Varje litet steg
http://www.lasselindh.se/?page_id=5
Lasse Lindh åter igen.
Jag läste hans biografi och log för mig själv, här där jag faktiskt sitter.
Hur kommer det sig att man fångas så lätt av viss musik?
Av någons röst och sätt att charma människor?
Jag har ingen egen filosofi om det där, så nu får ni allt hjälpa mig.
Filosofier som brukar vara min starka sida i vanliga fall.
Men inte idag, det är inte min dag idag. Allting känns så långt bort igen.
Jag sitter fast i den där buren av glas som förr, kan inte riktigt förstå hur jag lyckas låsa in mig själv där.
Jag trampar bara fram och tillbaka på golv av sten, tittar upp över väggarna av glas och önskar.
Önskar att jag kunde ta mig ut, att jag kunde andas frisk luft.
Men det går inte, för jag sitter fast.
Innanför väggar av glas och golv av sten. Det är kallt och fuktigt och min blick börjar bli suddig, vad är det jag ser där utanför? Alla glada, galna, gamla, gula människor. Alla som har allt jag inte har, eller som inte har något alls, men som faktiskt är lyckliga i vilket fall.
Undrar vad jag vill säga med det här egentligen.
Att jag vill vara något jag inte är eller någon jag aldrig kommer bli?
Att jag vill göra saker ingen någonsin har gjort och saker jag aldrig skulle klara?
Vad gör man åt sig själv när allt känns såhär egentligen.
När man inte vill tänka... som man tänker. Vara som man är, eller göra som man gör? Hur kommer man ifrån det och till någon plats man tycker om, något man klarar att leva med utan att tröttna på.
Det finns nog inget jag önskar mig så mycket som att jag skulle klura ut det. Klara av det.
För nu fyller jag bannemig sjutton om mindre än två veckor och om inte livet börjar då, kommer det då någonsin att göra det? Nej, FÖRÄNDRING säger jag bara.!
Ikväll ska jag i vilket fall som helst till Kulturhuset i Norrköping med Sabina och lyssna på musik. Avundas dem som faktiskt gör något med sina liv och inte är som jag. Flyta med in i musiken och stanna där tills de slutar spela och jag måste vandra ut, i världen igen. Hem. Till något som inte känns som mitt hem. Fan. Vart tar allt bra vägen egentligen?
Ge mig något som känns.
Något att bygga ett liv på.
Lasse Lindh åter igen.
Jag läste hans biografi och log för mig själv, här där jag faktiskt sitter.
Hur kommer det sig att man fångas så lätt av viss musik?
Av någons röst och sätt att charma människor?
Jag har ingen egen filosofi om det där, så nu får ni allt hjälpa mig.
Filosofier som brukar vara min starka sida i vanliga fall.
Men inte idag, det är inte min dag idag. Allting känns så långt bort igen.
Jag sitter fast i den där buren av glas som förr, kan inte riktigt förstå hur jag lyckas låsa in mig själv där.
Jag trampar bara fram och tillbaka på golv av sten, tittar upp över väggarna av glas och önskar.
Önskar att jag kunde ta mig ut, att jag kunde andas frisk luft.
Men det går inte, för jag sitter fast.
Innanför väggar av glas och golv av sten. Det är kallt och fuktigt och min blick börjar bli suddig, vad är det jag ser där utanför? Alla glada, galna, gamla, gula människor. Alla som har allt jag inte har, eller som inte har något alls, men som faktiskt är lyckliga i vilket fall.
Undrar vad jag vill säga med det här egentligen.
Att jag vill vara något jag inte är eller någon jag aldrig kommer bli?
Att jag vill göra saker ingen någonsin har gjort och saker jag aldrig skulle klara?
Vad gör man åt sig själv när allt känns såhär egentligen.
När man inte vill tänka... som man tänker. Vara som man är, eller göra som man gör? Hur kommer man ifrån det och till någon plats man tycker om, något man klarar att leva med utan att tröttna på.
Det finns nog inget jag önskar mig så mycket som att jag skulle klura ut det. Klara av det.
För nu fyller jag bannemig sjutton om mindre än två veckor och om inte livet börjar då, kommer det då någonsin att göra det? Nej, FÖRÄNDRING säger jag bara.!
Ikväll ska jag i vilket fall som helst till Kulturhuset i Norrköping med Sabina och lyssna på musik. Avundas dem som faktiskt gör något med sina liv och inte är som jag. Flyta med in i musiken och stanna där tills de slutar spela och jag måste vandra ut, i världen igen. Hem. Till något som inte känns som mitt hem. Fan. Vart tar allt bra vägen egentligen?
Ge mig något som känns.
Något att bygga ett liv på.
Kommentarer
Trackback
