Allihave

Kanske det bästa av allt var att komma hem igen. Norrköping är nog rätt fint, trots alla gånger man svurit över att bo i denna stad. Kanske kan jag nu se det som en trygghet att ha mina rötter på ett och samma ställe, alla åkrar är så mycket grönare nu, alla hus så hemtrevliga, alla människor så bekanta, även om luften är tung, det är högsäsong på allergifronten har det visat sig, mysigt mysigt, men även det kunde ju självklart ha varit värre.

Mycket resande har det varit, svårt att finna ro, men det har gett så otroligt mycket på flera sätt. Det är rätt spännande att komma närmare sig själv, upptäcka sidor man inte trodde att man hade, se saker med nya ögon och hela tiden vidga sina perspektiv. Fast det kan man ju självklart göra hemma med, men det blir på något sätt tydligare när man är på annan ort, med andra människor, andra rutiner. Alla naturligtvis inte alls fullt så uppskattade, men de finns ändå där, som ett måste.

Fast lite lustigt känns det, igår spenderades eftermiddagen/kvällen hos Sabina, vi badade och kollade på en massa bilder, eller jag gjorde i vilket fall. Ungefär som att se de fyra senaste åren passera framför ögonen, så mycket som har hänt, så mycket man har glömt eller förträngt, saker man kanske borde prata om oftare, händelser som borde ha blivit mer uppskattade. Varför har det bara flutit ut där i ingenstans, som Sabina sa "om inte de här bilderna fanns, skulle jag kanske aldrig minnas den där kvällen" och det ligger så mycket i det, alla dessa bilder, som blivit tagna, som vi kanske önskar aldrig existerat kan påminna oss om så mycket, väcka så mycket till liv. Jag tror det är bra att kameror finns, utan dem skulle vi glömma så mycket viktigt. För även om vi inte vill minnas, kan det vara bra, det kan ge oss nya perspektiv på saker och ting, att se då och nu är bara det lite magiskt i sig, visst?

Fast egentligen ville jag bara tala om något annat magiskt, påtal om kärlekens alla färjor. Vi åkte färja hem från Fredrikshavn, jag har tappat suget för färjor helt, blir nästan åksjuk, jag som är uppvuxen på båt, mystiskt. Men nu fastnade mina ögon på en väldigt annorlunda men bekant människa. En stilig ung man, mycket lik Emile Hirsch skådespelare med huvudrollen i bla. Into the Wild, som förövrigt är en film i min smak. Detta upptog min tankeverksamhet under resan, hurvida jag skulle ge honom en komplimang för detta, men fegheten vann, och jag gick av färjan utan att ha mer än betraktat denna man under 3 timmars båttur, som visade sig vara dansk dessutom. Ja, båtturen kändes hur som helst inte som en enda pina med tankarna på detta, skönt med tanke på vilka rangliga ben jag hade ^^ Skönt att vara hemma, med fast mark under fötterna.

Å andra sidan uppskattades en del andra fartfyllda turer under resan, Islandshästridningen till exempel, superhärligt att galoppera i lågvattnet mellan öarna i full fart. Tölta i skogen, och bara njuta av att äntligen ha hittat det där riktiga suget efter att fortsätta rida igen. Konstigt att det kom där och då, på ryggen på Gleidi, islänningen jag red, det ska mycket till innan jag förstår det. Men ibland kan man inte sluta förvånas, förändringar kan ge mer än man först väntat sig.