Allihave

   Känslor som länge legat under lock kom upp till ytan, kastade av hatten och framkallade både ett och annat. Förbjudet, otillåtet, saknad. Numera är det som om hon inte existerar, det känns som om hon lika gärna skulle kunna vara tavlan som hänger på väggen, för hon tar in allt, ser allt, känner allt, men säger inget, ler lite ibland, skakar lite på huvudet i takt eller otakt, men inget märkvärdigt. Hon är tavlan ingen lägger märke till.    Men ibland är det fint med, att få sitta där utan att någon direkt bryr sig om att man finns, man får tid att arbeta med det inre, det som sålänge varit dött. För nog kom det både en, två och fler bra saker ur det.    Musiknerverna skakades till liv, suget återfann sig, det som slocknade när någon hela tiden var bättre, hela tiden kommenterade, när ingen uppskattade det lilla.    Minnen också, från en tid då jag var ett med mig själv, fast jag avskydde det då finns det inget jag önskar mer igen. Hur vet man att man gör rätt egentligen? Djup konversation med min syster om både det ena och andra, ganska mycket om personlighet och verklighet, varför anpassar man sig? Kan man inte bara tillåta sig själv att vara den man vill, den man vet att man innerst inne är? Ska det vara så svårt?   Det estetiska, varför byter man bort något man vet att man vill mer än allt annat? Hur kan man vara så korkad att blunda för de ledtrådar man får? Man går in i en roll, spelar den väl, bara för att inte misslyckas ännu en gång. Rollen äter upp en och blir sanningen, den jag brukar värdera högst men som jag i det här sammanhanget avskyr mest. Det går nog inte att förstå eller förklara på ett sätt som gör det rättvist, det är bara att härda ut. Snart, snart intalar jag mig själv att jag får friheten igen, som jag gjorde då, innan jag blev fast i det här. Ingenting blir som man förväntar sig.    Men Legenden gav flera tips på hur vi borde se på livet för att klara det vi vill. Rätt fint faktiskt, det imponerar på mig hur människor verkligen lyckas åstadkomma det de vill. Hur kan man vara så säker? Jag har hur som helst förstått alldeles för mycket om allt och inget i mitt liv vid den här tidpunkten, på både gott och ont, nu har jag material, det är bara att lära sig hur man ska använda verktygen för att åstadkomma en förbättring. Kanske den svåraste och längsta proceduren. Men den ska genomföras. Det får ta sin tid. För ikväll kommer jag vara upptagen med att lösa resten av världens bekymmer efter ännu en tur till kammaren.