Allihave

I used to be like the poisonous stillness
Stuck in the waters of my brain

Du tickar och går, ungefär som ett maskingevär skär du i mitt huvud, men bara om det går tillräckligt fort, jag trivs med det spännande ljudet, att lägga tankarna på något nytt, det samlar mig på ett mystiskt men värdefullt sätt. Och så fortsatte jag i mina tankar enda tills jag får för mig att du ska explodera och rätt vad det är så skjuter du ut rök, brinner, hur lyckades jag få dig så varm? Men det löste sig i vilket fall, ingen eld, bara lite damm, bara en liten gnutta panik och oro, alldeles i onödan kanske, men bättre det än inte alls. Häftigt. Jag övergav dig för nålar och tråd, säkrare, och sen var mina gardiner klara, pandan och väskan lagade, fint. Hoppas vi hittar häftena till gardinstången nu bara, då blir det fint.
 
Sen kapade vi ner ett lutande plommonträd, jag och min far, flitmyror är vi, det säger mamma i alla fall. Och kanske är det så, att vi får myror i rumpan av att sitta still, att vi älskar när det händer saker, jag gör i vilket fall. Därför blir jag lite sur ibland när inget händer och jag vill att andra ska förstå att jag vill vara med även om jag inte säger det. Därför blir andra sura på mig, och jag ångrar att jag blev sur från första början. Men det handlar ju bara om att ge och ta, dela. Fast ibland vill man inte det, ibland vill man bara ha för sig själv, bara slippa alla andra. Men samtidigt känns det tvärtom, man vill vara där allt händer, där alla är. För det är då man mår bra!

Jag grävde hur som helst en grop på drygt en meter i diameter, 40 cm djup och så grävde vi upp en buske, rosa var den, fin, men idag är den död, ville inte flytta sa den. Men det ville vi, för allt ska flyttas. Det är nu det är intressant, när det händer saker. Jag gillar det. Och er även om jag surar och vill ta endel saker förgivet och ställa krav som är helt meningslösa och dumdristiga!