftersom det är inuti en själv. Men jag förstår mig inte på den. Hur förändrar man någon man avskyr, något man har levt med så länge att det inte känns som om det finns någon utväg?
Det fungerar inte med ny frisyr eller nya kläder.. hur dum var jag som trodde det.. Det har egentligen bara gjort saken värre. Det fungerar nog inte heller med att byta miljö, för det känns inte alls tryggt. Det fungerar inte heller med att planera... för man gör planer som bara gör det värre...

Aja, nu fastnar jag i samma spår och det känns onödigt att fortsätta..
Hoppas någon kan ge mig ett klokt ord, som hjälp på vägen.

Puss